Det var på den tiden...

... det gick ut ett dekret om att befolkningen fick röra oss högst två timmars färd hemifrån med anledning av den rådande situationen i samhället och världen. I kalendern hade vi skrivit Öland med stora bokstäver vid en helg i slutet av maj. Tanken bakom inskriften var att under några dagar fånga de öländska orkidéernas fägring på minneskorten i våra kameror. Jag får väl erkänna att det är min fru som makroentusiasten av oss två. Själv är jag mer en trädens man även om det händer att en och annan blomsterskönhet fångas upp i sökaren och vidare in på minneskortet.

Öland ligger nu inte två timmars bilfärd bort utan ett stycke till för vårt vidkommande.

Det var således bara en sak att göra - att avboka Ölandsturen och rikta in sig på något närmare resemål. Vi kom då att tänka på Rusarebo ängar, som ligger lite utanför det lilla samhället Bor i Småland. Dit kunde vi lätt och ledigt ta oss under en dagstur.

Där växte det en hel del orkidéer. Sankte Pers Nycklar närmare bestämt. Min makrobenägna fru grep sig an orkidéerna med liv och lust. Jag tog några bilder också, men tröttnade efter tag på att sitta eller halvligga med kameran. Jag äger inget dedikerat makroobjektiv utan min 70 - 200 fick än en gång tjänstgöra i ändamålet med att fotografera blommor. Det är vackert och roligt att få se dessa Sankte Pers Nycklar, men jag känner att mina knän och jag inte är överens om det ergonomiska utförandet för att kunna fånga dem på bild. Det är således en oförvägen strid där det som alltid är knäna går segrande ur striden och jag reser mig upp. Visst hade jag kunnat ha ett liggunderlag, men precis som alltid gäller det att lämna så lite spår som möjligt efter sig. De som kommer efter mig vill också kunna uppleva den orörda naturen runt orkidéerna. Hur skulle det sett om jag med ett liggunderlag hade skapat likt solstrålar som strålar ut från dess växtplats i jakten på fotovinklar. Det hade inte sett klokt ut. Det hade förtagit naturupplevelsen för de som kom efter mig. Det är inte heller så jag själv vill finna en vacker blomma att fotografera. Dessutom vad är det jag trycker ner och kväver med ett liggunderlag? Andra växter och örter. Vi har bara naturen till låns och vi måste vara rädda om den.

Jag vände åter till trädens långsamma väsen i vars närhet även de spädaste tyr sig.

Jag vet inte vad det är som drar i mig att fotografera dessa smala, sneda stammar. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Lockelsen är alltför stor.

Som synes är detta samma motiv som i den första bilden. Jag har bara vänt på kameran till vertikalläge. Jag fotar mycket med kameran i detta läge, vilket har inneburit att jag har införskaffat en L-bracket, även om just den här bilden togs handhållet. En L-bracket är en synnerligen bra fotopryl, som jag uppskattar och använder flitigt.

Säg mig. Vad viskar stjärnorna till dig?

Nöjda med morgonen och förmiddagen i Rusarebo ängar for vi till den närbelägna hembygdsgården i Bor för intaga den lunch vi hade med oss. Sådana här gamla vackra hus har något pittoreskt över sig.

Fast särdeles pittoreskt var nog inte precis tillvaron alla gånger för de som levde och verkade i dessa rödmålade trähus. Vi kan nog bara sin höjd skymta lite av den tidens liv.

De hade ju för tusan inte ens wifi!

TheInvisibleJackal