I sippornas tidevarv II

I april kom  jag och min fru tillsammans med en del fotovänner i fotoklubben att besöka Grevie backar beläget på Hallandsåsens sydsluttning. Området är känt för sina backsippor och det var just dessa som var vårt mål med den här lilla turen. 

Parkering var denna fina aprildag fylld till bristningsgränsen. Vi hade dock den enorma turen att när vi svängde in på parkeringen var det en bil som gav upp sin plats. De hade förmodligen fått nog av backsippor och blå himmel och bestämt sig för att köra hem och lyssna på gamla repriser av radioprogrammet Bisarra Bitar Från Förr. Lyckans blinda gudinna kastade således sin blick på vårt fordon och uppenbarade en ypperlig plats att parkera bilen.

#2

Grevie backar är som namnet skvallrar om ordentligt kuperat. På håll såg kullarna tämligen tomma ut, förutom gräs då. Fast då vi närmade oss dem, kunde vi till en början ana en svagt lila skimmer som låg över kullarna.

#3

Och ju närmre vi kom desto tydligare syntes det att backarna var nerlusade med backsippor. Backarna lyste nu lila. Jag tror aldrig jag har sett så många backsippor. Det måste ha varit tusentals plantor om inte ännu fler. Lyckliga som barn som fått tillåtelse att fylla varsin kundvagn till brädden med godis, gav vi oss kast med våra kameror och objektiv för att fota backsippor.

Jag kom på mig själv med att Julie Andrewskt svänga på höfterna och vifta med armarna och gnola https://open.spotify.com/track/1O6e8ewSwx8ijeMoVUrW5I?si=2dd08a0ff41f4788

Ehuru med min sångartalang lätt det troligen mer som https://open.spotify.com/track/15jIoM8a0XhUixOX4oLBtZ?si=f120711247c84a60 

#4

Frågan som uppstår när det är en sådan mängd är vad man fotar? Mängden eller enskilda plantor. Jag valde att välja ut plantor som jag tyckte hade en viss karaktär och som låg aningens mer lite för sig själv eller som genom att jag placerade mig på ett visst vis kunde isolera dem från andra plantor i tillräcklig grad för att de skulle kunna uppfattas som solitärer. Vissa plantor blev därför fotade i närmast motljus och åter andra i sin tur i medljus.

#5

Desto högre upp på kullen man gick desto mer kände man av vinden. För det var ingalunda en vindstilla dag. Genom att gå ner en bit och försöka lägga sig så att en närliggande kulle fungerade som ett slags vindskydd gick det bra att sänka ISO:t för att därigenom inte behöva ha så snabba slutartider. Minns inte riktigt tiderna jag hade till en början men har för mig att det kan har rört sig om 1/3200 s för att minimera rörelseoskärpa som vinden gav upphov till i blommor och blad.

#6

#7

#8

Ljuset hade stor inverkan på hur kronbladens färg tedde sig. Från motljusets svagt rosatonade till medljusets kraftig lilafärgade kronblad. Hade inte blad och behåring var lika hade de kunnat tas för olika arter.

#9

#10

På det hela taget var det här en trevlig fototur och efter att nu även ha fotat backsippor började ett visst sug skapas efter att fota fler sippor. Mer om det i kommande inlägg.

TheInvisibleJackal

Vid ett vattendrag.

Med en hälsporre: dock under behandling, är mina möjligheter för tillfället något begränsade vad gäller min förmåga att kunna ta mig runt i landskapet för att hitta det jag vill fotografera. Jag får välja något i närområdet i förhållande till vad bilen står parkerad. Det får inte vara för långt bort för jag ska efter avslutat fotograferande också hjälpligt kunna ta mig tillbaka. Det här är ingenting jag tidigare haft att ta hänsyn till. En ny och smått irriterande situation. Jag är van att kunna gå dit jag vill utan större åthävor. Urvalet miljöer blir så mycket mindre nu och i viss mån enformigare, men jag får helt enkelt se det som att jag har ifall möjligheten att kunna vara ute och fotografera igen och det är alltid något.

#2

Den här eftermiddagen, den första helgen i april, har min fru och jag tillsammans med en kompis från fotoklubben åkt till Grevie backar på Hallandsåsens sydsluttning. Min fru och fotokompisen för att fota backsippor. Och jag något inom lagom gångavstånd från parkeringen. Att ge sig upp i backarna kändes för min del inte som någon större idé utan jag koncentrerade mitt fotograferande till miljön runt ett mindre vattendrag som jag tidigt fick ögonen på.

Jag ställer upp mitt stativ och tänker att här är ett utmärkt tillfälle att fokusstacka. Sagt och gjort. Hemma sedan när jag sitter med LR ser jag att jag glömt bort att molnen på bilderna som jag fokusstackat har rört sig en bit på varje enskild bild. Alltså ingen idé ens att bry sig om slå samman dessa bilder då molnen bara skulle ge upphov till spökmoln i den färdigstackade bilden. Det är möjligt att det i PS går att komma tillrätta med detta, men jag är inte tillräckligt bevandrad i PS för att kunna gör det.

#3

Som sagt, där jag är, har jag inte mycket mer till buds stående kompositionsval mer än att vända mig om. Vilket jag således gör. Att vända sig om är inget ovanligt för min del. Jag gör ofta så när jag är ute och går någonstans med kameran att jag emellanåt vänder mig och ser bakåt. För det som man nyss har passerat och upplevt som något inte direkt särskilt, kan från det omvända hållet vara just det man letar efter. Det kan därför ibland löna sig att vända sig om.

#4

Och sen, sen ja, är det bara att vända sig söderut eller kanske snarare lite sydväst och ställa upp stativet. Stativet har jag nästan jämt med mig om vi är ute och fotograferar. Det är nästan så att jag känner mig lite naken utan det. Genom att dels bära det i ena näven och dels att det på ett av kamerahusen alltid sitter ett L-bracket och detta gör att jag finner det väldigt smidigt att snabbt ställa upp stativet och skruva fast kameran för att tycka att det är mödan värt att ta med stativet i princip varje gång även om det innebär några extra kilon att bära på.

#5

Det här fick bli sista bilden på den här lilla utflykten. Bilen står parkerad borta vid trädet uppe i högra bildkanten. Längre bort än så har jag alltså inte rört mig.  Kan det röra sig om 400-500 meter fram och tillbaka?  Det var ändå fullt tillräckligt för att jag de närmaste två dagarna efter det här fototillfället skulle ta mig fram med viss plåga när jag behövde gå.

TheInvisibleJackal