Förhoppning om norrsken

Tillsammans med några kamrater i fotoklubben hade jag begivit mig iväg norr om stan till en plats med förhoppningsfullt få ljusföroreningar. Så var inte fallet som synes. Vår förhoppning denna lite småkyliga afton, där termometern visade på - 7 grader, var att få se lite norrsken. Det var på gränsen att det var möjligt att få se något på våra sydliga breddgrader. Eftersom det mestadels är mulet och regnigt här gäller det att chansa lite när förhållande medger. Klär man sig bara varmt är några timmars väntan inget större bekymmer. 

#2

Månen var uppe och spred sitt milda sken. Inte helt lysande för lite astrofoto, men trivsamt ändå. Det blev inget norrsken den här novemberkvällen och tyvärr får jag väl säga i skrivandes stund sista dagarna i februari anno 2024 har det inte varit tillstymmelse till någon chans efter den här kvällen heller. Jag lever dock på hoppet. Mars kanske blir bättre.

TheInvisibleJackal 

Om jag gör det svartvitt...

Det här är en slags fortsättning på mitt förra inlägg. Efter att kommit hem från en lite tveksam fototur likt den jag skrev om i det inlägget, är inte det första jag gör att kasta mig över datorn för ladda in bilder och börja jobba med dem. Nix. Icke sa Nicke. Snarare blir kamerorna liggande i ryggsäcken i en vecka. Ibland flera veckor innan jag tar fram dem för att ladda in bilderna i datorn. Istället gör jag något helt annat. Läser någon av de 7 - 8 böcker jag alltid har på gång, skriver på ett inlägg eller lyssnar på musik (vilket jag ofta gör även när jag bearbetar mina bilder eller skriver blogginlägg - i mina öron ljuder för tillfället Lux Interiors stämma i Aloha from Hell). 

Min paus från fotograferande börjar således redan när jag packar ner mina grejer i ryggsäcken och promenerar tillbaka till bilen. Och bryts inte förrän jag känner mig nyfiken på att se efter vad det egentligen blev för bilder. Ibland konverterar jag en del av bilderna till svartvitt. Inte för att de skulle bli bättre utan mer av ren nyfikenhet och kanske en tro på att jag kanske kan locka fram något ur bilderna som jag får fram i färgbilden. Ibland är det så. Andra gånger inte. En del gånger vet jag inte vilket. 

Jag har ingen färdig mall när jag gör mina bearbetningar utan låter den musik som jag för tillfället lyssnar på när jag gör mina bearbetningar inspirera. Det kan vara allt från The Stooges, Sonic's Rendezvous Band, Frank Zappa till Charles Mingus, Ojos De Brujo och Jordi Savall. Musiken bidrar i varje fall hjälpa till att skapa rytm och ett flyt i mitt bildbehandlande och sedan i min tangentbordstango när jag skriver mina inlägg. Musik är mycket viktigt. 

#2

#3

En kväll vid havet

Hemma igen från årets semesterresa och det kliar alltjämt i avtryckarfingret. Att komma hem efter att ha varit iväg och ägna stor del av tiden och fotograferande kan bli lite av en antiklimax. Jag närde fortfarande en stor lust att fotografera efter hemkomsten från vår resa norröver. Det bara det att jag går inte igång på de motiv som finns i mitt närområde. Sinnet är fortfarande kvar i fjällen. I mitt inre är det fjällvärldens natur jag letar i efter motiv. Det är en märkligt känsla att stå framför det hemmavana och i tankarna och i föreställningen vara någon helt annanstans. Ändå känner jag suget att ge mig ut med kameran och leta motiv. Det är som ett gift. Fast ibland kanske man  verkligen skulle ta och behandla det som ett gift och istället undergå någon form av behandling. I det här fallet - att lägga undan kameran för en tid. Hur svårt är inte det. Jag har funderat så många gånger tidigare på det. Efteråt vill säga. Gång på gång trillar jag dit. Det är som jag inte råder mig själv. När jag står där med kameran på stativet framför något som jag inte egentligen känner lust att fotografera är det inte lätt att bara packa ihop grejerna och åka hem. Jag har trots allt uppbådat kraft och energi för att ta mig dit jag är. Att åka hem utan ta en enda bild är lite av ett misslyckande. Skulle kännas som ett misslyckande om jag gjorde det. Det borde inte göra det. Att vara ute och bara njuta av naturen är också ok. Troligen är det prestationsångestsdjävulen som viskar i mitt öra - "Se nu till att du får nog gjort!" Och jag står där med min kamera och mitt stativ och kämpar med motivationen kanske i första hand. Det är där det brister. I motivationen. Att trycka på avtryckaren är lätt. 

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Kust

Efter en lång och i mångt och ofrivillig frånvaro från bloggandet här på FS börjar jag sakta återvända. Det har varit en tuff senhöst med först en rejäl influensa (ej Covid) följt av svår huvudvärk och en inflammerad slemsäck i höger axel. Den sistnämnda åkomman är ännu inte helt läkt. Jag har stora svårigheter att lyfta min högerarm över axelhöjd, vilket har medfört att jag inte kunnat fotografera överhuvudtaget sedan ett antal veckor tillbaka och med säkerhet inte kan göra det en bra tid framöver heller. Det har därför också tyvärr medfört att jag såg mig tvungen att avboka fotoresa jag hade bokat i början av februari nästa år. Jag har fått ett antal övningar för att förbättra styrka i högerarmen, men att kommer att ta lite tid innan det blir bra igen. Jag tar en dag i taget, mer kan jag inte göra.

Det är aldrig långt till kusten och havet för mig. Jag kan cykla några kilometer så är jag nere vid vattenbrynet. Eller så kan sätta mig i bilen och köra norrut för att se en annan del av kusten. Ibland är det planerade turer. Ibland är det ren ingivelse. Den här turen var av det senare slaget. Kanske lite i senaste laget. solen gick precis ner när vi kom fram. Inte för att jag jagande en solnedgång precis, men det är lite lättare att hitta kompositioner när man ser lite bättre vad man har framför sig. Det var bara att ställa upp stativet och föröka att göra det bästa av situationen. Det var en fantastik kväll vilket fall som helst.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal