I örnbygder IX

Sista dagen i gömslet. Dags att se tillbaka på tiden i gömslet. Det hade varit trevliga dagar med mycket örnar, roliga korpar och annat. Att sitta ett par dagar i ett gömsle från tidig morgon till sen kväll är speciellt. Jag har suttit i gömsle vid olika fågelsjöar lite här och var i Sverige, men då handlar det oftast om några timmar eller halv dag eller så. Inte längre och dessutom är det oftast fråga om att dela gömslet med skådare. De flesta av de här gömslena är byggda för skådare. Det är inte sällan det händer att man sitter där och väntar på att den fågel man sett är på väg att kanske närma sig, att ljuset ska blir det rätta, att den ska göra något intressant. När det kommer en skådare eller flera som sliter upp luckorna och efter någon halvtimme lakoniskt konstaterar att "Nej, har var inget, ska vi dra!?" Under tiden har den eller de fåglar som jag som fotograf suttit och väntat på försvunnit. Bortskrämda. Att då få sitta i ett gömsle uteslutande byggt för fotografer är en stor skillnad. Det är ett helt annat lugn. Det kräver ett helt annat tålamod. Det går inte att lämna gömslet om det som syns utanför inte motsvarar förväntningarna. Man måste följa de anvisningarna som gäller för gömslet ifråga och undvika att skrämma de fåglar som kommer till platsen.  Det är fåglarna som är det viktiga, inte kryssen som de kan ge upphov till. 

Skulle jag göra om det? Ja absolut, men jag skulle se till att vara bättre klädd än jag var under de här tre dagarna. Jag hade tyvärr missbedömt hur kallt det blir när man sitter still så länge. Jag har aldrig fryst om fötterna. Inte ens när jag åkt skidor i -30 C. Därför tänkte jag att de kängor som jag brukar ha om vintern i södra Sverige skulle vara tillräckliga, men det visade sig att de inte alls var tillräckliga. Jag fick allt oftare under de här tre dagarna sätta upp fötterna mot kaminen för att värma upp dem. Jag missade därigenom tyvärr många fototillfällen. Understället jag hade varit inte heller tillräckligt varmt. Jag frös helt enkelt allt för mycket de här dagarna. Framför allt om fötter och ben. 

Jag planerar att förhoppningsvis kunna sitta i ett nytt örngömsle i början av nästa år om allt funkar som det ska. Tills dess har jag börjat med att köpa ett par rejäla vinterkängor som enligt beskrivningen ska klara - 70 C och ett par riktig varma ullstrumpor. Jag har börjat se över mina vinterkläder och kommit fram till att en del måste förstärkas och del måste bytas ut till varmare alternativ. Framför allt gäller det benen. Under året kommer jag därför att successivt att gör det. För att det ska vara behagligt att sitta still så länge som man gör i ett gömsle måste man vara varm från tårna och uppåt har jag lärt mig den lite hårda vägen. 

Är det nu en blogg om långkallingar?

Icke, här kommer nu de sista bilderna från tre fantastiska dagar.

#2

Denna den sista dag var örnarna, men även korparna lite mer rastlösa än vad det de hade varit de tidigare dagarna. De var sällan nere vid åteln. Det var tydligt att det var något som oroade dem.

#3

De hade inte riktig någon ro.

#4

#5

#6

De spanade ner mot åteln, men vågade sig inte ner.

#7

#8

Ute på myren kom ett rådjur gående i snön. Det var knappas den som gjorde havsörnarna oroliga.

#9

#10

Plötsligt sitter en kungsörn i snön en bit ut på myren ifrån åteln. Vi märkte när den var på ingång för alla korparna försvann i ett huj. Den här gynnaren var de inte beredda att rycka stjärtfjädrarna. Det kan var det sista de gör i sådana fall. T o m de större havsörnarna valde att lämna plats åt kungsörnen. Vi hade hoppats att kungsörnen skulle välja att flyga bort till åteln. Kanske sätta sig på någon av pinnarna, men icke de flög rätt snart vidare snett bakåt ifrån gömslet sett. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Den sista bilden från den här dagarna blev denna på en kråka i en björk. Örnarna har lämnat åteln för dagen. Om en stund när det mörknat var det även vår tur att lämna gömslet. Köra till vandrarhemmet. Inta kvällsmål och sedan börja packa ihop inför morgondagens färd hemåt.

TheInvisibleJackal

I örnbygder VIII

Den tredje och sista dagen i gömslet var nog den kallaste. Trots att det föll det en del snö. Jag hade redan inför den andra dagens sittning tagit av 1.4x telekonvertern på mitt objektiv för att inte komma så nära och kanske få en och annan flyktbild på örnarna, men även på korparna.

Bilden på korpen ovan var en bild jag hade visualiserat mig innan dagens sittning. Jag ansträngde mig därför extra för att följa de korpar som flög. Det gällde att hitta en som flög emot mig. Vilket i för sig inte var alltför svårt eftersom åteln lockade dem. Den fick bara inte komma alltför nära åteln och inte ha några andra korpar runt omkring sig.

Vad örnarna beträffar hade jag också visualiserat en del olika bilder av dem i flykt, men den gången lyckade det inte. Visst det blev en del bilder på flygande örn, men inte som jag hade föreställt mig. Så är det. Det blir inte alltid som man tänkt sig i naturen och det är faktiskt tur egentligen. För skulle det bara vara att åka ut och sätta sig och ta den eller den bilden, skulle det förmodligen mycket snart bli väldigt tråkigt.  Att det inte går att förutsäga vad som ska hända är det som är en stor del av tjusningen med naturfotografering. Kanske rent av är det just detta som driver en ut gång efter gång. Det enda man vet är att det enda som är säkert är det osäkra och oväntade.

Att flyktbilder ifrån ett gömsle betyder inte bara att den vinkel som man har till sitt förfogande är begränsad och därmed möjligheten att följa en fågel i dess flykt. Det andra är det inte är lämpligt att röra för mycket på objektivet. För rörelserna kan uppmärksammas av de skarpögda örnarna och göra att de drar öronen åt sig och helt enkelt lämnar åteln. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

Den här dagen var det återigen gott om örn nere vid åteln. Här är ett gäng som står i sin snön och väntar på chans att ta sig närmare.

#11

#12

#13

Hemma hos mina morföräldrar fanns en tavla på en skata som satt på en gren. Det var en tavla som jag alltid tittade fascinerat tittade på när jag var barn. Jag tyckte att denna alldagliga fågel var så vacker. Det är nog därför jag än idag har ett speciellt förhållande till skator. Idag hänger den här tavlan hemma hos mig och jag kan gå och titta på den när jag vill. Den väcker fortfarande känslor när jag tittar på den. 

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

I örnbygder VII

Som jag tidigare nämnt så bytte vi platser från dag till dag för alla skulle kunna få bilder från lite olika vinklar. Den andra dagen satt jag längst till höger. Det dröjde lite innan de första örnarna vågade sig ner. Återigen satt en 10-tal i träden på andra sidan myren och väntade på någon skulle ta initiativet. När till sist någon gjorde det märkte jag efter jag några bilder att det var något som inte stämde. De inställningar som jag använde mig av dagen före fungerade inte och jag hade väldiga problem med att fokuseringen. Jag ändrade andra inställningar. Prövade att fokusera manuellt. Det gick sådär, men bilderna saknade något. Jag började oroa mig för det värsta. Hade kameran pajat eller var det hemska tanke - objektivet? Jag dryftade mina problem för mina fotokompisar. En av dem körde också med Canon. Vi skiftade kamerahus för att på så vis få klarhet om det var något fel på kamerahuset. Det var det som tur var inte. Det var alltså objektivet tänkte jag oroligt och nedslående, men så började jag titta närmare på de bilder jag tagit under dagen och märkte efter hand att alla hade ett drag av mörkt övre högra hörn. Vad var det? På bilderna som kompisen tagit med mitt kamerahus på sitt objektiv fanns inte det här mörka hörnet. Mycket märkligt? Jag tog lite bilder återigen med kameran på mitt objektiv. Det mörka hörnet var där igen. Mycket märkligt. Till sist kom jag på vad det kunde vara och jag fick rätt. Jag löste problemet tämligen enkelt. Vad var det då som blivit fel? Jo, när man sticker ut objektiven ur öppningar i gömslet för man det igenom svarta strutar som man med ett gummiband fäster runt objektivet för att hålla struten på plats. Gummibandet runt mitt objektiv hade gått sönder och en bit av tyget i struten hade glidit ner över objektivets motljusskydd och skymde på så sätt en del av bilden. Det var det som ställde till problemen med inställningar och gav svårigheter med fokusering. Med en suck av lättnad kunde jag återta mitt fotograferande. Tyvärr så försvann hela förmiddagen p g a det här problemet. De flesta örnarna hann därför försvinna för dagen innan jag fått i ordning på mina grejer, men som tur var fanns korparna och de andra där iallafall.

#2

#3

Om jag sitter riktig tyst och still så märker han mig nog inte.

#4

Havsörnen som trodde han var en tjäder. I den här och i bilden ovan syns mina problem med inställningar under andra dagens förmiddag.

#5

Vik hädan!

#6

#7

#8

Plötsligt föll en knippe ljus över liten späd björk vid skogsbrynet.

#9

Jag vet inte vad den här kråkan hade gjort för att reta upp korpen. Korpen dök mot kråkan och attackerade den flera gånger innan den slutligen lämnade kråkan i fred och flög vidare.

#10

Eftermiddagen bjöd inte på några mer tillfällen att fota örnar utan återigen fick därmed korparnas förehavande hamna i centrum.

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

I örnbygdner VI

När örnarna lyser med sin frånvaro och korparna sitter i högsätet, sitter man och hoppas på att andra fåglar ska våga sig ut ur skogen och göra ett besök vid åteln. Jag har för mig att vi såg en talgoxe, en större hackspett och en nötskrika, men mer än så var det inte. De som uppehöll sig när örnarna var iväg var framför allt korparna. De var förvisso även på platsen även när örnarna var det. De var i en överväldigande majoritet hela tiden. Enstaka kråkor besökte även de åteln. Liksom en del skator. Skatorna och kråkorna uppträdde dock oftast mer försiktigt avvaktande. De höll sig oftast på ett respektfullt avstånd från sina större släktingar korparna, som regerade. 

#2

Skogens egen batman?

#3

Säg vad tänker en korp på?

Vad ser dess öga?

#4

Vad gör örnarna när de inte är vid åteln? En del ägnar sig åt - "Walk lika an eagle".

#5

#6

#7

Skatorna sätter sig gärna på någon av pinnarna en stund innan de bestämmer sig för att flyga ner till åteln eller inte. Om de nu inte blir bortjagade förstås.

#8

I örnarnas frånvaro är det korparna som allt som oftast tar pinnarna i besittning och sitter där både en och flera på samma gång. De vet att de är störst och tuffast.

#9

De modigaste korparna är snabbt framme och kämpar om en bit kött från åteln,

#10

Som herrar på täppan kan korparna ta för sig av åteln i lugn och ro.

#11

En stund i alla fall för det dröjer oftast inte länge förrän de får sällskap.

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Av de olika kråkfåglarna är nog kråkan den försiktigaste. Den sitter sällan på pinnarna. Föredrar att hålla sig på sin kant och försöker oftast obemärkt smyga sig fram och ta en bit av åteln. Skatorna är betydligt djärvare.

TheInvisibleJackal

I örnbygder V

 Vi turades om att sitta på de tre platserna i gömslet för att alla skulle få lite olika vinklar och inte bara samma hela tiden under de tre dagarna. Satt man på vid högerkanten satt man på vänsterkanten dan där på. Att sitta många timmar på samma plats en hel dag gör en dock lite lagom stel. Efter vi kommit tillbaka till vandrarhemmet på kvällen tog jag, efter att ha packat in från bilen, en promenad på en timme eller så. Det var oftast inga andra ute och det var gnistrande kallt. Det var ändå skönt att få sträcka ut och röra på sig. För att orka sitta still länge måste man nog röra på sig.

#2

#3

#4

#5

En havsörn som hittar en bit kött blir snabbt uppvaktat av korparna och en kråka. Jag har hört att korparna inte drar sig för att stjäla från örnarna. De försökte här också. En av dem försöker få örnens uppmärksamhet på annat håll genom att nafsa den stjärtfjädrarna. Tittar örnen bort för länge då, passar den andre korpen på att stjäla köttstycket. 

#6

I träden på andra sidan myren satt örnarna emellanåt. För att efter tag återvända till åteln.

#7

#8

#9

En korp ropar i snöfallet

#10

och en havsörn

#11

svarar honom. Vad de talte om vet jag icke, kan hända om fornstora dar.

"12

Även skator höll till vid åteln. Skator håller sig gärna i närheten av bebyggelse. Det kanske kan tyckas att så här ute på en myr kan det inte finnas så bebyggelse i närheten mer än gömslet. Det finns lite hus inte alltför långt bilfärd från gömslet. Troligen än kortare fågelvägen.

#13

#14

TheInvisibleJackal