Snö på Ön

Hur blir man inspirerad att föreviga något man ser genom att fotografera det fenomen man stöter på i tillvaron? Vad är det som får mig att välja att lyfta kameran till ögat eller t o m sätta den på ett stativ och ta en bild av just det jag ser i kamerans sökare? Och sedan när jag kommer hem och laddar in bilderna datorn, vilket inte alltid av olika anledningar sker på en gång, för att titta på dem uppstår ibland funderingar inom mig varför fotograferade jag det här? Jag stirrar på bilderna och försöker erinra mig vad det var som gjorde att jag ville ta just de här bilderna. Många gånger är det helt blankt. Den inspiration jag kände när jag tog bilden vittrade till smulor som blåste bort i vinden i samma stund som jag tryckte ner avtryckaren. Bilden ter sig obegriplig. Är det, det som är inspirationens väsen? Dess flyktighet? Inspiration är något som kommer och något som går. Fast stundom funderar jag på om inte jag vissa gånger fotograferar för fotograferandets egen skull. Lystmätet att få titta in i sökaren, trycka ner avtryckaren och höra ljudet från slutaren. Själva den mekaniska processen blir det som är eftersträvansvärt. Ungefär som en rökare som försöker sluta röka och sätter en otänd cigarett mellan läpparna för ändå kunna förnimma delar av rökningens mekanik. Är det så även för mig som fotograferande att suget efter att få ta bilder ibland blir större än den kreativa processen att verkligen ta bilder? En del i den processen är också att inte ta bilder. Att ta ner sökaren från ögat, släppa avtryckaren och stilla konstatera att det här blir inte som jag föreställer mig det att det skulle kunna ha sett ut. 

#2

Är då inspiration frikopplat från kreativitet? De skulle kunna förefalla så, men stämmer det? Det kreativa mindsetet hämtar inspiration någonstans ifrån för att s a s kickstarta sig själv. Och det behöver inte var något stort och himlastormande. Det kan var en ljusfläck på ett löv som ger upphov till något i ens sinne som väcker en lust att skapa. Kreativiteten är väckt. För mig är inspiration och kreativitet intimt sammanbundna. Fast ibland saknas den här bindningen eller den kommer bara inte till stånd.  Inspirationen pekar och säger - "titta på det där!". "Ja...och?" undrar kreativiteten, som har bestämt sig för att ta siesta istället för att jamma iväg med det som inspirationen kommer med. Inspirationen vill ta bilder, men kreativiteten pallar inte att skapa dem. Med det sagt - utan att kreativiteten är med på tåget räcker inte ens all världens inspiration till för att skapa bilder. Det är dessa stunder då fotograferandet känns trögt. Inget händer. 

#3

Det är vid dessa tillfällen, det är lätt att hemfalla åt någon form av stimulantia för underlätta sammanbindandet mellan inspiration och kreativitet. För mig personligen handlar det inte då om att klunka i mig glas efter glas med rödvin eller ta en tur till limpistolens patroner för att kort därpå te sig som blek kopia av Juha Mieto i Lahti-VM 1978. Nej, min stimulantia är betydligt tyngre. Det är musik. 

#4

Frank Zappa sa:

“Information is not knowledge.
Knowledge is not wisdom.
Wisdom is not truth.
Truth is not beauty.
Beauty is not love.
Love is not music.
Music is THE BEST.”

TheInvisibleJackal

Bland stenar och stammar

Året rusar mot sitt slut medan jag alltjämt tassar omkring i min bilders september. Månaden hade inte hunnit bli många dagar gammal förrän jag drog till skogs med kamera och stativ för att fotografera. Ja, vad? Inte en aning ärligt talat. Tanken vara att jag genom att insupa doften av kåda, lövens sus och annat som kan förmå den bäste att börja skriva vers i Atterboms anda skulle fyllas av inspiration och skaparkraft.

#2

Alltså gick jag här i skogen och väntade på den stora nåden att bli begjuten av inspiration av det jag kunde förnimma med mina sinnen. Jag tänker då inte enbart det uppenbart visuella. 

#3

Jag stötte foten i en liten nästan mosshöljd liten sten och blev stående en stund medan jag gick igenom ett antal för situationen passande invektiv. 

#4

Jaha. Tänkte jag. Här var det rikt på både sten och gran. Gran i en väldig myckenhet. Stod jag egentligen mitt i virkesåker letade inspiration?

#5

Det såg inte bättre ut, men det här omkullfallna trädet såg ut att legat i mossan ett tag. Till fromma för allehanda kryp och annat som finner ett horisontalt träd stad i förmultning som höjden av ett sybaritiskt gille av sällan skådat slag. Och all den här mossan fick mig att också börja fundera. På Ulf Lundells "Sextisju, sextisju" och raden - "Fröken, fröken all den här röken". I mitt fall mossa istället för rök. 

#6

Jag stod där ägnade mina tankar åt mossan. Å int ble ja någe klokare. 

#7

Tiden gick och jag märkte knappt hur en annan förmultnad stam sakta kröp fram i mossan. På väg mot ingenstans vad det verkade.

#8

Stenarna rörde sig än långsammare än granarna, om de rörde sig alls. Fast skenet kan bedra. De kanske låg på lur där ibland stammarna och invaggande mig i ett bedrägligt lugn. Jag kände hur svårt att få fram hur stenarna klev omkring i landskapet. Kanske om jag kunde ställa in slutartiden på ett par miljoner år skulle jag kunna fånga en glimt av hur stenarna elegant svävar fram i tillvaron. 

#9

I väntan på stenarnas stelhet skulle hävas och få stenarna att sträcka på sig, gäspa stort och säga - "jag slumrade visst till", plockade jag ur kameraryggsäcken fram en prickigkorvsmörgås. Den smakade sådär som prickigkorvsmörgåsar gör ute i naturen. Medan jag lät denna och även annan smörgås göra mitt sällskap dök tankar upp om det kunde finnas enter här. Jag närde inget större hopp, men man vet aldrig. Blundar jag ser jag dem komma gående. 

TheInvisibleJackal

Ön som egentligen inte är en ö utan något annat

Jag kan inte säga när jag var ute och fotograferade så mycket som jag gjort den här perioden på året sedan jag började fota för sex år sedan. Det är nästan svårt att låta blir att inte ge sig ut dagligen med kameran och leta nya motiv som bara dyker upp detta fantastiska snölandskap vi har begåvats med denna vinter. Senaste gången vi hade något liknande måste ha varit vintern 2009-10. 

Den här gången har jag och min son gett oss ut till Ön. Det är ett rekreationsområde strax öster om Halmstad, längs med väg 25. Under den senaste tiden har det varit ett ovanligt populärt utflyktsmål. Orsaken till detta är att det finns ett antal bord med bänkar uppställda här och var på en stor gräsmatta. De här borden har dessutom tak över sig. Inte alla, men många av dem. Ön har därigenom blivit en plats dit folk tar sig för att träffas utomhus och grilla, ha picknick o s v. 

Vi togs oss dit en tidig lördagseftermiddag och blev nästan lite chockade över hur mycket folk det var där. Det brukar vara en del, men nu var det helt otroligt. Vi fick en parkeringsplats tack vare att en annan bil var på väg därifrån. Av de tre-fyra bilar som låg efter oss tror jag inte en enda av dem fick kunde någon plats och de var tvungna att vända.

Ön? Vad är det om det inte är en ö. Ön är namnet på den gård som ligger där. En gård som används av kommunen till lägerskola för elever. 

Vid Ön finns det flera vandringsleder. En av de populäraste är den som sträcker sig runt Torvsjön. En fin led på ca 5 km. I familjen har vi gått här ett otal gånger under princip varje årstid. Även om besöken under våren och tidig höst när träden fått färg och svamparna har kommit upp är överrepresenterade i statistiken.

#2

Första biten på den här promenaden går man en bit på en grusväg. Något som jag börjat göra sedan jag började fotografera är att emellanåt vända mig och titta bakåt på den väg som vi precis gått. Det är så lätt ha blicken framåt och vara koncentrerad på det som komma skall att man glömmer bort att se hur vägen som man kom på. Jag tycker att det är bra sätt att få fram fler motiv. Motiv som inte hade tänkt på fanns om man inte vänt sig om.

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

Åter vid parkeringen. Till höger i bild syns gårdhuset vid Ön.

TheInvisibleJackal