Hembygd?

Min far fick sin andra hjärtinfarkt vid mitten av augusti. Min bror och jag kom då överens om att vi skulle åka till våra föräldrar en passande helg och röja i trädgården inför vintern. Således for jag och min son och dotter till mina föräldrar i slutet av september. Tillsammans med min bror gick det rätt fort trots allt. Min far hade räknat att det skulle kunna ta två helger i anspråk, men det var förmodligen uträknat efter hans egen förmåga. Nu var vi tre stycken. Med gemensamma krafter fick trädgården i ordning för vintern redan på lördag kvällen. Under tiden vi härjade i trädgården putsade min dotter fönster och mycket annat som behövde göras inomhus.

#2

Jag och barnen sov över och på söndagen tog jag kameran och gick en liten promenad på förmiddagen. Vid mitten av 80-talet flyttade jag hemifrån för studier i Uppsala. Under alla de här åren sedan jag flyttade har det hänt en del. Vissa saker är sig likt medan andra har förändrats.

#3

Under min lilla promenad kom jag att fundera över begreppet hembygd. För mina föräldrar är detta hembygden. Min mor är född här, liksom hennes mor före henne och hennes mor i sin tur. Min far kom hit som mycket ung och även om det finns en liten rest av Göteborg kvar i honom är det nog det här som är hembygden.

#4

Är det hembygden för mig? Svaret blir nog både ja och nej. Det är en hembygd så tillvida att det här min föräldrar lever och bor. Det är här mina morföräldrar, min morbror och även min syster ligger begravda.

#5

Det finns saker som på sätt vis därmed binder mig till orten bortom tid och rum, men ändå känner jag det inte som en hembygd för mig. Faktum är jag inte vet vad som är min hembygd. Både rotlös och världsmedborgare på samma gång.

#6

Som en slags turist ser jag på min uppväxtmiljö. Miljöerna är mig inte längre bekanta även om jag i minnet vet hur det tidigare såg ut. Hur annorlunda det såg ut.

#7

Är det det som är mitt problem? Jag har tappat hembygdskänslan för att jag under årens lopp sakta förlorat kontinuiteten med ortens utveckling och vara. Hembygden har  för mig blivit något statiskt. Nostalgi och minnesfragment lägger en hinna över min känsla av hembygd. Samtidigt känner jag lika liten hembygdskänsla för min nuvarande bostadsort även om jag snart har bott här i 30 år. Tiden och åren är inte till någon fördel i varken den ena eller andra fallet.

#8

Nya väldiga byggnader har lagt beslag på platser där minnet spelar upp scener där jag och min bror tillsammans med vår mor besökte mejeristen för att köpa ost och få smaka en skiva ost och därefter gå in till charkturisten dörren bredvid med förhoppning om att få varsin prinskorv. Nu är båda verksamheterna bort sedan länge. De försvann nog redan när den första affären som hade "allt" byggdes. Det blev allt mindre behov av att besöka flera små affärer för att köra sina inköp. Nu kunde de göras alla på ett och samma ställe. Det lustiga är att varje gång jag bjuds att smaka en skiva ost; vilket i för sig inte händer så ofta numera, kastas jag tillbaka till den där lilla fyraåringen som vördnadsfullt tar emot ostskivan som räcks fram till honom.

#9

En efter en har de försvunnit. Fiskhandlaren, järnhandeln, posten, pressbyrån, konsum, bokhandlaren, guldsmeden, fotografen, sportaffären och säker ett par andra som jag har glömt. Är det därför jag inte känner hembygdskänsla för att det som sägs ska vara min hembygd är så tom, så innehållslös?

#10

Fast en hembygd är väl mer än dess verksamheter. Det är väl också dess invånare. Det är sant, men vad händer när kontakten med människor som man delvis vuxit upp med blir allt mer sporadisk och man glider ifrån varandra. Att allt som återstår är en kort glimt av något man trodde sig ha gemensamt, och som när det kommer till kritan inte heller var det. Som två främlingar letar man desperat efter något som kan vara gemensamt. Och det då samtal om väder och vind uppstår.

#11

Jag har flera gamla klasskamrater som alltjämt bor kvar eller i vissa fall har återvänt. Kanske någon gång var tredje år eller än mer sällan träffar jag på någon av dem av en slump. Jag skulle kunna söka upp dem. Det skulle inte vara svårt, men vad skulle det ha för syfte. Vi har inget gemensamt. Kanske är det mitt eget fel att jag aldrig bemödade mig om att vara en del i gemenskapen under uppväxtåren. Jag hade ett större behov av att få vara ensam med mina tankar om musik, konst, historia, litteratur än att sitta i en kall ishall och se några flänga runt efter en liten svart puck eller för den delen stå invid en grusväg någonstans och se en rallybil svepa förbi i någon bråkdels sekund. Jag kände mig aldrig som en del av någon gemenskap när jag växte upp. Jag kände mig inte för den delen heller udda. Jag var jag.

#12

Sista biten. Bortom kröken och jag är snart hemma igen hos mina föräldrar. Fortfarande vet jag inte om jag ska kalla det här min hembygd eller inte. Jag kanske aldrig blir riktigt klok på det hela.

TheInvisibleJackal

I trädgårdens famn

Det här inlägget skrev jag i början av hösten, men sjukdom har satt stopp för mig att lägga ut det tidigare. Bilderna är väl inte helt up to date heller med den varande verkligheten utanför fönstret så här i slutet av november.

När restriktionerna har börjat lätta och de allra flesta är fullvaccinerade har det så sakteliga börjat bli möjligt att träffas igen. Genom vänner i fotoklubben kom jag och min fru att möta upp en del andra medlemmar hemma hos ett par som förutom att de är mycket gästvänliga har en stor och vacker trädgård. En trädgård som vid tidigare tillfällen utnyttjats för att lära ut makrofotografering till deltagare i en av studieförbundens fotokurser. Min fru och två andra gick den kursen när den gavs. Det här var nu inte nytt kurstillfälle utan en sammankomst för att sitta och prata och ha det trevligt samt fotografera. Och ni vet hur det blir. Fotografer som träffas med sina fotoryggsäckar måste till sist otvunget öppna dem och rätt var det är fotograferandet i full gång.

#2

#3

#4

#5

TheInvisbleJackal

Ängarna

Detta är mitt första inlägg på ett tag. Jag har snart varit sjukskriven i två veckor. Fick influensa och låg med hög feber, frossa och värk i leder i nästan en vecka. Har så sakteliga börjat återhämta mig och ska jobba igen på måndag är tanken. Jag kan inte minnas när jag var så kass senast. Jag har inte mäktat med att varken läsa eller Netflixa än mindre att vara på FS. Fick Jonas Classons fina bok om lappugglor bara någon dag före influensan bröt ut. Har bara orkat bläddra lite i den.

Förr om åren kunde jag nästan känna hur det ibland kunde värka i kroppen av längtan att få sitta i gömslet vid Trönninge ängar. Nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Nostalgi? Vemod över en svunnen tid som inte kommer åter? Kanske det. Jag spenderar allt mindre tid vid ängarna och min längtan dit har falnat. Ändå tog jag mig dit än en gång. Vad för förhoppningar jag närde minns jag inte längre. Jag satte mig således i gömslet utan några större förväntningar.

#2

#3

De honfärgade brushanarna jag sett tidigare i höst var kvar såg det ut som.

#4

#5

En brun kärrhök uppenbarade sig och fick lite fart på änder och brushanar en stund.

#6

#7

Starrmosaikslända.

#8

Grönbena.

#9

Plötsligt fångar mitt öga en rörelse vid starren nedanför gömslet. En gulära pickar runt där efter något ätbart.

#10

Första gången jag fotade gulärla för snart sju år sedan upplevde jag en euforisk stämning. Jag kan inte säga att samma känslor infinner sig denna gång. Gulärlor tillhör förvisso alltjämt en av favoriterna. Det är inte arten i sig som dämpar mina glädjeyttringar snarare är det platsen såsom den har blivit. Att sitta i gömslet innebär inte längre att ängarna ligger öppen framför objektivet snarare är det så att det har skett en förskjutning av var de olika fåglarna väljer att rasta. De högra delen ängarna sett från gömslet ter sig  allt tommare. Från den vänstra delen syns fåglar, men de har börjat dra sig allt längre bort. Ut till de öar som skapats och andra platser. Vad är det som har skett? En tydlig förändring som skett är den plattform som anlagts på vallen som löper fram till gömslet. Tidigare var det praxis att inte gå upp på vallen för att inte störa fågellivet. Nu kan kryssarna ogenerat klampa upp till denna nya plattformen och leta nya kryss. Och inte bara det, gången upp är så pass bred att den inte utgör något större hinder att ta sig upp och ha barnkalas eller varför inte grilla lite. Under tiden flyr fåglarna. Vad gör väl det? Ett kryss är ett kryss även om det flyger bort.

#11

Det blev lite gnälligt det här inlägget. Det beror säkert på den besvikelse jag känner över ängarnas utveckling. Den stora frågan är dock om jag kommer att även i fortsättningen att besöka ängarna. Jag vet ärligt talat inte. Troligtvis men inte alls så ofta längre. Det blir nog inget mer besök i år i alla fall.

TheInvisibleJackal