Öland i maj I - ut på alvaret

Vita göknycklar.

Efter förra sommarens vistelse på Öland bestämde vi oss för att boka in  en tur till Öland i maj för få uppleva en del av vårorkidéerna. Vi hittade ett boende i Algutsrum för några dagar i slutet av maj. Ett boende som låg nära flertalet av de destinationer som vi tyckte både var och kunde vara intressanta att besöka.

Dagen för Kristi himmelsfärd satte vi oss i bilen efter jobbdagens slut och körde tvärs över landet mot drömmarnas ö - Öland. Det har blivit årliga besök de senaste åren. Att köra över bron och komma fram till ön är något speciellt. Det känns som om man lämnat Sverige och kommit någon annanstans. Landskapet är annorlunda och ljuset likaså. Naturen väller emot en och det är svårt att inte blir hänförd.

#2

Sankt Pers Nycklar

Vi kom fram sen eftermiddag och kvällen närmade sig snabbt. Vi åt enkelt och begav oss sedan iväg för se våra första orkidéer. Eriksöre alvar låg mindre än en mil bort. Där fann vi framförallt Sankt Pers Nycklar i stora mängder.

#3

Sankt Pers Nycklar.

Medan solen sänkte sig jagade vi dess sista strålar

4

Sankt Pers Nycklar.

Ljuset försvann allt snabbare och det blev till för att försöka utnyttja det lilla som fanns kvar så gott det gick.

5

Adam och Eva. I det här fallet Adam.

Orkidéen av Adam och Eva är först ut att blomma av orkidéerna och det allra flesta hade redan blommat över när vi var på Öland i slutet av maj, men en och annan lyckades vi dock hitta.

TheInvisibleJackal

Att stånga huvudet i väggen..

Man får på olika vägar tips om att det eller det stället kan vara intressant att besöka. Man kollar kartan och tar fram vägbeskrivning. Brer mackor och kollar batterier och minneskort. Gnolar med i Iggy Pops - "Boogie Boy" - på ditfärden. Man kommer fram, parkerar bilen och tar en titt på informationsskylten lite lagom skeptiskt. Sätter en fot framför den andra och snart har man kommit iväg med kameraryggsäcken på ryggen och stativet i ena näven. Man kommer längre och längre in området och samtidigt tilltar undran när det för så karaktäristiska för området skall ge sig till känna. Till sist inser man att "this is it"!? Det är då lusten att stånga huvudet i en vägg eller något kommer över en och det känns bara  som det enda är att vända om, för här blir det inga bilder även om man till äventyrs skulle fika sig i form.

#2

Lätt desillusionerad blir det en felsväng eller två på hemvägen som för mig in på ett annan väg än vad som var tänkt. Ur bilstereon ljuder - "A Million Miles Away" av Rory Gallagher. Det tidigare oätna fikat gör sig påmint och strax dyker en lagom trivsam rastplats som på beställning. Fram med ryggsäck och stativ, för ta mig tusan om det inte finns en stenbro i ena änden av rastplatsen. Och där sipprar det lite sol ner mellan träden. Finemang. Så var den utflykten räddad.

TheInvisibleJackal

Strax intill vägen

Någon mil eller två söder om Falkenberg hittar man Ullarps naturreservat. Det finns en liten parkering vid reservatet men ingen toalett. Jag har påtalat det tidigare att det är synd att många av naturreservaten saknar toaletter. Jag förstår att de lite mer svårtillgängliga och mer sällan besökta reservaten inte kan ha toaletter, men som i Ullarps fall, ett reservat som ligger alldeles invid den s k Kustvägen borde det inte vara några större konstigheter med att kunna erbjuda besökare en toalett.

Nog om bekvämlighetsinrättningar nu.

Vad i hela friden gör vi här i Ullarp? Jag säger vi eftersom i nio fall tio är jag och min fru och ute och fotograferar tillsammans. Även om våra huvudsakliga motivområden skiljer sig åt. Hon ägnar sig åt den lilla världen som finns i makrofotografering medan jag ägnar mig mer åt den stora med dess landskap, träd, djur och fåglar. Det funkar utmärkt ity vi delar inte bara ett intresse för fotografering utan även ett naturintresse.

#2

I Ullarp var det två ting som lockade oss. För min fru - det rika beståndet av vitsippor och andra blommor. För mig hagen med ekar. Det här med ekar är en smula ambivalent för min del då jag blir rejält påverkad av ekpollen då det är säsong, vilket det var när vi var i Ullarp. Dock har jag receptbelagd medicin som jag började med förra våren och som har visat sig vara väldigt effektiv under den korta tid på året som det är som mest ekpollen i luften.

#3

Jag fotar också gärna blommor, men måste tillstå att jag har ett längre fotografisk förhållande till träd. Speciellt lövträd.

#4

För mig är träden många gånger som vackrast vid tiden när de första löven har spruckit ut och trädens kronor ännu inte täckts med stora lövmassor. Man kan alltjämt se trädens grenar sträcka sig upp emot skyn. Knotiga, vridna och med barkens textur synlig.

#5

Min morfar var skogvaktmästare, kanske är det från honom jag ärvt min förkärlek till trädens väsen. Kanske är det något djupt nerbäddat mänskligt att känna sig dragen till träd. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag står i sådana här ekhagar känner jag inte bara vördnad utan också ett oerhört lugn. Jag kan ta fram min trefotspall och sätt mig en stund och bara inta träden. Se på dem. Höra det lätta rasslet från vinden som rufsar lite i löven. Njuta. Sitta med mina tankar.

#6

Dessutom känner jag snart 60-år gammal fortfarande en obändig lust att klättra upp i trädens kronor. Och den lusten kommer nog aldrig att gå över även om det är länge sedan jag verkligen klättrade upp i ett träd. Upp kommer man nog alltid, men man ska ju ner också.

TheInvisibleJackal

Över stock och sten.

När man står vid en informationstavla, intill ett för en själv tidigare okänt naturreservat, uppstår frågan vart skall man ta vägen för att komma till reservatets så att säga punchline för att begagna sig av humorteoretiska termer. Vilken är den rätta vägen in i reservatet om det nu kan finnas en rätt väg in i ett reservat. Förvisso gör det väl kanske det eftersom det är där informationstavlan är placerad. Då kartan visar en ringled man kan gå, finns det två vägar in i reservatet. En måste vara klart bättre att börja gå på, om man vill komma till reservatets punchline eller main attracion om man hellre vill kalla det för det. 

#2

Vi stod framför informationstavlan vid Klövabergets naturreservat. Studerade kartan och läste texten intill och kom fram till att även om vi skulle gå så att säga "fel" håll kommer vi fram till reservatets höjdpunkt. Slingan är på "bara" 700 meter. Inte mycket, men med hälsporre är det snarare att likna vid 7 km. Alltså var det bra om vi gick och rätt håll om nu inte reservatets main attraction låg precis i mitten av slinga. Då spelar vägvalet ingen roll.

#3

Självklart tog vi fel väg. Och kom att vandra över stock och sten tills vi kom fram till den höga bergväggen som är det som gör reservatet värt att besöka. Den låg närmre slutet av 700-meters slingan. På vägen till denna bergvägg fanns det flera intressanta motiv, men jag gjorde bara mentala noteringar om deras existens då jag redan tidigt kom att umgås med tankar på ett återbesök någon gång i framtiden när hälsporren läkt ut och jag är mer rörlig. Således valde jag att spara på krafterna till den här bergväggen.

#4

Jag måste säga att jag hade svårt att slita mig från den här miljön. Jag flyttade runt stativet. Växlade mellan liggande och stående format. Med lite ljus silade mellan trädkronorna från rätt håll skulle det kunna öppna sig för en räcka olika kompositioner.

#5

Efter ett tag letade det sig faktiskt in lite ljus också. Kanske inte det helt rätta, men jag känner att det här är ett område man får besöka vid olika tider på året och och dygnet för att hitta det ljus man vill ha. Det är jag tycker är så fascinerande med foto. Man kommer och ser platser som i gråväder ser tämligen platta och kanske till om med livlösa ut, men med rätt ljus har platsen potential till några fina bilder.

#6

Även om hälsporren gjorde sig alltmer påmind fortsatte jag att arbeta mig sakta nedåt längs med stigen vid bergväggen. Lämnade många kompositioner tillsvidare och ägnade tiden åt de mer uppenbara.

#7

#8

#9

När jag sitter och betraktar de här bilderna igen känner jag hur det rycker lite i benen av längtan att få ge sig ut dit igen och till andra platser som jag tänkt besöka under den här våren - som t ex Hovs Hallar. Nåväl, det får bli så småningom. 

TheInvisibleJackal

...regn

Ljuger bilden? Ja om man skall sätta samman den med titeln i det här inlägget. Faktum är dock att det hade precis regnat. Bilderna tog jag på frihand när vi var på väg tillbaka till bilen. Vi hade en eftermiddag kört de lite dryga två milen till naturreservatet i Gårdshult. När vi hunnit en bit in i reservatet öppnade himlen sig.

#2

I den grå ladan som skymtar mellan träden ovan kunde vi sätta oss i skydd tills det regnat över. När det sedan var uppehåll gick jag ut för att se om jag kunde hitta något att fota. Himlen var alltjämt gråmulen så landskapet framstod som trist och väldigt platt. Efter lite försök gav jag och även min makrofotade fru upp. Vi bestämde oss för att köra till ett annat naturreservat istället och se om vi kunde hitta något intressant. Vissa gånger blir det bara inte som man hade tänkt sig.

TheInvisibleJackal