Norröver - XVII - Björnrike

Bitvis är leden stenig. Jo, jag tackar jag. Det stämde mer än väl. Sakta men säkert tog jag mig fram gnolade på en fotvrickarblues. Vi hade tagit oss till Björnrike, för att från en väl tilltagen parkering ta oss upp till något som kallades Björnrikestugan. En promenad på 1.5 kilometer enkel väg. Med tanke på terräng och annat kändes det som ett lagom mål. I fotoryggsäckarna hade vi knölat ner lite ätbart så att vi skulle kunna ta en välförtjänt fika vid Björnrikestugan.

#2

#3

Emellanåt vände jag mig om och fotograferade det som kunde överblickas från den ökande höjden som leden bjöd på.

#4

Alltjämt stenig men nu hade leden börjat plana ut och det var ett riktigt behaglig promenad.

#5

#6

#7

Uppe vid stugan fanns det alla möjliga bekvämligheter och därtill möjligheter att ladda sin mobil medelst hjälp av solceller. Mycket smart. Här blev vi en stund. Här var det gott att vara. Vi fikade och njöt av tillvaron. En simpel ostmacka och några rågkex ute i naturen är ibland mer välsmakande än bakelser på något fashionabelt konditori. 

#8

Vägen ner till parkeringen var visserligen lika lång som hit upp, men på något sätt kändes det som inte särskilt ansträngande att gå samma väg tillbaka. Dessutom var det nedför hela vägen. 

#9

Bakom stugan fortsatte dock leden. Vad kunde det finns upp vid krönet tro? Rätt var det var hade vi satt den ena foten framför den andra och var nu på väg ytterligare uppåt. Drivna av en oåterkallelig nyfikenhet parat med den stora glädjen att röra sig ute i naturen även om leden framåt såg ut som en överstressad stenläggare rusat fram i arbetet.

#10

Det omgivande landskapet skiftade karaktär ju högre upp vi kom. Det började likna en veritabel mardröm för fjälljoggaren som föredrar att på egen hand välja sitt spår. Det var hur som helst ett spännande landskap som rullades upp framför våra ögon. 

#11

#12

Björnrikestugan syntes inte längre till. Leden vi vandrat på ringlade fram i landskapet bakom oss. I ett huj hade vi kommit ett bra stycke längre än vi insett. Hur mycket längre till skulle vi gå. Vägen tillbaka var lika lång som den sträcka vi hitintills hade gått. Vi hade sett få andra vandrare. Tröt krafterna eller min fot ansåg att nu får det vara nog, var det inte bara att lägga sig invid stigen och likt en Bon Scott väsa fram https://open.spotify.com/track/6EGsvchOgeJqNofXHpnBGj?si=7e6ce4de700f4dcc 

#13

Var det dags att börja tänka på återfärden? Vi tog en paus och en funderare. 

#14

På håll syntes nu en liten stuga. Skulle vi försöka ta oss dit eller skulle vi här och nu vända om. De allestädes närvarande funderingarna förstörde lite av njutningen av att vara ute och vandra på okänd mark. Samtidigt måste ett beslut fattas. Den fysiska verklighets beskaffenheter av såväl det ena som det andra slaget gick bara inte att kringgå. Att ta oss till stugan var för långt.

#15

Att ta oss upp för nästa krön däremot såg inte ut att vara alltför avlägset. 

#16

#17

Sagt och gjort. Strax var vi uppe på krönet och blickade tillbaka. Det såg inte så brant ut från det här hållet som det varit att gå uppför sista biten.

#18

Vi såg oss om efter någon lämplig plats att slå oss ner en stund.

#19

#20

En bit från leden hittade vi några trevligt utformade stenar att sätta oss på. Ta fram det sista av fikat för att göra fotoryggsäcken något lättare. 

#21

Utsikten var av den storslagna arten.

#22

Molnen likaså.

#23

På ingen tid alls mörknade himlen. Skulle skyn faller över våra huvud? Då vi på egen hand inte kunde bestämma oss (vi sjöng en velighetsblues i stämmor). Bestämde naturen åt oss. Nu var målet parkeringen med bilen, utan att förhoppningsvis bli alltför blöta. Regnet såg ut att inte vara alltför långt bort. Tack Moder Natur för din visdom som leder oss på rätt väg.

#24

#25

Lika snabbt som det hade mörknade sprack det under vår återfärd upp. Vi valde dock inte att stanna till någon längre stund mer än för att släcka törsten emellanåt med lite vatten. Magen knorrade dessutom, för den saknade den utlovade middagen. En middag som dröjt längre än väntat. Och som skulle dröja ännu ett litet tag till innan vi var framme vid bilen. 

TheInvisibleJackal

Norröver XVI - Sångbäcksfallet

Strax intill vägen upp till Storhogna låg Sångbäcksfallet. Efter en kortare skogspromenad kom vi fram till en anlagd trappa som tog oss ner i ravinen till fallet. Antalet platser varifrån man kunde fotografera själva fallet var begränsade till den ena sidan. Några personer som var där för att mer titta på fallet lyckades med några djärva kliv och något längre  skutt eller två ta sig från några olika stenar över till andra sida. En sida som åtminstone kunde ge möjlighet till andra kompositioner. 

#2

Jag tvekade länge huruvida jag skulle våga mig över. Faktorer som avgjorde att jag till slut valde att inte försöka ta mig över var att de som som tagit sig över var i runda slängar 25 år yngre, hade ingen packning med sig, såg ut att ha fullgoda fötter. Här kände jag åldern ta ut sin rätt även om jag inte precis kan påstå att jag känner mig lastgammal. Den avgörande faktorn till att jag inte försökte ta mig över var till slut min hälssporrefot. En fot jag ännu inte helt kan förlita mig på. 

#3

Lite trist, men det var bara att acceptera. Någon typ försök till att försöka ta sig över skulle troligen sluta i ett ofrivillig bad i bäst fall och i värsta fall något typ av skada som skulle negativt ändra resans kommande planer. Det var det definitivt inte värt. Hade jag haft mina vandringsstavar med mig är det möjligt att jag hade försökt. 

#4

Det blev till att försöka så gott det gick att hitta de kompositioner som jag kunde från den här sidan.

#5

#6

En bit längre nedströms låg ett omkullfallet träd tvärs bäcken. Jag kände med handen på trädet och fann att det var som formligen försöka ta fram med bananskal under fötterna. Det var inte heller något som skulle fungera. Ni märker att jag inte givit upp tankarna helt på att försöka ta mig över till andra sidan.

#7

Det var då jag hörde ett välbekant ljud. 

#8

En strömstare hoppade runt bland stenarna på andra sidan. I lägen som detta var det perfekt att plocka fram kamera nr två med 100-400:an redo. Jag la mig inte helt platt på backen, men förhöll mig så nära marken som möjligt.

#9

Med kameran med 24 - 70:an nedpackad i ryggsäcken började jag nu åter fotografera fallet igen. Nu med möjligheter till  längre brännvidder, som gjorde att jag på ett helt annat sätt kunde isolera delar av fallet.

#10

#11

#12

Lite lagom trötta gav vi oss i kast med de närmare 2 miljoner trappstegen upp ur ravinen och till den väntade bilen. I morgon väntade ett ny vandring uppför en annan del av fjällen i Vemdalen.

TheInvisibleJackal

Norröver XIV - Upp på fjället

I vårt boende i Vemdalskalet, som var det sista under vår resa norröver, kunde vi från balkongen se ut över skidbackar och liftar i skalet. Backar som jag för  en del år sedan susande nedför med stor behållning. Jag minns skidåkningen som mycket bra i Vemdalsskalet. Den här upplevelsen av skidåkningen var också kanske anledningen till att vi kom att rikta våra blickar mot just Vemdalen. Vi var helt enkelt nyfikna på vad området kunde bjuda på under sommartid.

#2

Att besöka en skidort under sommaren är lite av en annan upplevelse. Inte bara rent vädermässigt utan framförallt vad antalet besökare beträffar. Det är lätt att hitta parkering. Det är inga köer. Inga svettiga stunder i skidshopen för att prova ut passande pjäxor. Det är ganska lugnt. Behagligt lugnt. 

#3

Nu var vi dock inte här för vistas bland bebyggelsen utan snarare för att se och uppleva samt kan framförallt fotografera en del av fjällvärlden. Våra första trevande steg uppför fjället tog vi vid Storhogna. Där var det möjligt att på en vandringsled ta sig upp på fjället och vidare till en samesommarvistelse relativt smärtfritt. Nu tyckte vi att ta sig hela vägen fram till samevistelsen och tillbaka var något för långt. I varje fall för min hälssporrefot. Jag skulle ta det lugnt med vandrandet enligt min fysioterapeut. Max en halv mil fick jag gå. Och eftersom det här vår första vandringen i den här typen av terräng ville vi inte överdriva. 

#4

Målet var att när vi kommit uppför de brantaste backarna och lagt dem bakom oss hitta någon plats vi kunde stanna till vid och ägna oss åt att fotografera. Huga vad otränade vi var för att ta oss fram i kuperad terräng. Det ena paret vandrare efter det andra knatade om oss som om de var ute och gick en helt vanlig promenad i någon stadspark. 

"Där kommer en barnfamilj också!"

"De får vi bara inte låta komma förbi oss. Ungarna är ju för tusen hakar i småskoleåldern!"

Nix, de gick om oss de också. När tanten med rullatorn sakta började ta in på oss bestämde vi oss för att här stannar vi och fotar. 

#5

#6

#7

Efter att ha för egen del ha utforskat lite av det intima landskapet på fjället vände jag blicken mot de öppna vidderna och funderade på vad det kunde finnas för motiv och kompositioner här uppe. Några små knotiga fjällbjörkar kom att fånga mitt intresse.

#8

#9

#10

#11

#12

Och likaledes en ren, som stannade till och syntes fundera vad vi var för några märkliga kritter på hans/hennes betesmarker.

#13

#14

Efter renmötet återvände jag till fjällbjörkarna.

#15

#16

Förhållandevis nöjda med vår första fjällvistelse begav vi oss tillbaka mot bilen. Vägen syntes utstakad och det var högtid för lunch.

TheInvisibleJackal

Norröver XIII - In i skogen

Efter frukost tillsammans med några morgonpigga mygg dag två i Mörkret satte vi oss i bilen och for någon mil norröver för att komma till en liten parkering varifrån man kunde gå någon kilometer eller två för att komma till några vattenfall. De s k Fulufallen eller forsarna. I allt som allt skulle det röra sig om åtta fall. Då jag till vardags framlever mina dagar i en del av Sverige som inte är känt för sina vattenfall, var de här uppgifterna något som fick mina fotbesvär att fara och flyga. Här ska det fotas vattenfall!

#2

Stigen fram till fallen gick genom en fantastisk skogsmiljö. Jag kom på mig själv att vid några tillfällen ropa:

"John, bist du da?"

Jag tänkte som så att här skulle säkert John Bauer trivas som fisken i vattnet eller handen i handsken. Jag vet inte riktigt varför jag sökte  kontakt med om honom i den skogen och just då. Väl medveten om att han sedan länge inte var ibland oss. Varför då ropa på tyska? Jag resonerade att Bauer låter tämligen tyskt. Det är också ordet för bonde på tyska. (Kanske borde jag stått på ett fält och ropat?) Men Bauer som skogsbonde!? Det är många tankar som dyker i ens huvud när man tar sig fram ibland tallar, stenblock, blåbärsris och vacker vitmossa.

Min fru som sedan tidigare vet om att min hjärna inte alltid kröker sig längs gängse tankebanor lät mig dock hållas. 

#3

Som barn brukade tänka på myrstackarna som enskilda civilisationer. Civilisationer som lever i fredlig samexistens med varandra eller i blodiga fejder. Ibland var det lockade att som en slags gudom gripa in och på konstgjord väg skapa en konflikt mellan två närliggande stackar. Någon gång var det riktigt nära att det bar hän åt det hållet också, om jag inte mitt inre hade hört morfars röst säga att man ska vara aktsam om andra levande varelser. Han var en vis man, morfar min.

Jag vet inte om det finns belägg för det, men finner man en riktig stor myrstack finns det sällan några andra stackar i närheten. Om man däremot finner en liten stack är chans stor att man finna flera andra mindre stackar i närheten. Som barn var jag mycket i skogen. Det var där man lekte. På ett ställe jag var ofta på fanns flera mindre stackar och på ett annat ställe längre bort fanns det bara en stor stack. Då jag läste Stålmannen på den tiden fick den stora stacken heta - Metropolis. 

#4

Hur som helst. Trolsk var skogen och när som helst väntade man sig att få se något väsen dyka upp bakom en stor sten.

#5

Gamla grånade stubbars form fick mig att tänka att här har kanske en gång ullhåriga noshörningar klivit omkring bland blåbärsrisen. Om det nu fanns blåbärsrisen på den tiden. Kanske var träden färre och landskapet öppnare. Jag känner att jag inte har riktigt koll på våra vänner de ullhåriga noshörningarnas leverne. Det många tankar som dyker upp när man går i en sådan här skog. Jag märker att jag trivs mycket bra i den här miljön och så gjorde även Vilhelm Moberg, vilket han beskriver i ett kapitel i sin bok Om min Svenska historia berättad för folket. Skogen betyder mycket för många av oss. Det är på något sätt där vi hör hemma. Där vi hämtar kraft och energi. Finner ro. Samtidigt är det många som känner otrygghet och nästan skräck för att vistas i skogen. Den ter sig stor, oberäknelig och full av dolda faror. Hur har den här alienationen uppstått? Är det urbaniseringen och med den vårt ändrade förhållande till naturen som också har ändrat vår inställning till skogen? Vad känner vi när vi går i skogen? Själv känner jag både förundran, glädje och ro. I varje fall när går i en riktig skog. I de s k virkesplantagerna känner jag bara olust och sorg.

#6

Stigen var inte beströdd med törne, men väl med sten. Bitvis väldigt mycket sten. Nåväl, det var bara se vad man satte fötterna. I fjärran lockade fallen. Ehuru jag icke kunde höra deras brusande mer än som ett imaginärt brus i mitt innersta. 

#7

Här stannade vi till kort och tog en fika innan vi fortsatte mot fallen.  Det var nära nu. 

#8

Nu kunde vi höra fallen. Till och med se ett av dem.  Då jag som sagt inte är direkt bortskämd med vattenfall i min vardagsgärning tog min själ ett extra glädjeskutt över synen som mötte mig. Min förundran och annat verbaliserades i ett stort - WOW!!

#9

Det forsade i rasande fart nedför en brant. Det var en lätt hisnade känsla att stå och se vattnets väg utför. Vatten så mjukt och lent men ändå med sådan fruktansvärd kraft. 

#10

Vi stod länge här och experimenterade med olika slutartider. Det gick nästan att köra utan ND-filter. Jag valde till sist ett filter med ett ND 4 för att få de slutartider som jag ville ha. En vanlig uppsättning ND-filter är att ha filter på 3, 6 och 10 stop eller steg som det heter på svenska. Jag har valt ett på 4 istället för 3 för jag känner att det ger mig ett större arbetsområde. Jag har även kompletterad min uppsättning ND-filter med ett med 15 stop. Jag har dock inte hunnit testa det filtret fullt ut. Jag känner att filtret har behöver andra typer motiv för att komma till sin rätt. Motiv jag inte riktigt har funnit än. Jag vet att de finns där ute någonstans. 

Tiden försvann snabbt. Den brukar göra det när jag går in i min bubbla för ägna mig helhjärtat åt den här typen av fotografering. 

#11

Strax innan vi bestämt oss för att gå vidare hittade jag en liten höjd där jag kunde ställa mig med stativet. Forsen är som stort purrande djur väl medveten om sitt mäktiga rytande när tillfälle till det ges. Är det ens möjligt att stå här där jag står under vårfloden. Kraften och ljudet från vatten som kastar sig fram över klippor och hällar för att sedan falla över branter ner, vidare mot andra klippor, är berusande. Det är svårt att slita sig från lockelsen att följa vattnets väg nerströms. Vet inte ens om det är möjligt. Stigens markeringar fortsätter uppströms. Hade jag gått nedströms om min fot varit hel? Det är mycket möjligt. Det ligger en lockelse i att se vart vattnet tar vägen någonstans. 

#12

Vi fortsätter uppströms. Stöter på nya forsar. Nya fall. 

#13

Börjar fundera på vad som räknas som fall. Enligt uppgifter skulle Fulufallen bestå av inte mindre än åtta fall.  Det känns som om det fler, men som sagt jag är osäker på hur de räknas. Om vi tittar på området där vi kom fram till det första fallet. Kan det tyckas röra sig om tre fall. Kanske det egentligen bara är ett som är lite utspritt i olika etapper.

#14

Det sista fallet innan stigen viker av inåt skogen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag hade säkert kunnat stannat längre men foten vars tillstånd som jag på något sätt har förträngt gör sig alltmer påmind om behovet av ordentligt vila. Och det är inget jag kan få förrän på  vandrarhemmet. 

#15

Återigen går stigen genom trollmark. 

#16

Där vi inte besitter en jättes steglängd erbjuds vi habil hjälp att ta oss fram i terrängen.

#17

Än en gång förundras jag över skogen. Väntar på att åtminstone få träffa på en vätte

#18

Istället blev det en bofink

#19

och  en ekorre. De är enda levande väsen vi stöter på den här promenaden till och från Fulufallen. Ja och så en mängd japaner förstås. Japaner som ingalunda vare kastade sig, hoppade eller försvarade sig utan mer tålmodigt väntade på att vi skulle plocka ihop vår kamerautrustning, så att de kunde ta fram sin medhavda fika och förtära densamma medan de tittade ut över fallen. Och nu när jag tänker var det ingen av dem som hade någon kamera. Däremot tog de alla fram sina mobiler och fotade både sig själva, varandra och fallen. Det får mig fundera över vad som är fotografi. Är det att släpa 10 kg utrustning över stock och sten i ett par kilometer eller är det att slänga fram 200 gram mobil en kort stund? Vad är passionen, lidelsen, vedermödorna? Måste fotografi var ett fysiskt kraftprov för att kännas på sin plats? Absolut inte. Kan dock inte låta bli att tänka på vilka vägar fotografin tar och vilken man själv väljer att gå. Ta t ex den amerikanske fotografen Ben Horne som släpar runt på en storformatskamera. Oavsett vad man väljer för väg är huvudsaken att man tycker att det man sysslar med är förbaskat skoj. Ta aldrig upp din kamera oavsett typ för att du känner att du måste utan för att du vill. 

TheInvisibleJackal

Norröver XII - Njupeskär

Vår resa norröver tar nya tag. Natten hade vi tillbringat på vandrarhemmet i Mörkret. Denna första morgon i Fulufjällets nationalpark hade vi bestämt oss för ta oss till Njupeskärs vattenfall. På vandrarhemmet hade vi fått tips om att för att vara säker på att få en parkeringsplats skulle man helst vara vid parkeringen till Njupeskärs vattenfall före klockan tio. Ingen problem tyckte vi och unnade oss en sovmorgon. Det var ett tag sedan. 

Uppe vid parkeringen blev vi dirigerade till anvisande platser av en mängd parkeringsvakter. Vi kom att börja språka med en av de äldre. Han berättade att förra året stod bilar parkerade längs med hela vägen nästan ända ifrån Mörkrets vandrarhem upp till den här parkeringen. En sträcka på över 4 kilometer. En diger sträcka uppför till parkeringen och sedan är ytterligare 2 kilometer innan man är framme vid själva fallet. Många var dessutom ovana att röra sig fjällmiljö och var därför helt slut innan de ens kommit in i nationalparken. Det var tufft för många. Han sa att nog aldrig varit med om så många samtidiga besökare.

#2

Vi studerade de kartor som fanns och pratade med personalen på Naturum innan vi gick vidare mot fallet. Vi var även lite intresserade av att stifta bekantskap med vad som skall vara världens äldsta träd - Old Tjikko. Terrängen och vägen dit var troligen alltför tufft för min fot så det fick anstå till någon annan gång. Vi siktade därför in oss på enbart fallet. Det gick dock att ta en väg därifrån som inte var för svår. 

#3

#4

Det dröjde inte alltför långt tid innan fallet blev synligt mellan träden. Även om man läser att det är si och så högt är det ändå lite svårt att greppa det. En fråga som därför relativt snart dök upp hos mig var - hur i hela friden ska man fotografera det här fallet. Hur ska man angripa det fotografiskt? Vad gör man med alla människor som med stor säkert kommer att hamna i bild? Nu tänker jag inte på GDPR eller något sådant utan mer på att jag personligen uppfattar förekomsten av människor i landskapsbilder som störande. Fast i Njupeskärs fall med alla sina besökare är det nog oundvikligt. I varje fall om man som vi beger sig dit under turistsäsongen om än må så vara i mitten av augusti och vill ha med sig några bilder hem.

#5

Vägen fram till fallet var väl spångad och längs med spången den sista biten rinner en bäck. Bäcken var en fortsättningen på fallet verkade det som.

#6

Jag tog mig ner till en stor klippa som gjorde att kunde komma närmare en del av den här bäcken och samtidigt få med fallet i bakgrunden. Det här vid sådana här tillfällen det är värdefullt att släpa på ett stort stativ, filterhållare och filter. 

#7

Dessutom har jag i kameraryggsäcken med mig en kamerahus med 100-400:a. En uppsättning som blev värdefull för att isolera delar av fallet, vilket i Njupeskärsfallets fall blev användbart eftersom om man ska ha med hela fallet får man stå så pass långt bort att många detaljer försvinner. 

#8

Vi slutet av den spångade leden fanns en slags större plats med lite bänkar. Jag lyckades med lite tur, bestämd blick, målmedvetenhet och en min av fotograf i arbete knô mig fram och ställa mig längst fram. Med lite knixade med stativbenen fick jag upp stativet utan känna mig alltför mycket i vägen inbillar jag mig. Där stod jag sedan  och tog flera bilder. Att få någon utan människor syntes mig vara nästan omöjligt eftersom var och varannan skulle ta sig ut i det stenblockshav som föregick själva fallet. 

#9

Detta var som sagt inte leden mot världens äldsta träd utan början på vägen tillbaka mot Naturum. 

#10

Här kom vi att se trenne lavskrikor (fast de syns inte nu). Lite lagom mör låg båda kamerorna i ryggsäcken sedan ett tag. Stativet använde jag mer som stöd. Min fot protesterade hej vilt och magen knorrade. I bilen fanns mattermosar med förhoppningsvis fortfarande varm ravioli. Ingen av oss orkade dock ta de där extra stegen till bilen utan vi kom äta på den matservering som fanns på plats. Inga kulinariska höjdare precis, men anamma vad gott det var med varm mat. 

TheInvisibleJackal