Skäralid i svartvitt

Som jag tidigare nämnt konverterar jag många gånger mina bilder till svartvitt. Det är bilder som jag inte riktig kan bestämma mig för om de ska vara svartvita eller i färg. Det är också bilder som jag upplever skulle passa i svartvitt. 

När jag konverterar mina bilder till svartvitt, speciellt bilder med lövträd är inte målsättningen att komma så nära färgbilden av samma motiv utan i det svartvita handlar det för mig mer om att få fram min upplevelse av det fenomen jag sett. En central upplevelse i lövskogar som en bokskog är hur löven uppträder inför min blick. Den skira ljusa grönskan som skimrar och dansar mellan trädens stammar och grenar som flätar sig uppåt, uppåt. För mig är detta ett växelspel mellan det som är fast och det som är  flyktigt. Därför ger jag löven en sådan ljus ton i min svartvita konverteringar. Jag vill på detta sätt försöka få fram den flyktiga skirheten hos löven som jag upplever det.

#2

#3

#4

#5

6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Vårskrudad.

Söderåsens nationalpark och Skäralid är ingalunda någon ny bekantskap, men inte heller en gammal. Jag har varit där vid en handfull tillfällen tidigare, men aldrig på våren. Min fru var på fotokurs och jag tänkte passa på att ge mig iväg på en egen liten fotoexpedition så att säga. Vädret i maj var lite osäkert och själv var jag lite osäker på vart jag ville köra. Valet föll till slut på skäralid. Det tar ca en timme att köra dit. 

Skulle väl egentligen ha kört tidigare. Det brukar vara ett populärt ställe och parkeringsplatserna tar snabbt slut. Så ock denna gång. Tillsammans med ett par andra bilburna presumtiva besökare surrar jag runt parkeringsplatsen likt nektarsökande humla efter en ledig plats. När till sist en ledig plats uppenbarar sig som genom ett förlov, slinker jag snabbt in på den. Precis före två nunnor i en liten Citroën, som hade samma idé som jag. Gud vare med er, tänker jag, men den här platsen är min. 

#2

De gånger jag tidigare varit vid Skäralid har jag gått Kopparhattsrundan.  Den brukar vara lagom. Stod den här gången och tittade på besökskartan och funderade på Hjortspårngsrundan. Det är nästan dubbelt så långt med sina nära 8 km. Jag kände att det med tanke på att min fot ännu inte var helt återställd fick Hjortsprångsrundan anstå till en annan gång.

För att göra det hela lite mer spännande gick  jag kopparhattsrundan tvärtom emot vad jag brukar. Djärvt och påhittigt. 

#3

#4

#5

Jag gillar att arbeta med ND-filter och längre slutartider. När jag stod vid bit nedanför platsen där jag tog den här bilden. Stativet var framme och kameran satt på med trådutlösare och allt då kom det fram ett yngre par i 40-årsåldern.

"Vad fotar du för något?" undrade mannen i sällskapet.

"Är det fisk? fortsatte han samtidigt som de vilt stirrade ner i bäcken för att kanske får syn på någon.

"Nej, jag fotar vattnets rörelse" sa jag.

"Okej!?" sa han och tittade misstroget på mig.

"Kom! Vi går." tyckte hon och drog i mannens arm. Säkrast att lämna galningen i fred, man vet aldrig vad han kan för sig såg hon ut att tänka.

#6

#7

#8

#9

Här hade jag tur som en tokig att stenen inte var klotrund. Dessutom såg det ut ha legat där ett tag.

#10

Går man Kopparhattsrundan baklänges eller vad man ska säga. Jag antar att egentligen är inget håll det det helt rätta och båda hållen är lika fel. Nåväl, från det håll jag valde kommer man till en punkt i vandringen där stigen tar sig raskt och käckt uppför. För utsiktens skull och för innehållet i vattenflaskan väljer jag  att pausa lite oftare än tidigare under promenaden. Funderar på om det är så klokt alla gånger att släpa runt på 10 kg utrustning. 

Jag följer att ental vloggande fotografer på Youtube. Däribland den danske fotografen Morten Hilmer. I ett av sina vlogginlägg går han igenom vad han bär med sig i sin ryggsäck. En ryggsäck modellen större. Det han bär med sig vart han än går väger 35 kg. Fast när tar han bort sitt stativ och sin Nikon 600:a med kamera säger han att ryggsäcken blir 10 kg lättare och 25 kg är en trivsam vikt att gå runt med anser han. Varför släpar han då runt på en ryggsäck vägandes 35 kg? Han gör det, säger han för att det är en bra träning inför strapatser då man troligtvis kommer att behöva bär mer och över längre sträckor. Han säger att vänjer man sig vid vikten på 35 kg blir det lättare att packa tyngre.

Är det så man ska se det? Är de 10 kg jag bär runt på bara blaha blaha? Ska jag byta till min större ryggsäck och stoppa ner saker jag kanske inte kommer att använda exakt varje gång, men det kommer tillfällen när jag kommer att kunna göra det? Jag måste ge honom en poäng i att man vänjer sig vikten. För det mesta tycker jag att mina 10 kg känns rätt behagliga, som en gammal bekant tyngd som inte bekommer mig särskilt mycket förutom när det bär lite brantare uppför och det hade säkert inte varit något större bekymmer då heller om jag hade haft med mig mina stavar. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

TheInvisibleJackal

När en bild blir tagen.

Möllegårds naturreservat norr om Halmstad är ett populärt utflyktsmål för många. Om det är möjligheten att köpa hemgjord glass eller naturen i området som lockar mest låter jag vara osagt. Vi brukar ta en glass efter vi varit och gått någonstans i reservatet. Ofta blir samma platser som besöks. Jag vet inte hur många gånger jag stått nere vid Nyrebäcken och tittat ut över vattnet, på träden och de speglingar som skapats. Jag skulle tro att jag har ett antal nästan identiska bilder. Omedvetet identiska och samtidigt inte då det är något som får mig att medveten uppsöka vissa vinklar och utsnitt gång efter annan. Är det en trygghetssökande, bildskaparosäkerhet som får mig att gör detta eller ett sätt att arbeta med ett motiv över en längre period?

Det händer att jag ibland tror mig ha tagit en bild, men när jag sedan letar i mitt bildarkiv finns den inte där. Utsnittet ligger så djupt inom mig att även om jag inte har en fysisk bild (e g digital) som ett vittnesmål för mig, finns ett minne hos mig om att ha tagit en bild ändå. Andra gånger tar jag medvetet inga bilder. Jag tycker att jag ändå har tillräckligt många bilder på det här utsnittet att jag på något sätt känner någon slags motivtrötthet. Att nu får det banne mig räcka med bilder härifrån. Åter andra gånger är det som om jag ser utsnittet för första gången och drabbas av en omedelbar förälskelse till utsnittet. 

Jag är oftast i Möllegård om våren, som den här gången i april, när löven bara har börjat spricka ut. När trädens grenar alltjämt är nakna, men det finns en ton, ett ljus som säger att det här är något annat än den tid som varit. En känsla av något nytt. Vår kallar man allmänt fenomenet. Och för mig är det den bästa av tider som nu tar sin början. Om ack så kort. 

#2

#3

#4

#5

Träd som sträcker sin nakna grenar mot himlen drar min blick till sig. Det är något i dess strävan efter mer ljus som slår an något inom mig. Jag vet inte vad ska kalla det. En blandning av vördnad, hänförelse och fascination. Jag har länge märkt att min dragning åt detta inte enbart tar sig uttryck i mina försök att fotografiskt återge det hela utan jag dras även till träds gestalter i andra sammanhang. Det var träden på omslaget till Sven Delblancs bok om Samuel, som fick mig att börja läsa Sven Delblanc en gång i tiden. En författare vars tidiga bortgång var en stor förlust för vårt litterära landskap. 

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Vitsippor

Hösten viner bak knuten. Inte helt riktigt, men dagarna har börjat bli kortare. Det mörknar något tidigare än bara förra veckan. Sommaren är dock alltjämt närvarande på sitt sätt. Vilket ändå för mig känns som en bra förevändning bland andra att lägg ut lite bilder på vitsippor tagna våren som gick.

För tredje våren besöker vi i Bengtesgårds äng denna aprilmorgon för att fotografera vitsippor. Den här gången är det bara ett kortare stopp innan vi ska fara vidare till det som är dagens huvudmål (mer om det i inlägg framöver). 

#2

#3

#4

Hur många gånger jag än har fotograferat vitsippor gör jag det än en gång. Det går bara inte att låta bli.

#5

Liksom jag inte heller kan motstå ett träds kala grenar som sträcker sig mot skyn som om även de likt fåglarna vill flyga till fjärran platser.

#6

#7

#8

#9 

Knotiga grenar som vrider sig än hit, än dit i vitsippshavet är mumma.

#10

#11

Innan vi for vidare halade vi ur fotoryggsäckarna fram en del av dagens färdkost. Här presenterad som fika. Till bords fick vi strax sällskap av en tupp och tvenne hönor. De gjorde det bästa för undvika att hamna på bild. En viss paparazzivana anades.

Vi undrade dock var de kunde höra hemma. Om de händelsevis hade rymt från någon hönsgård? Borde vi försöka få tag i någon presumtiv ägare?

Medan tankarna malde uppenbarade sig en äldre kvinna (ungefär i vår ålder) med en barnvagn. Kommer man gående med en barnvagn till Bengtesgårds äng bor man inte särdeles långt bort tänkte vi och sporde damen om hönsfåglarnas ursprung. Det visade sig att de hörde hemma i en gård alldeles i närheten och att de brukade ta en tur till ängen emellanåt. 

Och jodå, när vi fikat färdigt och var klara för vidare färd såg vi hur tupp och hönor spatserade iväg på grusvägen emot en liten gård. 

TheInvisibleJackal

Till skogs

Vägen upp till parkeringen i Skipås Naturreservat är tämligen brant sista biten. Har en gång cyklat uppför eller försökt är kanske riktigare. Sista branten uppför blev lite för tuff och jag steg av cykeln och lede den uppför i stället. Den här gången tog vi bilen min fru och jag och en fotoklubbskompis. Frun och klubbkompisen hade siktet inställt på blåsippor och makrofotografering. 

#2

För egen del hade jag inte aning om vad jag ville fota. Jag närde mer en längtan efter att fotografera utan att ha någon riktig egentlig aning om vad. Ungefär som att vilja lyssna på något med gott klös i och man funderar på  "Jumpin at Shadows" med Fleetwood Mac eller Mountain's "Nantucket Sleighride (Liveversionen från Albumet Twin Peaks) eller varför inte trippelalbumet "How The West Was Won". Led Zeppelin live från L. A. Forum 1972. 

#3

#4

Anledning till min osäkerhet på vad ville fotografera i området var jag inte riktigt visste vad jag kunde förvänta mig och vad jag kände för att fotografera. Jag gick därför till en början mest omkring till en början och lyfte sökaren till ögat, men nej det var inte vad jag sökte. Någonstans i mig fanns en bild som låg och väntade. Det gällde bara att hitta den. 

#5

Efter ett tag fann jag ett litet område med stenar och träd som för mitt öga tedde sig intressant. Jag stannade till där en stund innan min nyfikenhet drev mig vidare in i reservatet. Faktum är jag vid de tidigare två besöken inte gått speciellt lång in i reservatet. Förra gången för ungefär ett år sedan hade jag väldiga problem men en hälsporre och rörde mig därför inte långt ifrån parkeringen. Den här gången var hälsporren i det närmaste helt läkt och kändes inte längre utgöra något större hinder. Mackor och vatten hade jag med mig och min trefotspall. 

#6

#7

#8

Sakta men säkert arbetade mig fram till platsen där min frun uppehöll sig tillsammans med fotokompisen. Här fanns det blåsippor lite varstans.  

#9

Det var svårt att inte låta bli fotografera dem. Jag äger inget makro, men min telezoom har en närgräns under metern och fungerar därför som ett utmärkt alternativ.

#10

Omkullfallna träd med avskalad eller nästanavskalad bark lockar mig lite extra när jag ägnar mig skogsfotografering eller Woodland Photography som engelsmännen säger. Jag vet inte om det finns någon adekvat svensk term. "Skogsfotografering" känns lite som man är ute och dokumenterar en rikets virkesplantager. 

#11

#12

Under min fortsatta promenad stöter jag åter på några blåsippor. Vackert placerade vid några horisontella björkstammar.

#13

Jag hade på en slags informationsskylt lyckats tyda mig fram till att det var möjlig att gå en runda som innebar att man kom tillbaka till parkeringen en annan väg. Det lät lockade och jag fortsatte därför på en slag stig som ledde nedför berget och nya motiv.

#14

#15

Likt flugor dras till en sockerbit dras jag till rinnande vatten.

#16

#17

#18

Till sist kom jag fram till ett litet träskområde. Klockans visare hade dock hunnit röra sig på pass mycket att tiden för hemfärd raskt närmade sig. Jag kände att jag skulle behöva mer tid för att kunna ta mig an det här träsket. Så är det ibland. Tiden räcker inte till. Det får bli en annan gång. 

#19

TheInvisibleJackal