Fördelen med att fota träd...

Fördelen med att fota träd är de inte är så lättskrämda och springer iväg. I förra inlägget skrev jag om ån Assman i Gårdshults naturreservat. På vägen tillbaka till bilen ifrån det lilla vattenfallet fotograferade jag en del träd. Det har blivit en del trädfoton under de senaste åren. Jag gillar träd. Har alltid gjort. Det är lätt att bli överväldigad av en stor gammal ek.

Hur ska man fotografera ett träd brukar jag fundera på. En del ger sig självt att det där solitära trädet gör sig bäst i helbild med krona och allt. Hos andra träd är det stammen eller grenverket som drar till sig min blick. Ibland är det trädets växtplats. Jag har redan i en del andra inlägg lagt ut bilder på träd och det kommer garanterar mer bilder på träd vad det lider framöver.

Det är lite lustigt hur ens fotografiska resa ser ut. Jag började fotografera för fem år sedan för att jag vill dokumentera de fåglar jag såg som fågelskådare. Särskilt då med flyktbilder på fåglar. Då rörde det sig ofta om slutartider mellan 1/800 s upptill 1/4000 s beroende på vilken art. Snabba beslut hela tiden, men nu har fotograferandet växlat ned betydligt i tempo. Visst, jag fotar alltjämt fåglar emellanåt, men inga flyktbilder. Om det inte händer något spännande och det finns en intressant bakgrund. Tiden med rena flyktbilder är förbi. De är tämligen intetsägande faktiskt. Jag tror att alla dessa bilder på flygande fåglar som jag tog i början av mitt fotograferande mer har varit ett slags bevis, ett kvitto för mig själv att "yes", jag kan fotografera snabbt flygande fåglar, men nu efteråt säger bilder mig inget mer än det var den eller den arten, men inget mer. 

När jag fotograferar träd är det mer känslor inblandade. Ofta också något som närmast skulle kunna beskrivas som vördnad. Minnet är också inblandat när det gäller t ex hur löven prasslar i vinden, om det är någon vind att tala om. Jag har lagt märke till att olika träds löv prasslar olika i vinden beroende var trädet växer, hur formen på dess löv är beskaffade. Träden böljar av spröda toner. Det är som en finstämd musik som man måste var helt stilla med sitt väsen för att höra och beröras av. Den kräver hängivenhet och koncentration. Att blunda hjälper mycket. Då kommer även lukterna fram.

Det är lätt att fotografera den stora, det egenartade trädet, men hur är det med "genomsnittsträdet"? Finns det ens ett sådant? Är inte alla träd unika på sitt sätt? 

Här är bilder på några olika träd i Gårdshult naturreservat.

#2

Bild 3 - 5 är på samma träd fast ur olika vinklar. Om jag kan och har möjlighet försöker jag se och fotografera ett träd ur olika vinklar för att ibland är inte den första vinkeln den mest talande. Ibland är det summan av vinklarna som är det väsentliga, som säger något trädet.

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Tillbaka till Hallandsåsen

Det finns några platser som jag gärna återvänder till lite då och då. Osbecks bokskogar på Hallandsåsen är ett av dessa ställen. Att kunna återvända till en plats har både sina fördelar och nackdelar. Fördelar är att om man kan återvända tillräckligt ofta får man möjligheten att fotografera i olika typer av ljus och tider på året. Nackdelen skulle kunna vara att man kan bli lite lätt hemmablind och fotograferar ett antal motiv för att de har fångat ens blick tidigare och ligger liksom inpräntade i minnet - "Det här var ett fint motiv." - och så letar man på något sätt undermedvetet efter dessa motiv för att ännu en gång ta en bild. Inget fel det, men man tappar lite skärpan och öppenhet för nya motiv.

Oftast väljer jag att gå samma slinga på åsen. Mycket berodde på att jag vet att här finns det motiv som tilltalar mig, men för att inte drabbas av hemmablindhet har jag den här gången valt att gå en slinga som jag sällan går för att på så sätt låsa upp hjärnan och försöka se nya motiv.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Gässlösa III

Många gånger under den senaste tiden när jag är ute och fotograferar tänker jag ofta på hur det eller det motivet skulle se ut i svartvitt. Nu är det ganska lätt att ställa om kameran i monokromt läge, vilket jag dock inte har börjat göra, men jag har tänkt på det. Det verkar för tillfället vara så att det långt ifrån fotografisk tanke till fotografisk handling i mitt funderande kring motiv. Jag tror eller jag vet att förmodligen skulle se fler motiv som skulle passa bra i svartvitt om jag hade kameran inställd på monokromt läge. 

Jag har också det senaste året börjat gå igenom mina framkallade bilder en gång till  efter att jag gjort färgframkallningen och kollat om de skulle passa att konvertera till svartvitt i Lightroom. En del passar. Andra inte. Ibland är det till och med så att en del passar bättre i svartvitt än i färg. Rätt spännande faktiskt. 

Således har jag även gått igenom mitt bildmaterial från Gässlösa för att se vad som funkar i svartvitt.

När jag använder ett svartvitt bildspråk är det inte i första en dokumentär skildring av motivet som jag eftersträvar snarare är det tolkningen av vad jag känner när jag ser motivet. Jag tänjer därför på det fotodokumentära till förmån för det fotokonstnärliga. Ger mig större frihet i framkallelseprocessen av den svartvita bilden. Det kanske är därför jag ännu inte ställer om till monokromt läge. För att inte störa processen med att framställa en svartvit bild. Jag har kommit underfund med att för mig börjar skapandet av den svartvita bilden i det ögonblick jag har konverterat en färgbild till svartvitt. Det är då jag först ser vad en bild kan leda till. Ibland leder det åt håll, vilka jag inte från början anade att det skulle gå. Jag litar på intuitionen och följer efter och ser vad den leder mig. Jag gillar det.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Gässlösa II

Jag nämnde i ett tidigare inlägg om att det finns två stycken vandringsleder i Gässlösa Naturreservat. Vi tog den lättare av dem då min fru har en del problem med en fot. Vi kom då att gå i den mycket fina bokskogen som finns i naturreservatet. Och med den skira majgrönskan tog den förhållandevis korta leden sin tid i anspråk, då det fanns många motiv att rikta kameran emot. 

Att det kan ta lite tid att vandra en förhållandevis kort sträcka kan vara störande om man är ute med personer, som inte är där för att fotografera först och främst utan för att i första hand motionera. Min fru och jag delar som tur var på ett stort fotointresse och att en slinga som kanske tar 20 - 30 minuter att gå, om man inte bryr sig om att fotografera, istället tar bortåt två timmar eller mer gör inget. För genom att gå långsamt och verkligen se på naturen upptäcker man många rätt fantastiska saker. Att då också kunna dela dessa upplevelser lyfter dem ytterligare. Det är dessutom ett alldeles utmärkt sätt att hämta energi och kraft för vardagen. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

TheInvisibleJackal

Det var på den tiden...

... det gick ut ett dekret om att befolkningen fick röra oss högst två timmars färd hemifrån med anledning av den rådande situationen i samhället och världen. I kalendern hade vi skrivit Öland med stora bokstäver vid en helg i slutet av maj. Tanken bakom inskriften var att under några dagar fånga de öländska orkidéernas fägring på minneskorten i våra kameror. Jag får väl erkänna att det är min fru som makroentusiasten av oss två. Själv är jag mer en trädens man även om det händer att en och annan blomsterskönhet fångas upp i sökaren och vidare in på minneskortet.

Öland ligger nu inte två timmars bilfärd bort utan ett stycke till för vårt vidkommande.

Det var således bara en sak att göra - att avboka Ölandsturen och rikta in sig på något närmare resemål. Vi kom då att tänka på Rusarebo ängar, som ligger lite utanför det lilla samhället Bor i Småland. Dit kunde vi lätt och ledigt ta oss under en dagstur.

Där växte det en hel del orkidéer. Sankte Pers Nycklar närmare bestämt. Min makrobenägna fru grep sig an orkidéerna med liv och lust. Jag tog några bilder också, men tröttnade efter tag på att sitta eller halvligga med kameran. Jag äger inget dedikerat makroobjektiv utan min 70 - 200 fick än en gång tjänstgöra i ändamålet med att fotografera blommor. Det är vackert och roligt att få se dessa Sankte Pers Nycklar, men jag känner att mina knän och jag inte är överens om det ergonomiska utförandet för att kunna fånga dem på bild. Det är således en oförvägen strid där det som alltid är knäna går segrande ur striden och jag reser mig upp. Visst hade jag kunnat ha ett liggunderlag, men precis som alltid gäller det att lämna så lite spår som möjligt efter sig. De som kommer efter mig vill också kunna uppleva den orörda naturen runt orkidéerna. Hur skulle det sett om jag med ett liggunderlag hade skapat likt solstrålar som strålar ut från dess växtplats i jakten på fotovinklar. Det hade inte sett klokt ut. Det hade förtagit naturupplevelsen för de som kom efter mig. Det är inte heller så jag själv vill finna en vacker blomma att fotografera. Dessutom vad är det jag trycker ner och kväver med ett liggunderlag? Andra växter och örter. Vi har bara naturen till låns och vi måste vara rädda om den.

Jag vände åter till trädens långsamma väsen i vars närhet även de spädaste tyr sig.

Jag vet inte vad det är som drar i mig att fotografera dessa smala, sneda stammar. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Lockelsen är alltför stor.

Som synes är detta samma motiv som i den första bilden. Jag har bara vänt på kameran till vertikalläge. Jag fotar mycket med kameran i detta läge, vilket har inneburit att jag har införskaffat en L-bracket, även om just den här bilden togs handhållet. En L-bracket är en synnerligen bra fotopryl, som jag uppskattar och använder flitigt.

Säg mig. Vad viskar stjärnorna till dig?

Nöjda med morgonen och förmiddagen i Rusarebo ängar for vi till den närbelägna hembygdsgården i Bor för intaga den lunch vi hade med oss. Sådana här gamla vackra hus har något pittoreskt över sig.

Fast särdeles pittoreskt var nog inte precis tillvaron alla gånger för de som levde och verkade i dessa rödmålade trähus. Vi kan nog bara sin höjd skymta lite av den tidens liv.

De hade ju för tusan inte ens wifi!

TheInvisibleJackal