Så sakta börjar det

Inför helgen som gick tänkte jag att det skulle kunna vara en smula uppehåll en stund om jag har tur. Det hade jag inte. Regnet föll. Speciellt under den tid på dygnet då solen oftast behagar skina. Då jag inte har några bilder att redigera blev att återigen se efter vad som kunde finnas i arkivet. Jag valde att titta i min mapp med fågelbilder. Jag tycker mig att ha ett bra system för mina bilder, men eftersom mappen fåglar innehåller väldigt många bilder var den lite svåröverskådlig trots att alla bilder är märkta med plats, år och månad. För att göra det lättare för mig själv skapade jag således ett undermappssystem som inte bara underlättar för mig själv när jag ska t ex ladda upp en bild till ett blogginlägg utan även i framtiden när fler bilder kommer att läggas till i min fågelmapp. För jag tänker som så att nu börjar det sakta röra på sig ute i naturen. Det borde väl konstigt om inte ledig tid och fotograferingsvänligt väder skulle kunna infinna sig någon gång under den närmaste tiden. 

April månad har precis klivit upp ur sin årssömn och tittar sig lite yrvaket omkring och vet inte riktigt vad den ska hitta på.

Bilderna i det här inlägget är ifrån just månaden april för år 2019.

#2

Bilderna på knölsvanarna och sothönan är tagna vid en liten iordningställd våtmark som kallas för Larssons våtmark. Jag vet inte riktigt varifrån namnet kommer, men skulle tro att det var en bonde vid namn Larsson som ägde eller äger den mark som blivit en ett litet fågelparadis. Innan man kommer fram till själva stora våtmarkskomplexet med sin lilla sjö och små ö passerar man två stycken bredvid varandra liggande dammar. I den höll knölsvanarna till och i den andra sothönan.

#3

Sothönan, denna lilla fågel med sina lustigt flikade tår vet knappt att stava till ordet grannsämja. Den är oftast i luven på så väl artfränder som på andra som får dess blick att se rött och blodet att koka. 

#4

Till Trönninge ängar är det inte särdeles långt. Det är ca 2-3 km att cykla. Jag brukar föredra ängarna för där finns ett förhållandevis bra gömsle. Jag säger förhållandevis eftersom det främst är byggt för skådare. Nu sitter det ofta fotografer där också, men eftersom det är öppet för alla kan det bli en del störande spring. Grönbenan höll sig i varje fall lugn och stannande till en stund nära gömslet.

#5

Sävsparven höckar vid ängarna och dess lite sorgsna läte kan höras ifrån buskar och snår. Det är en de s k "vanliga" fåglarna som lätt förbises. Jag har dock ett lite speciellt förhållande till sävsparven sedan tidigt 80-tal. Jag var då på besök vid Store Mosse. Det var under sent 70-tal till mitten av 80-talet min hemmamark. Det var hit jag tog mig för att skåda. Då; jag tror kan att det kan ha varit 1983, hade jag kört dit för att se om jag kunde få se ägretthägern, som rastade där, lite bättre än den här gången. Det var ingen större skillnad från mina tidigare besök. Ifrån det stora tornet syntes den som en liten prick i blykowan. Det gick att se att det rörde sig om en häger, men mycket mer än så var det inte. Ändå var det en pirrig känsla att se denna främmande art så här på hemmaplan. När jag stod där med ögat i tittade ner i tubens okular hade det under tiden kommit fram en äldre man, som jag tyckte mig känna igen, men som jag inte riktigt kunde placera. Eftersom jag redan då tyckte att det var  intressant att möta andra naturintresserade och prata, började vi prata. Med viss stolthet i rösten berättade jag att det fanns en ägretthäger där och då. Den äldre mannen svarade att det är säkert intressant med ägretthägern, men hur många tänker på den lilla sävsparven som sitter i videsnåret där borta sa han och så började han berätta initierat och nästan kärleksfullt om denna lilla sparv, som jag själv mer eller mindre bara med en snabb blick brukade konstatera som - sävsparv rätt och slätt, inget mer uppseendeväckande än så. Jag tror att denna pratstund som vi kom att ha fick mitt skådande att ta en annan väg än den rena artjägarens. Det fanns andra värden än att bara kunna sätta ett nytt kryss i fågelboken. Jag började se fåglarna på ett nytt sätt. Vem var då den här mannen, som jag tyckte mig känna igen. Innan han gick ifrån fågeltornet såg jag att han skrev i gästboken som fanns där. När han var utom synhåll gick jag fram för att se vad han hade skrivit. Han hade skrivit en liten text och sedan undertecknat med sitt namn - Gunnar Brusewitz.

#6

De som känner mig vet att jag äger en viss förkärlek till kråkfåglar.

#7

Vad tänker väl månne en kråka på då hon vandrar uppå vår jord?

Är det måhända samma tankar som du och jag.

Vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?

TheInvisibleJackal

Mars

Det händer att jag väljer att cykla ner till havet. I mars är det många gånger full möjligt att börja göra dessa små utfärder. I år har det ännu inte blivit av. Det har inte passat ihop med jobb och väder helt enkelt. Bilderna i inlägget är därför från mitt arkiv och tagna i mars 2019.

Det kan vara lite kyligt fortfarande så det gäller klä sig varmt och vindtätt, även om det den här gången inte var speciellt mycket vind att tala om.  Många gånger väljer jag att cykla ner till Trönninge strand. Dels för att det går att komma ganska när där och dels för att det finns en del stenar och annat ute i vattnet som många gånger olika fåglar väljer att sätta sig att rasta på en stund. För det mesta är det storskarvarna som gärna sitter på dessa stenar. Sitter där och tittar, filosoferar eller torkar sina vingar.

#2

#3

#4

#5

Fiskmåsarna uppskattar också de stenar som finns tillgängliga att sätta sig på en stund. Vila lite, även om det finns dem som måste spela Allan och visa upp olika konster och trick.

#6

"Okej! Vem har förorenat min favoritsten!?"

#7

En fiskmås sittande på en nog aldrig så liten sten i havet är inget direkt märkvärdigt för varken oss eller för fiskmåsen. Det är vad fiskmåsar bara gör.

#8

Fast kråkorna är mer fundersamma över var i hela fridens namn de har hamnat.

#9

Fiskmåsar har förmågan att släcka törsten även med saltvatten.

#10

Storskarven torkar alltjämt sina vingar.

TheInvisibleJackal

Vid havsranden

Att ta promenader längs med havet är speciellt. Havet är aldrig det samma från dag till dag. Det är alltid något som skiljer. Jag har möjlighet att inom cykelavstånd ta mig  till stränder som sträcker sig över flertalet kilometer. Jag kan välja att gå utmed havsranden och se havet nära och höra dess ljud när det möter land. Ett ljud som kan var tungt, kraftfullt och kanske till med lite argsint eller så kan det vara som en mjuk viskning, knappt hörbar. Jag kan också välja att gå uppe bland de rullande dynernas landskap och se havet på avstånd. Då förnimmer jag också havet, men inte samma vis som när jag går i dess omedelbara närhet. Uppe vid dynerna är det ett annat hav jag förnimmer. Det är de olika färgernas hav. Oftast går jag dock längs med havsranden för jag vill höra vågornas musik.

Under den här dagens promenad såg jag några gråtrutar lite längre bort. Jag bestämde mig för att sakta försöka närma mig dem och se om det kunde finnas några bilder. Telezoomen tillsammans med en konverter på 1.4 och en kamera med Aps-c sensor ger mig något motsvarande nästan 900mm. Visserligen med bara en aktiv mittcentrerad fokuspunkt och f8 som största bländare, men det är helt ok för mig. Jag kan därigenom lätt hålla ett lagom avstånd till trutarna.

#2

Alla letar de efter något ätbart, trutarna. Det är i havet det för det mesta som tillfällena till att hitta något att få i sig något finns. Det gäller bara att stå och ha lite koll. Det kan dyka upp något där man minst anar.

#3

Upp, upp och iväg.

#4

När jag såg den här bilden hemma i LR kom jag att tänka på en låt av Santana:

#5

Den här gången var det icke lärkornas drillande som hördes från skyn. Det var havstrutens skränade som lät sig höras.

#6

En yngre havstrut hade fått tag i en liten fisk, som den vuxna havstruten nu var en stark spekulant på. Kors och tvärs for de över himlen i sin katt och råtta lek. Jag kan inte låta bli att tänka - är det verkligen mödan värt. Vore det inte bättre att ägna all denna energi istället åt att försöka fånga en egen fisk eller fungerar en truthjärna på samma vis som hos de personer som när det slår om till grönt vid trafikljusen far iväg likt stungna av tusen bålgetingar för att kunna komma först fram till nästa trafikljus som visar rött. Och därefter vid nytt grönt ljus upprepa sitt beteende.

TheInvisibleJackal

"Har ni cigg?"

För ett tag sedan gick vi en bäckravin vid stadsbondgården för att fotografera de olika formationer och annat som skapats av isen. När vi kommit nästan fram till parkeringen. Vi har bara en kort sträcka kvar när vi blir attackerade. Runt en hörn kommer nio stycken gräsänder framrusande och började tigga cigaretter.

Vi förklarade hövligt att vi inte nyttjade tobak. De blev lite långa i synen och undrade om vi inte hade något annat de kunde få.

"Choklad!?"

"Guldklockor!?"

"Rabattkuponger!?"

Fabergéägg!?"

Tyvärr inte något av det, svarade vi, men vi kan ta era porträtt om det går bra?

Det gjorde det.

#2

#3

I den välpolerade näbben ser man hur fotografen sitter på huk under porträttfotograferingen.

#4

#5

#6

Gräsand från ovan var inte helt enkelt även om honan var lite medgörligare så sneglar hon försiktigt uppåt.

TheInvisibleJackal

I örnbygder IX

Sista dagen i gömslet. Dags att se tillbaka på tiden i gömslet. Det hade varit trevliga dagar med mycket örnar, roliga korpar och annat. Att sitta ett par dagar i ett gömsle från tidig morgon till sen kväll är speciellt. Jag har suttit i gömsle vid olika fågelsjöar lite här och var i Sverige, men då handlar det oftast om några timmar eller halv dag eller så. Inte längre och dessutom är det oftast fråga om att dela gömslet med skådare. De flesta av de här gömslena är byggda för skådare. Det är inte sällan det händer att man sitter där och väntar på att den fågel man sett är på väg att kanske närma sig, att ljuset ska blir det rätta, att den ska göra något intressant. När det kommer en skådare eller flera som sliter upp luckorna och efter någon halvtimme lakoniskt konstaterar att "Nej, har var inget, ska vi dra!?" Under tiden har den eller de fåglar som jag som fotograf suttit och väntat på försvunnit. Bortskrämda. Att då få sitta i ett gömsle uteslutande byggt för fotografer är en stor skillnad. Det är ett helt annat lugn. Det kräver ett helt annat tålamod. Det går inte att lämna gömslet om det som syns utanför inte motsvarar förväntningarna. Man måste följa de anvisningarna som gäller för gömslet ifråga och undvika att skrämma de fåglar som kommer till platsen.  Det är fåglarna som är det viktiga, inte kryssen som de kan ge upphov till. 

Skulle jag göra om det? Ja absolut, men jag skulle se till att vara bättre klädd än jag var under de här tre dagarna. Jag hade tyvärr missbedömt hur kallt det blir när man sitter still så länge. Jag har aldrig fryst om fötterna. Inte ens när jag åkt skidor i -30 C. Därför tänkte jag att de kängor som jag brukar ha om vintern i södra Sverige skulle vara tillräckliga, men det visade sig att de inte alls var tillräckliga. Jag fick allt oftare under de här tre dagarna sätta upp fötterna mot kaminen för att värma upp dem. Jag missade därigenom tyvärr många fototillfällen. Understället jag hade varit inte heller tillräckligt varmt. Jag frös helt enkelt allt för mycket de här dagarna. Framför allt om fötter och ben. 

Jag planerar att förhoppningsvis kunna sitta i ett nytt örngömsle i början av nästa år om allt funkar som det ska. Tills dess har jag börjat med att köpa ett par rejäla vinterkängor som enligt beskrivningen ska klara - 70 C och ett par riktig varma ullstrumpor. Jag har börjat se över mina vinterkläder och kommit fram till att en del måste förstärkas och del måste bytas ut till varmare alternativ. Framför allt gäller det benen. Under året kommer jag därför att successivt att gör det. För att det ska vara behagligt att sitta still så länge som man gör i ett gömsle måste man vara varm från tårna och uppåt har jag lärt mig den lite hårda vägen. 

Är det nu en blogg om långkallingar?

Icke, här kommer nu de sista bilderna från tre fantastiska dagar.

#2

Denna den sista dag var örnarna, men även korparna lite mer rastlösa än vad det de hade varit de tidigare dagarna. De var sällan nere vid åteln. Det var tydligt att det var något som oroade dem.

#3

De hade inte riktig någon ro.

#4

#5

#6

De spanade ner mot åteln, men vågade sig inte ner.

#7

#8

Ute på myren kom ett rådjur gående i snön. Det var knappas den som gjorde havsörnarna oroliga.

#9

#10

Plötsligt sitter en kungsörn i snön en bit ut på myren ifrån åteln. Vi märkte när den var på ingång för alla korparna försvann i ett huj. Den här gynnaren var de inte beredda att rycka stjärtfjädrarna. Det kan var det sista de gör i sådana fall. T o m de större havsörnarna valde att lämna plats åt kungsörnen. Vi hade hoppats att kungsörnen skulle välja att flyga bort till åteln. Kanske sätta sig på någon av pinnarna, men icke de flög rätt snart vidare snett bakåt ifrån gömslet sett. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Den sista bilden från den här dagarna blev denna på en kråka i en björk. Örnarna har lämnat åteln för dagen. Om en stund när det mörknat var det även vår tur att lämna gömslet. Köra till vandrarhemmet. Inta kvällsmål och sedan börja packa ihop inför morgondagens färd hemåt.

TheInvisibleJackal