Rörigt?

Det är nästan två månader sen jag använde min kamera. Jag har helt saknat inspiration i det gråväder som rått sedan november. Då man ändå behöver röra på sig föreslog min fru att vi skulle kunna åka ut till Gullbranna naturreservat. Ta med kamerorna. Blir det några bilder så blir det annars har vi varje fall varit ute och rört på oss en stund.

Sagt och gjort. Jag stoppade ner kameran med 24-70:an i en axelremsväska, men inget mer än så. Även om jag bara har med kameran och ett objektiv försöker jag ha med något typ av väska att lägga den i efteråt för att ligga och acklimatisera sig några timmar eller så innan jag laddar in bilderna i datorn.

Ja, själva väderleken skilde sig väl inte alltför mycket från hur det har sett ut den senaste tiden. Det regnade i alla fall åtminstone inte och häpnadsväckande nog var det faktiskt tämligen vindstilla, vilket är ovanligt vid kusten.

Några bilder blev det. Här är en del av dem. 

#2

#3

#4

Var det här vi skulle fika? 

TheInvisibleJackal

I tallskogen II

Jag valde att konvertera en del av ICM-bilderna, som jag tog i tallskogen jag nämnde i mitt förra inlägg, till svartvitt. En del bilder får därigenom ibland ett lyft tycker jag när de konverteras till svartvitt. De blir något annat än färgbilderna.  Jag brukar många gånger göra det för att på de sättet se bilderna på ett nytt sätt. Det händer att jag tar med mig det här sättet att se en bild med mig när jag fotar något helt annat. Det är ett sätt för mig att för mig själv försöka skapa ytterligare en dimension av ett motiv.

Dessutom är det en kreativ process som jag uppskattar mycket.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Cykeltur med överraskning

För att göra mera invånarna lite mer hälsosamma har kommunen gjort i ordning två olika cykelslingor på olika håll staden. De är ungefär 2.5 mil långa var och en. Riktigt trevligt faktiskt. Då man uppmuntras att cykla på ställen där man kanske normalt inte cyklar. Min fru och jag valde att cykla den ena av turerna en eftermiddag i augusti. Den vi valde tangerar vårt bostadsområde och kändes därför rätt passande.

Vi tog inte med oss kamerorna den här gången utan vi mer ute för att upptäcka och se. Och få lite motion. Det var spännande och ett litet detektivarbete samtidigt för man hålla utkik efter efter speciella skyltar för att se vart man skulle cykla.

Cykelturen förde oss till en grusväg kantad med massa vackra träd vars grenar böjde sig som ett valv över vägen. Det var en otrolig läcker känsla att sakta cykla på den här vägen. Ibland var vi tvungna att bara stanna och titta och njuta av det vi såg.

Jag kände där och då att hit vill jag återvända med min kamera. Jag kollade vädret och varifrån solen kunde komma. Dagen därpå var jag tillbaka igen med kamera och stativ och tog några bilder. I både liggande och stående format.

#2

#3

#4

Jag valde att konvertera någon av dem till svartvitt och drog i reglagen så att högdagrarna i princip brände ut på sina ställen, men det var medvetet för jag ville framhäva hur grenar och grenverk slingrade sig fram i det ljusa lövhavet. Den här bilden har jag även skrivit ut och låtit rama in. För tillfället står den hemma i vardagsrummet. Jag ska ha med den på fotoklubbens utställning senare i oktober. Vi medlemmar få ha med max tre bilder och de måste vara tagna i år.

TheInvisibleJackal

Gässlösa III

Många gånger under den senaste tiden när jag är ute och fotograferar tänker jag ofta på hur det eller det motivet skulle se ut i svartvitt. Nu är det ganska lätt att ställa om kameran i monokromt läge, vilket jag dock inte har börjat göra, men jag har tänkt på det. Det verkar för tillfället vara så att det långt ifrån fotografisk tanke till fotografisk handling i mitt funderande kring motiv. Jag tror eller jag vet att förmodligen skulle se fler motiv som skulle passa bra i svartvitt om jag hade kameran inställd på monokromt läge. 

Jag har också det senaste året börjat gå igenom mina framkallade bilder en gång till  efter att jag gjort färgframkallningen och kollat om de skulle passa att konvertera till svartvitt i Lightroom. En del passar. Andra inte. Ibland är det till och med så att en del passar bättre i svartvitt än i färg. Rätt spännande faktiskt. 

Således har jag även gått igenom mitt bildmaterial från Gässlösa för att se vad som funkar i svartvitt.

När jag använder ett svartvitt bildspråk är det inte i första en dokumentär skildring av motivet som jag eftersträvar snarare är det tolkningen av vad jag känner när jag ser motivet. Jag tänjer därför på det fotodokumentära till förmån för det fotokonstnärliga. Ger mig större frihet i framkallelseprocessen av den svartvita bilden. Det kanske är därför jag ännu inte ställer om till monokromt läge. För att inte störa processen med att framställa en svartvit bild. Jag har kommit underfund med att för mig börjar skapandet av den svartvita bilden i det ögonblick jag har konverterat en färgbild till svartvitt. Det är då jag först ser vad en bild kan leda till. Ibland leder det åt håll, vilka jag inte från början anade att det skulle gå. Jag litar på intuitionen och följer efter och ser vad den leder mig. Jag gillar det.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Vad är det som händer ...

Vad är det som händer när man packar med sig nästan hela sin kamerautrustningen med tanken - "Att nu jävlar anamma..." och så händer det inget. All skaparkraft är som bortblåst. 

Detta upplevde jag för ett tag sedan. Jag hade precis köpt och fått hem en ny fotoryggsäck (just det - ännu en ryggsäck). Den här gången en så pass stor att jag efter lite slitande och pusslande med det kardborreförsedda innandömets fotografiska gömställe i några timmar förmådde klämma in allt jag äger och har av utrustning i den nya ryggsäcken. Succé med andra ord.

Yes! Äntligen redo för alla fotografiska situationer, både väntade och oväntade. Upp på ryggen med ryggsäcken. Och där stannade den mesta tiden under det som skulle bli den stora fotoutflykten där bilder skulle vevas in på minneskorten likt fiskar i fiskarens nät. Den stannade där eftersom mödan att ta ner den från ryggen och leta fram kameran och det objektivet jag behövde för just den situationen vägde tyngre än vad det förmodande fotografiet gjorde. Således fick den bli kvar på ryggen. Rejält fastspänd.

Som ni säkert har förstått slocknade min kreativitet under ryggsäckens alltför digra innehåll. Jag hade begått kreativitetens generalfel nummer ett d v s genom att tro att ju mer grejer man har med sig ut desto mer kreativ blir man. Snarare är det tvärtom. Ju mer man släpar med sig desto mindre kreativ blir man. 

Det märkliga är att jag har upplevt det här fenomenet tidigare med en annan fotoryggsäck, som då rymde allt jag hade. Efter det tillfället skaffade jag mig då en mindre ryggsäck som rymmer bara kamera+objektiv och max 1-2 andra objektiv samt lite småsprylar. Inget mer. Helt perfekt! Jag har med mig precis det jag behöver för att fotografera det jag har bestämt mig för att fotografera. Tänker jag mig att jag ska fota landskap, så gör jag det. Ska jag fotografera träd, så gör jag det.  Med långa slutartider, fåglar, djur... ja då gör jag det. Koncentrerar mig på det jag ska fotografera och inte det som jag skulle kunna fotografera bara om jag hade haft det och det med mig. 

Med en liten ryggsäck är jag lättrörligare. Orkar gå den där extra kilometern. Och skulle det ända inte visa sig att den gav chansen till en bild. Ja, då har jag ifall fått lite fin motion. Jag skulle vilja säga att begreppet - "Less is more" - även kan appliceras på kameraryggsäckar. 

Blev det inga bilder alls från den undrar ni kanske. Jodå, det blev några stycken.

TheInvisibleJackal