Ur gömmorna

Jag har ånyo dykt ner i arkivet och funnit en del bilder. Även denna gång från Trönninge ängar. Inte så konstigt kanske då jag är där ofta och gillar att fotografera allehanda fåglar. Det är nu en månad längre fram på året. Vi har hunnit in i augusti.

Det finns ett rätt okej gömsle vid ängarna, som man kan sitta i. Det är väl inget regelrätt fotogömsle. Å andra sidan är det få sådana vid fågelsjöarna. Nej, detta är ett gömsle främst byggt för skådarna. Tar man och öppnar en eller två av luckorna i gömslet är det rätt okej. Oftast använder jag beanbag när sitter i gömslet, men det funkar även att ha ett stativ. Det kan vara lite bökigt att få det på plats så att man sitter bra med det. Därför brukar jag försöka sätta upp det och rigga kameran så tyst som möjligt innan jag försiktigt öppnar luckan. Sedan är det bara att vänta.

#2

En av de vadare som brukar ta sig ganska nära gömslet om man är tålmodig är grönbenan.

#3

Tofsvipor är så vanliga att man lätt glömmer att de finns. Glömmer vilken färgpalett de kan visa upp bara man tittar lite.

#4

Grågäss smyger sällan. När anländer gör de det med besked.

#5

Därefter blir det lugnt igen.

#6

Tofsvipan har fått några fränder som närmar sig.

#7

Den står så stilla att den nästan försvinner, gråhägern. Tyst, stilla spanande.

#8

Plötsligt skjuts halsen ut och ner i vattnet far den vassa långa näbben. Det är dock inte alltid som fiskelyckan är god.

#9

Vad buskskvättan än spanar efter är det i varje fall inte fisk.

TheInvisibleJackal

Ett besök vid ängarna förr om åren

Detta är som synes ingen nytagen bild. Den, liksom de andra i det här inlägget är hämtade ur mitt arkiv.

Jag har ofta väldigt svårt att finna inspiration att ge mig ut att fota den här tiden på året när vädret enbart består av en grå soppa. För att inte bloggen ska bli helt stillastående under tiden som jag kämpar med inspirationen tänkte jag att jag kunde plocka upp lite bilder ur mitt bildarkiv. Jag kommer att göra det lite då och då framöver.

De här bilderna är tagna vid Trönninge ängar under juli månad 2017. Jag bor på behändigt cykelavstånd från ängarna, vilket gör att jag ofta beger mig dit.

När jag började fotografera våren 2015 var det för att försöka dokumentera det jag såg som fågelskådare. Fågelskådandet var länge det primära. Det var tubkikaren som stod uppställd och förberedd för användning och kameran låg bredvid utifall att. Detta har kommit att svänga så till vida att jag sedan tre år tillbaka inte längre har med tuben alls och nu är det handkikaren som ligger bredvid utifall att. Fotograferandet har blivit det primära. Vad det blir för arter är underordnat.

#2

Gråhägern är en av de arter som är tacksamma att fotografera vid ängarna. Har man turen eller snarare om vinden kommer söderifrån, kan hägrarna komma ganska nära gömslet som finns där. Ibland händer det då att den kliver i vattenbrynet precis utanför.

#3

Grågås är närmast att betrakta som en karaktärsfågel vid ängarna. Den förekommer i stora mängder. Är den inte den omedelbara närheten, betar den förmodligen på något av de närbelägna fälten. Första gången jag såg en grågås var vid Tåkern i mitten av 80-talet. Bland ca 25 000 sädgäss skulle det också finnas fyra stycken grågäss. De var då inte speciellt vanliga, men efter del tips och idogt letade lyckades jag nöjd till sist hitta dem. Numera kommer det sträck med grågäss över huset, kanske inte riktigt dagligen, men bra ofta.

#4

Nilgåsen är en sentida invandrare i fågelfaunan. Den är tämligen aggressiv och jagar med frenesi bort allt och alla som den inte vill ha i närheten. Den är en s k invasiv art eftersom den konkurrerar med andra fåglar om boplatser och föda.

#5

Den här nilgåsen hade fullt sjå med att ränna fram och tillbaka på en liten landremsa vid ängarna och jaga undan allt den inte gillade.

#6

Kråkorna var väl de som fick nilgåsen att jäkta fram och tillbaka flest gånger och väsa och fäkta med vingarna. De var inte lätta skrämma bort.

#7

En liten bit ut vattnet finns en sten som ibland sticker upp och ibland inte beroende på vattenståndet. En sten som om man betraktar dess yta besöks av en och annan fågel. Den här gången är det en drillsnäppa som hittat dit.

#8

I buskarna och snåren precis utanför kan man ofta se en del spännande. Det är inte alltid man hinner med att ta något foto. Den här gången fastnade i varje fall den här trädpiplärkan på bild,

#9

#10

Gråhägrarna ja. Det är många gånger. För att inte säga allt som oftast, svårt att låta bli att fotografera dessa graciösa fåglar, som för sig med en sån värdighet.

#11

Drillsnäppan har siktat in sig på en annan sten, som ock den är populär ur fågelsynpunkt.

#12

Plötsligt får vigghanen något vilt i blicken och far iväg som en raket med vattnet sprutande bakefter.

#13

Två andra drillsnäppor har fattat tycke för en av de populära stenarna.

#14

"Kolla här Sture! Den är en till snäppa här."

#15

"Det är en här också."

#16

Upp, upp och iväg. Gråhägerns flykt har något av balett över sig.

#17

Eller kanske snarare hur ska den bära sig åt för att komma undan den där efterhängsna typen som vill bita den i stjärtfjädrarna.

#18

Att smälta in eller inte det är frågan.

#19

Ännu en grågås förbereder sig att landa bland de andra.

TheInvisibleJackal

Längtan...

Det händer att min cykel ömsom tar mig än dit och än hit, men ofta för den mig mot havet till. Att en tidig morgon cykla genom landskapet och höra fågelsång, surrande insekter och känna doften av morgonen det är något som jag alltid längtar efter och försöker göra så mycket jag kan.

Vad längtar då en strandskata efter när den blickar ut över havet?

Är det en längtan att återigen att få ta till vingarna och flyga såsom

ejdrarna gör med blicken stadigt mot söder, men i sinnet stadigt flygande mot norr eller

längtar den att svepas med av de vitkindades böljande vingfärd över vattnet.

Är det måhända längtan efter den där honan (eller är det en hanne), som så kokett och oberört av omvärlden står på sin sten. Vem vet vad en strandskatas längtan är.

TheInvisibleJackal

Larssons

Ett av de fågellokaler i min närhet som jag gärna besöker är Larssons våtmark intill Påarp strax söder Halmstad. Det är en tämligen nygjord våtmark och har bara par några år på nacken. Det finns ett slags gömsle också, men luckornas konstruktion är av den arten att man aktar sig noga för att sticka ut dyrbara objektiv och tubkikare genom dem. Istället står man vid sidan om gömslet. Lite märkligt kan tänkas. Gömslet ligger på en lite kulle, så bildvinkeln blir för det mesta lite snett uppifrån. Vinkeln märks förstås mer ju närmare fågeln är vid fotograferingstillfället. Vid fotografering av BIF ( Bird In Flight) får man däremot ibland  ganska så tacksamma vinklar. Förutom en hel del olika änder uppehåller sig en del vadare vid Larssons. Det bästa med Larssons är läget ändå. Tidig morgon fram till 10-tiden har man ett fint solljus i ryggen som lyser upp fåglarna. Nu blåser det för mesta från väster, men dagar med östlig vind och sol går inte av för hackor.

Här är några bilder från ett besök i april 2017. Jag har varit ute för att testa och börja lära mig hantera mitt nya tele. Vilket stabilisatorläge funkar bäst? Hur håller man det lämpligast? Hur funkar det med konverter? Frågor, frågor som poppar upp i huvudet på en fågelfotograf.

Strandskatan flyger över våtmarken.

Krickorna kör några snabba varv runt Larssons.

Rödbenan ligger på lur på bakom stenen.

Ett litet rop över vattnet efter någon att hålla kär.

Nä, här händer inte mycket idag.

Rödbenan kastar sig ut i våtmarksvärlden...

...och flyger bort...

...över vattenspegeln i hopp om att där borta finns det någon, kanske.