Norröver VI - Smålom igen

Trots att vi tillbringat morgontimmarna på Knuthöjdsmossen kom det en stark längtan att återvända redan samma kväll. Jag minns inte vad klockan hunnit bli, men det återstod många timmar ljus än. Att sitta och häcka på boendet var inget som lockade. Med andra ord var det bara att plocka fram fotoutrustningen igen och bege sig till mossen.

På parkeringen hörde jag återigen smålommarna på avstånd. Kanske skulle jag få syn på någon den här kvällen. Tittar man kartan över området ser man den del som är öppen för besökare är bara en liten del av mossen. Det vimlar av små sjöar av olika storlek och former. De är delar av en landskapsmosaik vars like jag nog inte har upplevt tidigare.

#2

Jag hade inte förväntat mig att få syn smålom igen, men där var de två stycken i samma lilla avlånga sjö igen.

#3

Simmandes fram och tillbaka återigen.

#4

#5

En tredje lom gjorde strax de första två sällskap.

#6

#7

De första två hade dock annat i tankarna och lämnade en sorgset ropade smålom bakom sig. 

TheInvisibleJackal

Norröver V - Grythyttan

Efter att ha tillbringat morgonen i jakt på dimma och smålommar ute vid Knuthöjdsmossen kände vi göra något annat. Se något annat. Se oss omkring i närområdet. I kartboken såg vi att Grythyttan låg alldeles i närheten. Ingen av oss visste särdeles mycket om Grythyttan mer än att här ligger det s k Måltidens hus. Ett hus i vars uppförande Carl Jan Granqvist var involverad i.

Väl framme i denna lilla ort såg jag ganska omgående en bekant uppenbarelse.

#2

Och visst var det den holländskfödde trubaduren Cornelis Vreeswijk i tvådimensionell helfigur utanför en restaurang uppkallad efter honom. Lite otippat, men varför inte. En restaurang som dock inte hade öppet när vi var där, men genom fönstren kunde jag se en del foton och urklipp om Cornelis pryda väggarna. 

Jag såg Cornelis på Konserthuset i Stockholm ungefär ett halvår innan han gick bort. Han var märkbart tärd och jag kom ihåg att jag undrade om han var riktigt frisk. 

#3

Jag söker mig många gånger kyrkor på nya orter. Inte för att jag är särdeles troende utan mer för att arkitekturen lockar mig. 

#4

Särskilt när det som här rör sig om en vackert utformad träkyrka. 

#5

Uppförd samma år som Gustav II Adolf stupade vid slaget vid Lützen. Frågan är om han visste om det eller om han bland krutrök och vinande kulor på slagfältet fick höra -

"De bygger en kyrka i Hällefors."

#6

Självfallet fanns  Carl Jan förevigad i brons.

#7

#8

Ett gammalt intresse för fönster väcktes till liv i Grythyttan.

#9

Hade det inte varit för det lilla Securitasmärket ner till vänster i en av rutorna hade det varit svårt att riktig bestämt säga när den här bilden hade kunnat varit tagen. 

#10

#11

Plank och staket är också något om drar till sig mina blickar till sig emellanåt. Har läst en hel del böcker om staket. Själv är jag totalt ohändig och min alster i den vägen skulle troligen klassas som allmänfarliga.

#12

En bit ifrån själva centrum låg en liten kvarn med ett kafé. Jag kom att prata med ägaren när köpte fika och honung. Jag  brukar köpa honung av lokala biodlare när vi är ute och far. Jag frågade om det var mycket forsar och fall i området eftersom jag sett en del ortskyltar med ändelsen -fall i namnet. Kvarnägaren berättade då att det hade han också trott när han flyttade hit för 35 år sedan, men ändelsen fall syftade på avverkning av skogen - kalhyggen. 

#13

#14

I Hällefors fanns det hembygdsgård och den här dagen var någon slags begivenhet där den här dagen.

#15

Vi parkerade bilen och gick in i hembygdsparken. Där inne underhöll en glad speleman så gott han kunde.

#16

Inte alltför långt ifrån Hällefors ligger Krokbornparken. Den räknas som den första folkparken i Sverige och började anläggas redan 1796.

#17

Inne i parken står en mäktig fura, måhända har den sett hur folkparken kommit att växa fram och sett människor komma och gå. 

#18

Den här dagen levde parken upp med diverse aktiviteter. Starka män kämpade med att hålla sig kvar på en plasttjur under stor beundran.

#19

Fast även om man är stor och stark är det inte alltid att det räcker ibland. I mitt inre här Lennart Hylands röst väsa fram - "Den glider in i mål, den glider in i mål." fast nu utbytt mot "Han glider av tjur'n. Han glider av tjur'n." Underliga associationer man kan få ibland.

#20

I danspaviljongen spelar den tysta orkestern en sista vals. Ingen snubblar runt på parketten. Panelhönsen har för länge sedan lyft och dragit sin kos de också. 

TheInvisibleJackal

Norröver IV - Vandringen fortsätter

Dimman är nu helt bort och inga fler smålommar har synts till. Det gör inget. Mossens tallar finns alltjämt kvar och det är inte fy skam. Även om jag kanske fotograferade en del av de här utsnitten redan vid det första besöket vid mossen kvällen före gör jag det igen. Det är något med visa scener man stöter på som man egentligen aldrig blir helt färdig med. Något som jag faktiskt finner rogivande eftersom det betyder att den platsen har mycket kvar att ge. 

#2

#3

#4

#5

Att vissa platser stannar kvar längre i ens sinne än andra är det svårt att många gånger förklara. Det kan inte bara vara känslan av det är en vacker plats väl värd att fotografera. Det finns många vackra platser värda att fotografera, men inte alla stannar kvar i ens sinne. Det måste alltså var något mer än en plats omedelbara skönhet som drar. Om det ens är det. Det är kanhända andra känslor som platsen väcker. Kanske vemod, igenkännande. Kanske något som inte enkelt går att definiera. Kanske något som mer ligger inom oss, än i själva platsen i sig. Finns landskapet mer i vår själ än i våra ögon? Är det mitt inre jag försöker gestalta när jag försöker mig på att fånga landskapet framför mig?

#6

Fram ibland tallarna kommer den.

#7

Krypande. Sakta emot oss.

Vad vill den?

Är det vådan av vår tidiga morgon som får fantasin att skena över stock och sten? I naturen finns det ting som kan skrämma oss från vettet om vi låter det. Ett träd är ett träd. Den mänskliga hjärnans märkliga förmåga att skapa något av ingenting kan i emellanåt hålla våra liv i ett gastkramande grep. 

#8

Efter ett tag delar sig spången sig i ett vägskäl. Likt en Robert Johnson väljer vi den andra vägen. Om den Onde stod att finna där låter jag vara osagt, men skulle mina bilder plötsligt anta en ny, tidigare okänd dimension, var det kanske den hornprydde som var där ändå.

#9

Och inte alls den miljard myggor som hade en tête-à-tête vid den ligga skogsgölen och som vid vår uppenbarelse bjöd upp oss till en lustiger dans bland tallar, gran och fur. 

#10

#11

Morgonen hade nu gått i övergått i förmiddag och det var högtid att ta oss till boende och se vad köket  kunde ha att erbjuda. Eller snarare vad vi kunde trolla fram ur skafferiet.

TheInvisibleJackal

Norröver III - Smålom

Dimman försvann och med den även vår medhavda matsäck. Även om den förväntade morgonen med dimma uteblev något, låg mossen kvar och lockade till en ny promenad på spångarna runt mossen. Och det var inget som vi tackade nej till. 

Ganska snart stötte jag på en första smålom i en av de små dammarna på mossen. Jag plockade fram kameran med 100 - 400:an och gjorde mig redo för att kanske få chans till fler bilder på dessa lommar som vi för det mesta hitintills hört på avstånd. I egenskap av f d fågelskådare har jag lärt mig att det inte alltid är en garanti att man får syn på en art bara för att man befinner sig dess habitat. Jag har tänkt på det en del, om det kan vara anledningen att mitt fotograferande som en gång startade med att jag ville fotografera de fåglar jag såg som fågelskådare mer och mer övergått till att fotografera landskapet, skogen och träd. Både ja och nej skulle jag tro. Landskapet har nog alltid funnits där i mitt val av motiv som fotograf. Det har bara antagit en mer framträdande plats i mitt fotograferande än tidigare. Uppväxt i skogen har jag efter många år vid kusten både kroppsligen och i sinnet börjat återvända till skogen alltmer de senaste åren. 

#2

I en liten damm en liten bit ifrån där jag fann den första smålommen hittade jag tre stycken. Smålommarna simmade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. 

#3

Inte direkt jätteupphetsande. Tills en av dem bestämde sig för att  sträcka lite på sig.

#4

En delförstorning av den övre bilden. 

#5

#6

#7

Därefter återgick till de till simmande. Kanske var det deras morgonsimtur. Precis som vi tar en morgonpromenad.

#8

Kameran med 100 - 400:an  har ett slutarljud närmast att likna vid ett maskingevär. Något som en av lommarna uppmärksammade och tycktes äska om en smula tystnad.

#9

Det var tid för kontemplation och eftertanke. 

#11

Jag lämnade smålommarna och gick vidare  för att strax finna några kanadagäss upptagna med frukost i det gröna.

#12

Det är väl inte många som har sjungit kanadagåsens lov. Den här morgonen gjorde jag dock det. 

TheInvisibleJackal

Norröver II - Dimma över mossen

Klockan har ringt tidigt och med morgongruset gnuggat ur ögonen befinner vi oss redan ute på Knuthöjdsmossen. Frågan är om det ändå var tidigt nog. Visst är där dimma, men det ljusnar snabbt och dimman drar sig tillbaka fortare än väntat.

Och mitt allt vaknar kroppen till liv och påkallar sin uppmärksamhet. Tur att det finns en bekvämlighetsinrättning vid mossen och därtill utan den bedrövliga muzaken som annorstädes inte är alltför ovanlig. Ack, det ska fan till att vara naturfotograf emellanåt.

#2

Nåväl, under denna lilla naturliga frånvaro hinner dimman lätta alltmer och snart kan en solupplyst morgon skönjas. 

#3

Det är som det är. Inget att gråta över. Jag försöker ta de bilder kan jag innan dimman är helt väck.

#4

#5

#6

#7

Solen skingrar effektiv de sista resterna dimma.

#8

#9

Det har blivit morgon.

#10

#11

#12

Man kan aldrig vara ute tidigt nog är väl den lärdom jag kunde dra av det här besöket. Vi har dock en chans till att få dimbilder. Om vi väljer att gå upp ännu tidigare sista dagen innan vi måste checka ut från boendet. Vilket är helt möjligt om vi har allt färdigt inför vår vidare färd norröver. Allt handlar om hur pass sugna vi var på att fota riktigt dimmiga bilder. Det kliade i avtryckarfingret kan jag tillägga. 

TheInvisibleJackal