Stilla hav

Att ge sig ut en tidig morgon med cykel är nog en av de angenämaste upplevelser  jag vet. Ljuset vid denna tidiga timme. Lukterna. Alla ljuden från buskar och snår som tycks vara förstärka för att så här dags är ännu ingen trafik igång. På sin höjd kommer en ensam bil lite tveksamt körande. Annars det fågelsången som är förhärskande även om inte alla de stora sångarna ännu anlänt.

Jag brukar oftast cykla till gömslet på Trönninge ängar, men känner jag att morgonen har något ut över det vanliga, är jag inte sen att ändra mitt mål. Det svårt att beskriva vad det kan vara. Det är någonting som bara känns annorlunda.

Den här gången. En tidig morgon i april för två år sedan lågt det ett lugn i luften. Jag ändrade mitt ursprungliga mål och cyklade ner till havet vid Trönninge strand istället. 

Havet var alldeles stilla. Spegelblankt. Jag var helt ensam. Ute på sälklipporna låg ett antal knubbsälar och gottade sig i gryningsljuset. 

#2

Jag hade med mig ett liggunderlag som jag la på en klippa. Jag fällde ut stativet i absolut lägsta spagatläge och monterade kameran med telet för att komma så lågt ner som möjligt. La mig till rätta så gott det gick. Det är inte den bekvämaste fotoställningen jag vet. 

Efter en stund kom en ensam knölsvanshona långsamt glidande mot mig.

#3

Hon sneglade på mig för avgöra om hon skulle vända åter ut mot havet.

#4

Uppenbarligen tyckte hon inte att det var någon större fara med att jag låg där på klippan. Kanhända hon tog mig för bara ännu en knubbsäl. 

#5

När hon sakta gled förbi hördes det svaga ljudet från vattnet som rördes upp alldeles så lite omkring henne. Det var en obeskrivlig skönhetsupplevelse som vägde upp alla tidiga mornar när man istället kunnat legat kvar i sängen och snusat gott. Det är för sådana här stunder som jag vet att det är mödan värt att ta sig upp och ge sig ut en morgon när alla andra sover.

#6

Några stjärtänder som gled förbi en bit ut blev den sista bilden jag tog innan jag kände att nu var det dags att resa på sig. Är man inte stel som en käpp tidigare blir man det lätt efter ett par timmar liggandes på mage. 

TheInvisibleJackal

Mars

Det händer att jag väljer att cykla ner till havet. I mars är det många gånger full möjligt att börja göra dessa små utfärder. I år har det ännu inte blivit av. Det har inte passat ihop med jobb och väder helt enkelt. Bilderna i inlägget är därför från mitt arkiv och tagna i mars 2019.

Det kan vara lite kyligt fortfarande så det gäller klä sig varmt och vindtätt, även om det den här gången inte var speciellt mycket vind att tala om.  Många gånger väljer jag att cykla ner till Trönninge strand. Dels för att det går att komma ganska när där och dels för att det finns en del stenar och annat ute i vattnet som många gånger olika fåglar väljer att sätta sig att rasta på en stund. För det mesta är det storskarvarna som gärna sitter på dessa stenar. Sitter där och tittar, filosoferar eller torkar sina vingar.

#2

#3

#4

#5

Fiskmåsarna uppskattar också de stenar som finns tillgängliga att sätta sig på en stund. Vila lite, även om det finns dem som måste spela Allan och visa upp olika konster och trick.

#6

"Okej! Vem har förorenat min favoritsten!?"

#7

En fiskmås sittande på en nog aldrig så liten sten i havet är inget direkt märkvärdigt för varken oss eller för fiskmåsen. Det är vad fiskmåsar bara gör.

#8

Fast kråkorna är mer fundersamma över var i hela fridens namn de har hamnat.

#9

Fiskmåsar har förmågan att släcka törsten även med saltvatten.

#10

Storskarven torkar alltjämt sina vingar.

TheInvisibleJackal

I örnbygder IX

Sista dagen i gömslet. Dags att se tillbaka på tiden i gömslet. Det hade varit trevliga dagar med mycket örnar, roliga korpar och annat. Att sitta ett par dagar i ett gömsle från tidig morgon till sen kväll är speciellt. Jag har suttit i gömsle vid olika fågelsjöar lite här och var i Sverige, men då handlar det oftast om några timmar eller halv dag eller så. Inte längre och dessutom är det oftast fråga om att dela gömslet med skådare. De flesta av de här gömslena är byggda för skådare. Det är inte sällan det händer att man sitter där och väntar på att den fågel man sett är på väg att kanske närma sig, att ljuset ska blir det rätta, att den ska göra något intressant. När det kommer en skådare eller flera som sliter upp luckorna och efter någon halvtimme lakoniskt konstaterar att "Nej, har var inget, ska vi dra!?" Under tiden har den eller de fåglar som jag som fotograf suttit och väntat på försvunnit. Bortskrämda. Att då få sitta i ett gömsle uteslutande byggt för fotografer är en stor skillnad. Det är ett helt annat lugn. Det kräver ett helt annat tålamod. Det går inte att lämna gömslet om det som syns utanför inte motsvarar förväntningarna. Man måste följa de anvisningarna som gäller för gömslet ifråga och undvika att skrämma de fåglar som kommer till platsen.  Det är fåglarna som är det viktiga, inte kryssen som de kan ge upphov till. 

Skulle jag göra om det? Ja absolut, men jag skulle se till att vara bättre klädd än jag var under de här tre dagarna. Jag hade tyvärr missbedömt hur kallt det blir när man sitter still så länge. Jag har aldrig fryst om fötterna. Inte ens när jag åkt skidor i -30 C. Därför tänkte jag att de kängor som jag brukar ha om vintern i södra Sverige skulle vara tillräckliga, men det visade sig att de inte alls var tillräckliga. Jag fick allt oftare under de här tre dagarna sätta upp fötterna mot kaminen för att värma upp dem. Jag missade därigenom tyvärr många fototillfällen. Understället jag hade varit inte heller tillräckligt varmt. Jag frös helt enkelt allt för mycket de här dagarna. Framför allt om fötter och ben. 

Jag planerar att förhoppningsvis kunna sitta i ett nytt örngömsle i början av nästa år om allt funkar som det ska. Tills dess har jag börjat med att köpa ett par rejäla vinterkängor som enligt beskrivningen ska klara - 70 C och ett par riktig varma ullstrumpor. Jag har börjat se över mina vinterkläder och kommit fram till att en del måste förstärkas och del måste bytas ut till varmare alternativ. Framför allt gäller det benen. Under året kommer jag därför att successivt att gör det. För att det ska vara behagligt att sitta still så länge som man gör i ett gömsle måste man vara varm från tårna och uppåt har jag lärt mig den lite hårda vägen. 

Är det nu en blogg om långkallingar?

Icke, här kommer nu de sista bilderna från tre fantastiska dagar.

#2

Denna den sista dag var örnarna, men även korparna lite mer rastlösa än vad det de hade varit de tidigare dagarna. De var sällan nere vid åteln. Det var tydligt att det var något som oroade dem.

#3

De hade inte riktig någon ro.

#4

#5

#6

De spanade ner mot åteln, men vågade sig inte ner.

#7

#8

Ute på myren kom ett rådjur gående i snön. Det var knappas den som gjorde havsörnarna oroliga.

#9

#10

Plötsligt sitter en kungsörn i snön en bit ut på myren ifrån åteln. Vi märkte när den var på ingång för alla korparna försvann i ett huj. Den här gynnaren var de inte beredda att rycka stjärtfjädrarna. Det kan var det sista de gör i sådana fall. T o m de större havsörnarna valde att lämna plats åt kungsörnen. Vi hade hoppats att kungsörnen skulle välja att flyga bort till åteln. Kanske sätta sig på någon av pinnarna, men icke de flög rätt snart vidare snett bakåt ifrån gömslet sett. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

Den sista bilden från den här dagarna blev denna på en kråka i en björk. Örnarna har lämnat åteln för dagen. Om en stund när det mörknat var det även vår tur att lämna gömslet. Köra till vandrarhemmet. Inta kvällsmål och sedan börja packa ihop inför morgondagens färd hemåt.

TheInvisibleJackal

I örnbygder VIII

Den tredje och sista dagen i gömslet var nog den kallaste. Trots att det föll det en del snö. Jag hade redan inför den andra dagens sittning tagit av 1.4x telekonvertern på mitt objektiv för att inte komma så nära och kanske få en och annan flyktbild på örnarna, men även på korparna.

Bilden på korpen ovan var en bild jag hade visualiserat mig innan dagens sittning. Jag ansträngde mig därför extra för att följa de korpar som flög. Det gällde att hitta en som flög emot mig. Vilket i för sig inte var alltför svårt eftersom åteln lockade dem. Den fick bara inte komma alltför nära åteln och inte ha några andra korpar runt omkring sig.

Vad örnarna beträffar hade jag också visualiserat en del olika bilder av dem i flykt, men den gången lyckade det inte. Visst det blev en del bilder på flygande örn, men inte som jag hade föreställt mig. Så är det. Det blir inte alltid som man tänkt sig i naturen och det är faktiskt tur egentligen. För skulle det bara vara att åka ut och sätta sig och ta den eller den bilden, skulle det förmodligen mycket snart bli väldigt tråkigt.  Att det inte går att förutsäga vad som ska hända är det som är en stor del av tjusningen med naturfotografering. Kanske rent av är det just detta som driver en ut gång efter gång. Det enda man vet är att det enda som är säkert är det osäkra och oväntade.

Att flyktbilder ifrån ett gömsle betyder inte bara att den vinkel som man har till sitt förfogande är begränsad och därmed möjligheten att följa en fågel i dess flykt. Det andra är det inte är lämpligt att röra för mycket på objektivet. För rörelserna kan uppmärksammas av de skarpögda örnarna och göra att de drar öronen åt sig och helt enkelt lämnar åteln. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

Den här dagen var det återigen gott om örn nere vid åteln. Här är ett gäng som står i sin snön och väntar på chans att ta sig närmare.

#11

#12

#13

Hemma hos mina morföräldrar fanns en tavla på en skata som satt på en gren. Det var en tavla som jag alltid tittade fascinerat tittade på när jag var barn. Jag tyckte att denna alldagliga fågel var så vacker. Det är nog därför jag än idag har ett speciellt förhållande till skator. Idag hänger den här tavlan hemma hos mig och jag kan gå och titta på den när jag vill. Den väcker fortfarande känslor när jag tittar på den. 

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

I örnbygder VII

Som jag tidigare nämnt så bytte vi platser från dag till dag för alla skulle kunna få bilder från lite olika vinklar. Den andra dagen satt jag längst till höger. Det dröjde lite innan de första örnarna vågade sig ner. Återigen satt en 10-tal i träden på andra sidan myren och väntade på någon skulle ta initiativet. När till sist någon gjorde det märkte jag efter jag några bilder att det var något som inte stämde. De inställningar som jag använde mig av dagen före fungerade inte och jag hade väldiga problem med att fokuseringen. Jag ändrade andra inställningar. Prövade att fokusera manuellt. Det gick sådär, men bilderna saknade något. Jag började oroa mig för det värsta. Hade kameran pajat eller var det hemska tanke - objektivet? Jag dryftade mina problem för mina fotokompisar. En av dem körde också med Canon. Vi skiftade kamerahus för att på så vis få klarhet om det var något fel på kamerahuset. Det var det som tur var inte. Det var alltså objektivet tänkte jag oroligt och nedslående, men så började jag titta närmare på de bilder jag tagit under dagen och märkte efter hand att alla hade ett drag av mörkt övre högra hörn. Vad var det? På bilderna som kompisen tagit med mitt kamerahus på sitt objektiv fanns inte det här mörka hörnet. Mycket märkligt? Jag tog lite bilder återigen med kameran på mitt objektiv. Det mörka hörnet var där igen. Mycket märkligt. Till sist kom jag på vad det kunde vara och jag fick rätt. Jag löste problemet tämligen enkelt. Vad var det då som blivit fel? Jo, när man sticker ut objektiven ur öppningar i gömslet för man det igenom svarta strutar som man med ett gummiband fäster runt objektivet för att hålla struten på plats. Gummibandet runt mitt objektiv hade gått sönder och en bit av tyget i struten hade glidit ner över objektivets motljusskydd och skymde på så sätt en del av bilden. Det var det som ställde till problemen med inställningar och gav svårigheter med fokusering. Med en suck av lättnad kunde jag återta mitt fotograferande. Tyvärr så försvann hela förmiddagen p g a det här problemet. De flesta örnarna hann därför försvinna för dagen innan jag fått i ordning på mina grejer, men som tur var fanns korparna och de andra där iallafall.

#2

#3

Om jag sitter riktig tyst och still så märker han mig nog inte.

#4

Havsörnen som trodde han var en tjäder. I den här och i bilden ovan syns mina problem med inställningar under andra dagens förmiddag.

#5

Vik hädan!

#6

#7

#8

Plötsligt föll en knippe ljus över liten späd björk vid skogsbrynet.

#9

Jag vet inte vad den här kråkan hade gjort för att reta upp korpen. Korpen dök mot kråkan och attackerade den flera gånger innan den slutligen lämnade kråkan i fred och flög vidare.

#10

Eftermiddagen bjöd inte på några mer tillfällen att fota örnar utan återigen fick därmed korparnas förehavande hamna i centrum.

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal