Det där gnaget

Har ni inte också känt det där suget ibland att ni bara måste fotografera något. Ljuset. Det är något med ljuset som gnager och sliter i en. Det bönar och ber om att få bli utnyttjat. Pinoredskapen hacka, spade och kratta och allt vad de kan heta låses snabbt in i redskapsboden. Några snabba ord med grannen:

"Vilken kväll. Ett fantastiskt ljus!" bubblar det ohämmat ur mig.

"Ja, det blir en fin grillkväll."

Grilla!?

Är det grilla man ska göra en kväll som den här? Min blick söker hustruns. Hon läser mig som en öppen bok och strax sitter vi på cyklarna ivrigt spanande efter de rester av det fina ljuset som alltjämt ligger kvar. Det går fort nu. På bara några minuter ändras allt. Det som bara för en stund sedan såg mycket lovande ut är nu förbi och annat har intaget dess plats.  Det gäller att bestämma sig. Stanna kvar eller fortsätta framåt. Vi stannar där vi är. Det finns några träd där som lockar mig. Det blir inte många bilder, men det blev bilder. Grilla, det kan vi gör en annan gång. Det här var bättre.

#2

#3

TheInvisbleJackal

Öland III - Södra Greda

Vi upptäckte till vår förvåning att vi befanns oss på Öland under midsommar. Inget vi reflekterade närmare över när vi bokade boende utan vi tänkte på mer vilken semesterperiod som gällde och hur det såg ut med förekomsten av orkidéer. Eftersom vi lagt in del resmål i norra Öland gjorde vi som så att vi valde att besöka dessa före midsommar. Eftersom det med stor sannolikhet kan ta en del extra tid att sig fram på vissa delar av ön den tiden på året. Det finns trevligare göromål än att sitta i bilköer.

Södra Greda löväng är ett naturreservat som hyser en del arter orkidéer hade vi läst oss till. Därför bestämde vi oss för att det skulle våra resas första mål i orkidéernas tecken.

Tänk vad vädret kan skifta från den ena dagen till den andra. Den här, vår andra dag, uppvisar ur fotografiskt synvinkel det värsta tänkbara väder - gråmulet. Jag tillhör de som hellre har en blå himmel att jobba med än ett grått molntäcke. Det blir så konstrastlöst och platt med det grå täcket.

Sen var ju det här med orkidéerna. Var fanns de? Vi tittade utöver stenlandskapet vid Södra Gredas Järnåldersby. Där fanns det minsann inga. Var vi sent ute? Hade de på grund av den snabba temperaturökningen de senaste veckorna redan blommat över? Vi ville inte tro det, men det såg lite dystert ut.

#2

Även i Södra Greda såg vi den spindelnätsliknade draperingen  av buskar och träd.

#3

Tittar man närmare går det att se björkspinnarlarverna. Mängder av dem.

#4

Efter att ha vandrat den lite dryga kilometern eller vad det kan vara till resterna av järnåldersbyn har vi sakta börjat återvända till parkeringen och lunchen så småningom. Fortfarande har inga orkidéer gett sig till känna. De finns nog där. De leker bara kurragömma med oss. 

Trots våra svårigheter med att hitta orkidéer, är det ett fint område med många fina träd och eftersom jag mycket förtjust i träd blir det också en del bilder.

#5

#6

#7

#8

På ett ställe får jag syn på kor. Äter kor orkidéer? Blir lite osäker. Två sådana där bestar kan säkert sätta  sig ett hundratal om dagen om det vill sig illa. De mer allvarliga frågan är om de befinner sig inom samma område som jag själv eller inte (den koskräckslagnes första undran). Ett snabbt konstaterande visar att de befinner sig på andra sidan ett stängsel.

Åh vilken lättnad! Fick lite förhöjd puls där ett tag.

Logiskt sett kan man inte heller ha kor springande runt och tugga i sig varenda orkidé inom synhåll. Det är inte hållbart.

#9

Jag hittar en grind ut emot ett fält och tänker att den kan jag infoga i min samling.

#10

#11

Vi är lite ovilliga att ge upp orkidéerna och efter att slagit på stort och dinerat ur våra s k mattermosar beger vi oss ånyo ut för att leta. Den här gången har vi dessutom putsat glasögonen lite extra. 

#12

Vi passerar ett litet stenhus på vägen till lövängen. Det ser ut att vara ett gediget bygge. Undrar var det används till. Kanske bonden förvarar sina får här vintertid. Staplade på varandra rymmer den säkert bortåt en 30-40 får, om de knäböjer vill säga. Eller också är det här bonden tillbringar höstkvällarna med att spela avantgardisk jazz på sin tenorsax.

#13

Jag fotograferar ytterligare lite träd. Har väldigt svårt att låta bli. 

#14

#15

#16

#17

Det såg ut som vi skulle bli tvungna att vika oss och se nederlaget i vitögat. Södra Greda var tycktes vara tömt på orkidéer eller...

TheInvisibleJackal

Ett vitt hav

Vitsippor vart än ögat ser. Själen tar glädjeskutt av all denna fröjd. 

Den här första helgen i maj har jag och min fru varit ute och fotograferat både morgon och eftermiddag. Vi har återigen kört norrut denna lördag eftermiddag. Den här gången mot Falkenbergshållet. Vi har kört till ett naturreservat som heter Bengtesgårds äng. En av fotoklubbens medlemmar var där helgen före och tipsade om reservatet. Förutom fina gamla ekar och hasselbuskar fanns det en rent otrolig mängd vitsippor.  Det är första gången vi är här och redan nu känner vi att vi måste åka hit fler gånger.

Min fru fotar framförallt makro vilket innebär att hon oftast blir liggande på backen någonstans med ögat fäst vid sökaren under längre stunder. Jag vet av erfarenhet att det sällan blir några längre promenader då. Det hinns liksom inte med. Det gjorde det inte nu heller. Kanske gick vi totalt 500 meter. Detta innebär att det för min egen del är helt ofarligt att ta med den stora ryggsäcken. Jag har stuvat om och donat i den så det som finns i den är både lättåtkomligt och relevant för vad jag ska fotografera. Då min frus makrofotograferande tar sin tid kan jag också ta min lilla tid med att byta objektiv och testa olika vinklar i lugn och ro. Trevlig och lite mer långsam fotografering.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

TheInvisibleJackal

Biskopstorp - Ved

När man är på väg till en plats för att fotografera uppstår frågan vad det är man vill eller tänker fotografera. Det kan vara något som man har en visualiserat en föreställning om att man vill fotografera eller också kan det vara ifråga om spontanfotografering styrd utifrån den stimuli man får det ena eller andra motivet då man ställs inför det på plats. 

Det är sällan jag visualiserar vad jag tänker mig att det här och det här tänker fotografera. I varje fall till en viss grad. Åker jag till t ex en bokskog är det för att fotografera träden och den plats som bokskogen i sig är, men jag har inte visualiserat i detalj hur jag tänker mig en bild ska se ut. Däremot kan jag ha en uppfattning av hur jag vill gestalta det jag föresätter mig att fotografera. Det vill säga vilket val av objektiv jag väljer att fotografera med på platsen för att ta ett exempel. Väljer jag en vidvinkelzoom styr det på ett sätt hur vill gestalta mina motiv gentemot om jag väljer en telezoom eller en normalzoom eller fast brännvidd av något slag.

Åker jag till ett ställe för första gången gör jag det utifrån att det finns något där som har fångat mitt intresse från början och fått mig välja att ta mig till den här platsen. Däremot om jag återvänder till en plats som jag besökt ett antal gånger tidigare vet jag till stor del vilken typ av motiv som finns där. Biskopstorp är en plats jag har besökt några gånger. 

Vid sådana tillfällen då jag besöker en tidigare känd eller bekant plats har jag märkt att för att få igång min kreativitet kring de motiv som jag vet finns och de motiv som jag ännu vet om, brukar valet att använda mig av endast ett objektiv vara det bästa. För det tvingar mig att kreativt närma mig ett motiv på ett annat sätt än om jag hade haft möjlighet att välja bland flera olika objektiv. Valet av endast ett objektiv sätter min kreativitet på prov när det gäller att hur jag kan hitta motiv och hur jag kan fotografera dem.  Till Biskopstorp valde jag ha mig en telezoom på en kamera med Aps-c sensor.

#2

Intill platsen där vi satt och fikade fanns den här gamla traven med stockar som med utgångspunkt i deras utseende ser ut att ha legat där ett tag. Det fick mig att tänka på två saker. Den ena är att detta är inget självklart motivval när man besöker ett naturreservat eller en annan plats som kan ha ett högt naturvärde som i första hand tilltalar vårt estetiska sinne d v s "Här var det verkligen vackert". Snarare är det något som man ser, men väljer bort att se för att det är inte estetiskt tilltalade. 

Den andra tanken som kom för mig är att den här traven med stockar ingår i både ett naturligt kretslopp och ett kulturellt kretslopp. Det  naturliga kretsloppet är den nedbrytningsprocess som dessa stockar utsätts för. Den kulturella hur någon person någon gång i tiden valt att ta ner de här träden och omvandla dem till stockar och lägga dem här. Det har funnits en historia ett syfte med lägga dessa stockar här och det finns likaledes en tanke med att låta dem ligga kvar och låta den naturliga nedbrytningsprocessen ta över hand och låta den kulturella, att ta hand om stockarna på ett sätt som betingar ett slags ekonomiskt värde att stå åt sidan.

#3

Oavsett om träden har fallit omkull eller är inbegripna i en i våra ögon väldigt långsam tango är veden ett närvarande tillstånd i deras existens eller icke-existens. Veden blir det som knyter samman tillstånden. Veden kan vara hård och fast eller mjuk och stadd i sakta upplösning.

#3

En annan trave med stockar. Den här har till synes inte legat ligga länge på plats som den föregående. Det finns mer kvar av många av stockarnas bark.

#4

Om stockarna i tidigare bilder ingår i ett tydligt kulturellt kretslopp är det inte lika uttalat tydligt här där ett omkull fallet träd har fått ligga och ha sitt naturliga kretsloppsprocess. Här är det valet att låta det ligga som är det kulturella kretsloppet. Genom att låta det ligga skapas livsbetingelser för de arter och organismer som drar nytta av ett omkullfallet träd. Det kulturella kretsloppet här har en annan abstraktionsnivå än vad gäller ursprungssyftet för travarna med stockar. Det kulturella kretsloppstänket har här en mer holistisk syn som samspelar mer med det naturliga kretsloppet. Ett träd har inte bara ett ekonomiskt värde, det har ett värde som inte man kan sätta kronor och ören på. Det är en plats för liv även när det inte längre själv lever. Det finns en poesi över all denna ved. Det blir veden som blir min följeslagare när jag vandrar i skogen kring Biskopstorp. 

#5

Mellan trädens håligheter söker sig de som inte vill synas sin plats.

#6

Vem där? Frågar sig de vissna löven. 

De vet inte, ty de är inte från trakten.

En halvt glömd, halvt gömd gren petar in i mörkret.

En sista rest av ett träd som en gång hade detta gryt till granne.

#7

Uttrycket "över stock och sten" får sin konkretion. Fåror och räfflor berättar om en gammal vänskap. En vänskap som dock i en framtid skall lämna denne ene ensam med minnen om vänskap. 

#8

Knäckt och splittrad besitter alltjämt det som en gång var ett växande och kraftfullt träd sin skönhet. 

#9

Här låg en gång en trave stockar. Det är länge sen nu. Det flesta av dem är borta nu och än färre minns de som legat där. Kanske finns deras minnen bevarade i myterna hos någon av de vedätande arterna eller organismerna. 

#10

Vet träden om att de alla ska en gång ligga ner och bli osynliga för våra ögon? Vi ser dem med susande lövkronor och blundar för deras slut. De "skräpar" bara ner i den bild vi har av skogen. En ständigt förföriskt susande skog med stänk av folkton. Skogen är som vi, fast allt på en gång. Spänstig och förfallen.

#11

En gammal gren frågar sig. Vad är jag nu?

#12

Björken har fallit, men björkens bark försöker än visa sig från sin bästa sida. 

#13

Veden är blottad. Den är torr och dödsmasklikt stel, men finns de som uppskattar den även nu. 

#14

"Wait

There's been a slaughter here"

(The Celebration of The Lizard - Absolutely Live, The Doors, 1970)

#15

Karaktären hos en gammal stubbe är som den är eftersom dess ved har nått olika stadier i nedbrytningsprocessen. Det som sakta förtär den ger den dess karaktär.

#16

Till sist har veden blivit så mjuk att den inte längre förmår att hålla samma det den en gång var satt att hålla samman. 

#17

En yngre släktings grenar sträcker sig försiktigt över en gammal anförvants slitna icke-vara. 

#19

Allt är inte förgängelse i skogen. Den är som sagt ett enda stort kretslopp där livet tar fart

#19

och ger hopp. Den dagen då skogen inte längre förmår att inte längre föra sin kretslopp ett varv till är en beklagansvärd dag.

TheInvisibleJackal

Och så kom då snön tillbaka

I den delen av södra Sverige där jag bor är vintern något nyckfullt. Det är sällan snö, snarare är det gråväder med regn och blåst den största delen av den här årstiden. Jag har ofta funderat över om det egentligen bara är tre årstider. Vår, sommar och en lång höst. Men så kommer det någon gång emellanåt lite snö, som blir liggande ett par tre dagar eller så innan den regnar bort. Vilket hände alldeles härförleden, men så kom det ett nytt snöväder. Med mycket snö för våra förhållanden. Och den snön la sig inte bara på marken och täckte den. Den la sig på trädens och buskarnas grenar. Dessutom sken solen. Vad gör man då? 

Jag tog kameran och gick över vägen till motionsslingan som går alldeles intill i området. Här gäller det att passa på helt enkelt. De här förhållanden kan vara borta imorgon och kanske inte kommer igen förrän nästa vinter om man har tur. 

Det blev ingen lång sträcka jag gick eftersom jag stannade ofta. De jag mötte under min promenad log stort. Det är som om alla blivit barn på nytt. Tänk vad snö, sol och himmel kan göra.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

TheInvisibleJackal