Ägretthäger

Första gången jag såg en ägretthäger måste ha varit 1983 vid Store Mosse i Småland. Det var mina hemmamarker på den tiden. Jag trängdes uppe i stora tornet med andra skådare och långt borta syntes den som en vitt prick. Inte ens med hjälp av blykowan blev den vita pricken så mycket större. det gick att se att det inte var en svan, men något mer detaljerat än så var omöjligt på det avståndet.

Då var det en stor sällsynthet med ägretthäger. Nu vet jag inte hur många jag har sett ägretthäger. Den har blivit allt vanligare och sedan bra många år tillbaka ser jag den årligen. Det har till och med sträckt ägretthägrar över tomten vid några tillfällen.

Den är dock inte alltid som det är möjligt att få bilder, men en majkväll 2018 vid Trönninge ängar klev en ägretthäger plötsligt fram ur vassen vid ängarna och höll sig på hyggligt fotoavstånd.

#2

#3

#4

Den går där lugnt och spanar  som hägrar har för vana att göra.

#5

#6

#7

#8

Plötsligt är det något som skrämmer den och får den att ta till vingarna.

#9

En annan stor vit fågel - knölsvanshanen - simmar förbi. Förmodligen för att ta sig en närmare till på den vita främlingen.

#10

Ägretthägerns berömda ägretter fladdrar i vinden.

#11

En gråhäger, även den ute efter fisk går sakta fram i vattnet.

#12

Det går inte att låta bli

#13

att undra vad som

#14

skulle hända om dessa förnämliga fiskare möttes öga mot öga.

#15

Ägretthägern bestämmer sig för att lämna landbacken.

#16

Gråhägern bryr sig inte så värst mycket om vad dess kusin tar sig för. Upptagen som den är av sitt fiskafänge.

#17

Ånyo spanar ägretthägern efter fisk.

#18

Gråhägern smyger fram. Idogt spanande den med.

TheInvisibleJackal

Årets vackraste månad

Jag fortsätter mina vandringar i mitt bildarkiv. På grund av del pollenbesvär är det i arkivet jag får röra mig istället för utomhus. Inte lika trevligt trots att det är rätt intressant, att så säga vandra runt i sitt bildarkiv. En del bilder kommer jag ihåg. Andra minns jag inte alls. Jag har märkt att jag tagit en massa bilder, gjort i ordning en del, men sen inte gjort något med dem. Lite slöseri kan jag nog tycka. För jag fotograferar ju inte för lägga bilder i en låda, om än en digital sådan. I början var det väl så att jag inte visade mina bilder speciellt mycket. När jag tog dessa bilder hade jag fotograferar i lite drygt tre år. Ändå är det först nu jag visar dem. Jag kommer att fortsätta mina vandringar framgent även när vädret har slagit om från regn och gråväder till någon mer bildmässigt tilltalande. Så att säga varva nytaget med arkivbilder. Förhoppningsvis blir pollenbesvären också bättre. Av någon anledning har jag de senaste 7-8 åren fått mer besvär än tidigare. Förr hade jag inte alls ont av pollen vad jag kan minnas, men minnet kan vara bedrägligt. Ett s k "mannaminne" sträcker sig ungefär tre år bakåt i tiden. 

Jag är nu framme vid maj 2018 och återigen är platsen Trönninge ängar. Maj är den månad på året jag tycker absolut bäst om att vara ute och fotografera. Med sina färger och skira grönska är den vackraste månaden tycker jag. Vid ängarna är jag så mycket det bara går går, men även en del andra platser besöks.

#2

Sävsparv.

#3

Smådoppingen är alltjämt framme vid gömslet och fiskar.

#4

Knipa.

#5

Morgontoalett.

#6

Gråhägrar syns ofta vid ängarna. Det är intressanta fåglar.

#7

Hämpling.

#8

En riktig tidig morgon vid ängarna när solen precis har börjat gå upp. Ibland om jag tar mig kragen och går upp lite extra tidigt kan jag sitta i gömslet någon timme innan solen går upp. Dessa morgnar brukar vara magiska. Att vara där på plats innan allt vaknar. Har jag tur har skådarna fått något larm och befinner sig långt därifrån. De brukar vara rätt bullriga och skrämmer oftast bort fåglar som vågar närma sig gömslet.

#9

En sångsvan på besök i maj. Det händer inte alltför ofta.

#10

Gråhägern tassar ut i vattnet. Har den sett något eller hoppas den bara?

#11

Sångsvanen väljer att posera istället.

#12

Skärfläckorna är igång med sitt födosök. Än så länge är de sams.

#13

Smådopping har sökt sig in i skuggorna. Nu är det nog med livet i strålkastarljuset.

#14

Ja, maj är en månad man helst inte bör sova bort, snarare tvärtom. Det är den frivilliga vakenhetens tid.

TheInvisibleJackal

Ängarna på nytt

Efter det skånska äventyret lämnade jag bilen hemma och cyklade ut till Trönninge ängar en eftermiddag i slutet av april 2019. Det är rätt stilla och jag möter bara några skådare på väg därifrån. Det är inget särskilt där nu hälsar de på väg mot en annan lokal.

Jag har lärt mig att det betyder att det inte finns någon art att föra upp på någon av de listor som många skådare för. För egen del bryr jag mig inte så mycket om listor längre. För mig är Trönninge ängar en plats där man ofta kan komma ganska nära fåglarna om man sitter lugnt och stilla i gömslet och väntar. Oftast är det väldigt rofyllt att sitta där.

#2

I kanten ser jag hur en grågås försiktigt för ner sina ungar i vattnet.

#3

De simmar ut efter henne. Det är nu när de fortfarande har den gula dundräkten som de är som sötast. Sen när de växer byter de ut den mot en mer dammgrå historia som inte direkt ger några skönhetspoäng.

#4

Än så länge har inte alla grågässen ungar och del försöker nog fortfarande hitta en partner...

#5

... genom att på olika vis imponera.

"Kolla! Jag har vingar!"

Kanske hjälper det. Fast nog är det inte beundran som syns i den ena grågåsens blick.

#6

Gravandshanen är dock tvärsäker på sin sak och ve den som inte förstår hur det ligger till.

#7

Bläsandshanen betar stilla i sjökanten. Jag tror inte att jag någonsin sett en bläsand lacka ur och löpa amok bland så väl artfränder som andra.

#8

Den mindre strandpiparen är på plats utanför gömslet. Det finns två stycken lågt placerade öppningar i gömslet. Sticker man ut objektivet försiktigt där kommer man nästan i jämnhöjd med fåglarna utanför. Det dock alltför obekvämt att fota därifrån under en längre period om man inte har något att ligga på eller åtminstone något skydd för knäna.

#9

En gluttsnäppa står tankfull och tittar ner i vattnet.

#10

Årthannen är alltjämt kvar och simmar oblygt utanför gömslet.

#11

Att resa sig upp i all sin längd och visa upp sina vingars skönhet är inte bara något för en grågås

#12

även gravandshanen  finner det vara en god sak.

#13

Ibland åbäkar man sig ner till de låga öppningarna för att fota en helt vanlig sädesärla. Varför? För att det går. Ibland går jag funderar på om jag inte skulle skaffa mig ett s k tältgömsle. Har sett ett på Cyberphoto som verkar intressant. Det som hela tiden dyker upp i mina mottankar om att skaffa ett är hur mycket skulle jag komma att använda det, skulle kunna använda det. Det och så det faktum att det innebär ytterligare några kilon extra att släpa på. Någon dag kanske tankar på att ha ett väger över.

#14

#15

#16

#17

Knölsvanshanen kommer för undersöka vad som tycks försiggå i gömslet. Han är en smula misstänksam.

#18

Der verkar vara ok, men han släppet inte gömslet med blicken. Bäst att vara helt säker.

#19

#20

De små nackfjädrarna på gravandshonan ser ut att resa sig lite. Något som oroar henne? Är det jag?

#21

Nej, det tycks vara lugnt.

TheInvisibleJackal

Ängarna

De komma från söder, de komma från norr, de komma från öster och de komma från väster.

De här ägretthägrarna kom flygande en aprildag 2019. Fyra stycken. Jag satt på helspänn i gömslet. Tog bara någon enstaka bild för att inte skrämma dem i hopp om att de skulle ta ett varv, kolla läget och sedan bestämma sig för att gå ner. Företrädesvis framför gömslet.

#2

Andra varvet. Nu kommer de strax tänkte jag, men så fel jag hade.

#3

De drog vidare österut istället. Den här gången lockade inte Trönninge ängar tillräckligt. Tyvärr.

#4

Till och med de vitkindade upplevde att det var nog nu. Är det ett tecken på att man inte ska med sig baguetter med rostbiff, chèvre och fikonmarmelad?

#5

En snatterandshona vänder kinden till mot solen medan maken alltjämt slumrar med näbben instucken bland dun och fjädrar. 

#6

Den mindre strandpiparen kommer fram ur starren. Går runt och stampar i ävjan. Har han tappat sitt humor och är topptunnor rosenrasande över någon oförrätt? Icke så, med sitt idoga stampande vill han locka fram något liten läcker bit som han kvickt snappar åt sig.

#7

#8

#9

I sakta gemak glider krickhannen fram, medveten om att han en av våtmarkens vackraste är. Kanske den allra skönaste.

#10

Snatterandhannen ser ut vilja bestrida krickhannen om den titeln.

#11

Det kanske inte är någon av dem som är våtmarkens skönaste. Kanske det är årthannen som håller den titeln.

#12

Vad snatterandshonan tänker vet vi redan, hon har gjort sitt val.

#13

Som ihopsatt av en mängd fåglar glider årthannen genom vattnet.

#14

Med sin huvudkam och sin mönsterblandning är han som en korsning mellan punk och grunge.

#15

Nu har dock snatterandshanen fått nog och viftar bestämt  alla andra utmanare om titeln åt fanders. 

TheInvisibleJackal

Så sakta börjar det

Inför helgen som gick tänkte jag att det skulle kunna vara en smula uppehåll en stund om jag har tur. Det hade jag inte. Regnet föll. Speciellt under den tid på dygnet då solen oftast behagar skina. Då jag inte har några bilder att redigera blev att återigen se efter vad som kunde finnas i arkivet. Jag valde att titta i min mapp med fågelbilder. Jag tycker mig att ha ett bra system för mina bilder, men eftersom mappen fåglar innehåller väldigt många bilder var den lite svåröverskådlig trots att alla bilder är märkta med plats, år och månad. För att göra det lättare för mig själv skapade jag således ett undermappssystem som inte bara underlättar för mig själv när jag ska t ex ladda upp en bild till ett blogginlägg utan även i framtiden när fler bilder kommer att läggas till i min fågelmapp. För jag tänker som så att nu börjar det sakta röra på sig ute i naturen. Det borde väl konstigt om inte ledig tid och fotograferingsvänligt väder skulle kunna infinna sig någon gång under den närmaste tiden. 

April månad har precis klivit upp ur sin årssömn och tittar sig lite yrvaket omkring och vet inte riktigt vad den ska hitta på.

Bilderna i det här inlägget är ifrån just månaden april för år 2019.

#2

Bilderna på knölsvanarna och sothönan är tagna vid en liten iordningställd våtmark som kallas för Larssons våtmark. Jag vet inte riktigt varifrån namnet kommer, men skulle tro att det var en bonde vid namn Larsson som ägde eller äger den mark som blivit en ett litet fågelparadis. Innan man kommer fram till själva stora våtmarkskomplexet med sin lilla sjö och små ö passerar man två stycken bredvid varandra liggande dammar. I den höll knölsvanarna till och i den andra sothönan.

#3

Sothönan, denna lilla fågel med sina lustigt flikade tår vet knappt att stava till ordet grannsämja. Den är oftast i luven på så väl artfränder som på andra som får dess blick att se rött och blodet att koka. 

#4

Till Trönninge ängar är det inte särdeles långt. Det är ca 2-3 km att cykla. Jag brukar föredra ängarna för där finns ett förhållandevis bra gömsle. Jag säger förhållandevis eftersom det främst är byggt för skådare. Nu sitter det ofta fotografer där också, men eftersom det är öppet för alla kan det bli en del störande spring. Grönbenan höll sig i varje fall lugn och stannande till en stund nära gömslet.

#5

Sävsparven höckar vid ängarna och dess lite sorgsna läte kan höras ifrån buskar och snår. Det är en de s k "vanliga" fåglarna som lätt förbises. Jag har dock ett lite speciellt förhållande till sävsparven sedan tidigt 80-tal. Jag var då på besök vid Store Mosse. Det var under sent 70-tal till mitten av 80-talet min hemmamark. Det var hit jag tog mig för att skåda. Då; jag tror kan att det kan ha varit 1983, hade jag kört dit för att se om jag kunde få se ägretthägern, som rastade där, lite bättre än den här gången. Det var ingen större skillnad från mina tidigare besök. Ifrån det stora tornet syntes den som en liten prick i blykowan. Det gick att se att det rörde sig om en häger, men mycket mer än så var det inte. Ändå var det en pirrig känsla att se denna främmande art så här på hemmaplan. När jag stod där med ögat i tittade ner i tubens okular hade det under tiden kommit fram en äldre man, som jag tyckte mig känna igen, men som jag inte riktigt kunde placera. Eftersom jag redan då tyckte att det var  intressant att möta andra naturintresserade och prata, började vi prata. Med viss stolthet i rösten berättade jag att det fanns en ägretthäger där och då. Den äldre mannen svarade att det är säkert intressant med ägretthägern, men hur många tänker på den lilla sävsparven som sitter i videsnåret där borta sa han och så började han berätta initierat och nästan kärleksfullt om denna lilla sparv, som jag själv mer eller mindre bara med en snabb blick brukade konstatera som - sävsparv rätt och slätt, inget mer uppseendeväckande än så. Jag tror att denna pratstund som vi kom att ha fick mitt skådande att ta en annan väg än den rena artjägarens. Det fanns andra värden än att bara kunna sätta ett nytt kryss i fågelboken. Jag började se fåglarna på ett nytt sätt. Vem var då den här mannen, som jag tyckte mig känna igen. Innan han gick ifrån fågeltornet såg jag att han skrev i gästboken som fanns där. När han var utom synhåll gick jag fram för att se vad han hade skrivit. Han hade skrivit en liten text och sedan undertecknat med sitt namn - Gunnar Brusewitz.

#6

De som känner mig vet att jag äger en viss förkärlek till kråkfåglar.

#7

Vad tänker väl månne en kråka på då hon vandrar uppå vår jord?

Är det måhända samma tankar som du och jag.

Vart kommer vi ifrån och vart är vi på väg?

TheInvisibleJackal