April i Småland

Vid påsktid gjorde familjen en visit till mina föräldrar i Småland. Jag hade med mig kameran mest av gammal vana. Hade inte direkt några planer på att stolpa iväg någonstans med min hälsporre, men det kändes på något sätt dumt att inte ta med den. 

Ett 50-tal meter från deras hus finns det en liten hage, som längre fram brukas av ett obestämt antal får med tillhörande lamm. Dock icke än i år. Kanhända fåraktiviteten å denna hage ligger i träda detta år. Kanske har ulven slukat dem allesamman.  Eller så må de ha flytt fältet eller kanske blivit befriade av  ULL (Universal Liberation of Lambs).

Till den här lilla hagen lockades jag att ta med mig kameran av en stare som kikade ut från ett hål i ett träd på starars vis.

#2

Ett litet stycke längre fram var det möjligt att ta steget in själva hagen, vilket jag gjorde och den bäck som rinner igenom hagen fick därigenom också ett annat intresse från min sida. Även om jag ofta tyr mig till vattendrag ock liknande i min fotografering är det inte alltid som det vatten som kommer min väg fångar mitt omedelbara intresse.

#3

Jag följde sagda bäck motströms för att se vad det kunde ge. Den var inte bredare på sina ställen att jag kunde ta ett kliv över utan större besvär och ta en annan väg som till synes lättare väg tillbaka än den jag först anträdde. 

I denna min utforskargärning i det lilla kom jag uppå ett litet vattenfall. Stativet hade jag inte med mig. Det låg hemma. Genom att välja lägsta ISO och en riktigt liten bländare kunde jag få till en hyfsad slutartid som jag förmådde expediera på frihand med telezoomen. 

#4

Ackompanjerad av det trivsamma porlandet fortsatte jag mitt lilla utforskade.

#5

#6

Att stå och följa vattnets väg var lätt hypnotiserande. 

#7

Väl åter i föräldrahemmet såg jag en nötväcka sitt i trädet utanför köksfönstret. På vinst eller förlust tog jag en bild genom fönstret. Kanske inte den snyggaste av bakgrunder, men nötväckan slog an stilfull pose trots det.

TheInvisibleJackal

Öland XII - Möckelmossen

Midsommarafton. Vad ska man hitta på då tro? Hoppa runt som en amfibie runt en gigantisk fallossymbol? Vi körde ut på Stora Alvaret och Möckelmossen istället. Alltid finns det något där som kan vara intressant. Vägen ut till mossen har en och bred och fin gång på ett ställe där troligen står en del vatten vissa tider om året.

#2

Sankt Pers Nycklar.

Vi hittade en nästan överblommad Sankt Pers Nyckel.

#3

Och den här lilla trebladiga blomman som är så liten man i princip missar den. Ingen av arterna som jag hittar i floran passar in. Det kan mycket väl vara så att den tappat tre kronblad.

#4

En bit ute på alvaret möts vi av en kalkstensmur. Med ett friskt vågat skutt är vi ledigt över,

#5

#6

men så får jag syn på en ung stenskvätta på muren.

Stenskvätta.

Jag har kameran med telezoomen framme och går sakta närmare. Stannar. Tar några bilder. Står stilla en stund. Går sakta framåt några steg. Stannar...

#7

Stenskvätta.

#8

Stenskvätta.

#9

Stenskvätta.

Nu är jag så pass nära att jag inte vågar gå mycket närmare. Jag lutar mig försiktigt över muren och tar en bild av de nu två unga stenskvättorna.

#10

Stenskvätta.

Jag får en ingivelse att huka mig ner och knägående ta mig lite framåt för att ta en bild underifrån av stenskvättan.

#11

Efter det tar vi spången tillbaka till parkeringen. Längre än så kom vi inte. Själva Möckelmossen får vänta till en annan gång.

#12

Törnskata.

Nästan framme vid parkeringen sitter det en Törnskata i ett träd. En trevlig avslutning på besöket vid Möckelmossen.

TheInvisibleJackal

En slags prolog

De första dagarna i juni 2018 hade jag bokat in mig på ett vandrarhem på södra Öland. Äntligen skulle jag ägna mig ett par dagar åt bara fågelfotografering. Något jag försökt få tillstånd ett tag. Annat hade kommit i vägen. 

På något sätt kan dessa junidagar vara en slags prolog till min och min frus senare Ölandsbesök. Vi har kommit att besöka Öland tre år på raken. Under olika tider på sommaren har det visat sig. Och faktum är vi kommer att återvända även nästa år.

Under många år har Öland framstått som ett eldorado av fåglar för mig. I varje fall har sinnebilden av Öland för mig varit så. I böcker jag läst o s v. För trots att jag haft förhållandevis nära. Ett par timmars bilfärd, har det av outgrundliga anledningar inte blivit av i någon större utsträckning att jag har kommit att besöka ön mer än vid högst ett par tillfällen genom åren. Första besöket var som tioåring 1974, då Ölandsbron var tämligen ny till mina föräldrars förtjusning. De hade tidigare bara tagit färja till ön. Att smidigt komma till ön medelst en bro var mycket trevligt i deras ögon, vilket har fått mina mor att varje gång min fru och jag har bestämt oss för att åka till Öland de senaste åren att undra:

"Ni tar väl bron?"

Det till synes självklara behöver inte vara självklart. Och det är kanske så man ska betrakta den här resan. Jag förväntade mig ett smörgåsbord av kanske inte  stekta sparvar som kommer flygande, men nära nog. Jag förväntade mig en artrikedom utöver det jag normalt har chans till. Det blev inte så. Mycket beroende på den värmebölja som rådde. Som  ni alla säkert minns var sommaren 2018 en av de varmaste. Med temperaturer över 30 grader i veckor. Temperaturrekord slogs till höger och vänster, skogsbränder härjade på flertal ställen.

När jag var på Öland i juni 2018 kom temperaturen snabbt upp i dessa  30 grader eller mer. Jag orkade p g a värmen helt enkelt inte att utnyttja tiden jag hade till buds. De blev bara några få timmar på morgonen som det var någorlunda drägligt ute.

Den första platsen jag besökte var i alla fall Ottenby. Det är därifrån bilderna på ladusvalorna och den större strandpiparen är tagna.

#2

#3

#4

#5

#6

Den andra dagen begav jag mig till Beijershamn. Det skulle vara en plats med chans till bilder på olika vadare. Eftersom det var första gången jag var där hade jag inga förväntningar. Efter ha fotograferat en rödbena som satt i gammalt dött träd kom jag i samspråk med en gammal man som undrade likt man undrat sedan Homeros dagar - Vem var jag?, Var kom jag ifrån och vart var jag på väg? Efter att ha utbytt våra berättelser kom vi att prata om Beijershamn. Han sa att var sorgen. Han hade aldrig, under mer än 50 år, sett strandlinjen så långt ut. Och den var verkligen långt ut. Närmare 70 - 80 meter ut, mer ändå på sina ställen. Hela våren hade varit ovanligt torr berättade han. I vanliga fall går strandlinjen bara några meter ifrån där vi var. Man kan i princip sätta sig ner och se den ena fågeln efter den andra spatsera runt alldeles framför fötterna på en vanligtvis. Han var sorgsen eftersom han kände på sig att det skulle bli en varm sommar och han var orolig för hur fåglarna skulle lyckas med sina häckningar. Han var också orolig för framtiden med klimatförändringarna.

Det var ett trevligt samtal även om det vädrades en del dystra farhågor inför framtiden. 

#7

Större strandpipare.

#8

Snatterand.

#9

Knölsvan.

Nu skulle man kunna tro att jag att med den tämligen magra utdelningen gav Öland båten för all framtid, men jag hade fastnat för det landskap jag såg. Jag kom under dessa dagar att visserligen endast att vistas i en liten del av den södra delen, men det var något i det jag såg som drog och lockade. Väl hemma igen diskuterade min fru och jag fram och tillbaka och bestämde oss för att återse ön vi tillbringade vår första semester på med vårt första gemensamma boende - ett tremannatält. Därefter ha det blivit ett besök varje sommar till Öland. Därför kan också denna resa 2018 utgöra en slags prolog till de senare resor som vi har gjort till ön.

I ett antal inlägg framöver kommer jag att visa bilder och berätta om vår senaste vistelse på Öland sommaren 2021.

TheInvisibleJackal

Sötchock vid ängarna

På kvällstidningarnas löpsedlar kan emellanåt läste om diverse chocker. Är det inte bröstchocker är det nakenchocker. Ibland undrar jag om inte dessa rubriksättare har hämtats direkt medelst tidsmaskin från det viktorianska England. 

Jag kan väl inte precis påstå att jag var i något slags chocktillstånd den här dagen ute vid Trönninge ängar.. Då hade jag inte varit förmögen att ta bilderna denna junidag år 2019. Hade jag hamnat i ett chocktillstånd hade jag också troligen legat på gömslets golv och stirrat oseende upp dess mörka trätak, fåraktigt sjungande - "What will we do with a drunken sailor? Early in the morning..."

Snarare än chock var det ren och skär oförställd glädje att få dela en stund med dessa små näpna varelser.

#2

Det började med att en gräsandshona kom simmande med några ungar emot gömslet. 

#3

Hon tittade sig

#4

omkring

#5

och lät sedan ungarna sköta sig själva ett tag.

#6

Hon höll dock alltjämt ett vakande öga över dem.

#7

Nyfikenheten på världen gör de små sömniga.

#8

De kryper tätt intill varandra och slumrar gott i vetenskap om att mor skyddar dem även om hon inte syns.

#9

Men hur länge som helst kan man ju inte ligga och sova bort tiden när det finns så mycket att upptäcka.

#10

En efter en går de skilda vägar i denna spännande värld.

#11

Tills det endast är fyra av dem kvar på stenen.

#12

Lite flygövningar skadar aldrig även om vingarnas bärkraft mer är av det hypotetiska slaget.

#13

#14

Det är nästan så att syster lyfter. Eller är det bror?

#15

Hon försvann!?

#16

Sista ungen tar sig ner för stenen

#17

och ner i vattnet.

TheInvisibleJackal

Det rofyllda med naturen

Att sitta i gömslet på Trönninge ängar och lyssna till tystnaden är en lisa för själen. En junikväll 2019 var det verkligen så. Jag hörde hur knölsvanshannen sakta sänkte sitt huvud och bröt vattenytan. Det svaga rasslet från vatten som trängs undan. De små krusningarna. Det är ren och skär musik.

#2

Sävsparven har en speciell plats i mitt hjärta och får därför ofta vara med på bild.

#3

Strandskator kan vara ganska högljudda och livliga av sig. Den här stod där bara. Kanske njöt den av tystnaden också. Kanske förundrades den över de toner som uppstod kring dess ben, då den sakta rörde något av dem genom vattnet. Utdragna, bågiga toner som långsamt klingar bort. Det kan vara rätt stökigt ibland på ängarna. Än är det sothönor som råkar i luven på allt och alla, än är det unga brushanar som flyger runt och skrämmer slag på dåsande grågässmadamer.

#4

Skärfläckan har lagt sitt hetlevrade kynne åt sidan och letar stilla efter något att stoppa i sig.

#5

En grågås betar lugnt av gräset. Det är som att höra någon klippa sin gräsmatta med nagelsax. 

#6

En förbiflygande kråkas vingar frasar som sammet.

#7

Grönbenan sträcker hals. Lystrar. Det är något på gång. Själv törs jag knappt andas för att inte bryta tystnadens förtrollning. Det är nästan att jag inte vill fotografera.

#8

Knölsvanshannen kommer målmedvetet flygande. 

#9

En annan hanne har kommit till hans domäner. Det kan inte tolereras. Upp i luften bär det.

#10

Under hotfulla åtbörder av olika slag får den andre hannen veta sin önskvärdhet.

#11

Här är det inte fråga om att följa John utan snarare att John ska ha sig en snyting för sin fräckhet att vara på samma ställe.

#12

Den flyende svanhanens blick möter min. Det är som om den vill be om ursäkt för att hans artfrände stör friden. Själv uppskattar han lugnet och stillheten som naturen ibland kan erbjuda var och en var.

TheInvisibleJackal