Fågelviken

Det här blev en sommar då jag inte kom att nedsänka min lekamen en endaste gång i havet. En halvt om halvt märklig erfarenhet. Jag sitter på en klippa och ser bort mot min badstrand. Det är alltjämt augusti, om ändock i dess sista dagar. Vill man och vågar är fortfarande möjligt att ta sig ett dopp. Det här gången finns inte ens tanken. Jag nöjer med att sitta och titta. Låtsas att det är lite för kallt att bada. Vill inte riskera att få en sådan där efterhängsen sommarförkylning. Börjar jag bli badkruka på äldre dar eller är det bara ren slöhet som gör att jag inte går i. Jag vet med mig sedan tidigare att jag är långbadare. Har jag väl doppat mig kan jag vara i vattnet både en timme eller två. Det är inga problem. Kanske har jag drabbats av en slags melankoli och av den anledning väljer att sitta på en sten vid havet och nostalgiskt minnas tidigare minnen av bad. Kan jag lita på mitt minne eller är de minnesbilder jag får en form av idealtillstånd av ett uppdiktat tillstånd av badlycka. Var snarare så att det inte handlade om badlycka utan om att jag lyckades bada. Att jag bröt ytspänningen och lät mig föras bort i det som kallas "att bada". Är det som är mitt egentliga minne? Mikrosekunden när jag bryter ytspänningen. Allt som kommer därefter är ett sammelsurium av sprida hågkomster av vad det innebär "att bada" utan att egentligen ha kopplingar till verkliga minnen, men väl till ihoptänkta minnen. Tror jag. 

Det är lite som en dröm som man en tid efteråt försöker få rätsida på. 

Jag drömde att jag satt på en klippa som den här. Fast det var något högre belägen. Jag hade utsikt över vad som verkade vara en liten sjö. Jag kunde se dess kanter. Eller strandlinjer om man så vill. I strandlinjen närmast mig ser jag till vänster hur en stor vit fågel kommer inflygande och landar. Det är en skedstork. Och strax till höger om min plats kliver en annan stor vit fågel. En ägretthäger eller silkeshäger? Jag hinner inte avgöra. Måste få fram kameran ur ryggsäcken vid mina fötter. Men den är i två delar. Kameran och telet ligger var för sig i ryggsäcken. Som om de bara slängts i utan urskiljning. Utan skyddslock.  Jag kan se blänket från glas. De är isärtagna från varandra. Det är inte svårt att sätt ihop dem till en enhet igen, men varför var de åtskilda. Har jag gjort det? Vilket slarv i sådana fall. Jag känner att jag måste ha min telekonverter, men den är inte där. När jag till sist hittar den efter en stunds förtvivlat letande ser jag att den är i två delar. Några små skruvar har lossnat. Jag försöker skruva dit dem, men upptäcker bara mer och mer lösa skruvar. Jag tittar upp för att kontroller så att inte skedstorken hunnit flyga sin väg. Den är inte där. Sjöns kanter har förvandlats till en strand där överviktiga människor iförda skrikigt färgade badkläder fäller upp parasoller, ställer iordning  solstolar, studsar stora mångfärgade badbollar mellan sig under muntra bekymmerslösa skratt. Nej, tänker jag nej. Jag som var så nära att få bilder på en skedstork. Jag känner hur hela jag fylls av grämelse. Grämelse över alla dessa skruvar, som jag inte vet varifrån de kom, tog så mycket tid ifrån mig. Jag vaknar och minns att det inte har hänt. Att det bara var en dröm, ändå kan jag känna den avklingande förnimmelsen av grämelse pysa ut ur drömmen och in i verkligheten. 

TheInvisibleJackal

Om jag gör det svartvitt...

Det här är en slags fortsättning på mitt förra inlägg. Efter att kommit hem från en lite tveksam fototur likt den jag skrev om i det inlägget, är inte det första jag gör att kasta mig över datorn för ladda in bilder och börja jobba med dem. Nix. Icke sa Nicke. Snarare blir kamerorna liggande i ryggsäcken i en vecka. Ibland flera veckor innan jag tar fram dem för att ladda in bilderna i datorn. Istället gör jag något helt annat. Läser någon av de 7 - 8 böcker jag alltid har på gång, skriver på ett inlägg eller lyssnar på musik (vilket jag ofta gör även när jag bearbetar mina bilder eller skriver blogginlägg - i mina öron ljuder för tillfället Lux Interiors stämma i Aloha from Hell). 

Min paus från fotograferande börjar således redan när jag packar ner mina grejer i ryggsäcken och promenerar tillbaka till bilen. Och bryts inte förrän jag känner mig nyfiken på att se efter vad det egentligen blev för bilder. Ibland konverterar jag en del av bilderna till svartvitt. Inte för att de skulle bli bättre utan mer av ren nyfikenhet och kanske en tro på att jag kanske kan locka fram något ur bilderna som jag får fram i färgbilden. Ibland är det så. Andra gånger inte. En del gånger vet jag inte vilket. 

Jag har ingen färdig mall när jag gör mina bearbetningar utan låter den musik som jag för tillfället lyssnar på när jag gör mina bearbetningar inspirera. Det kan vara allt från The Stooges, Sonic's Rendezvous Band, Frank Zappa till Charles Mingus, Ojos De Brujo och Jordi Savall. Musiken bidrar i varje fall hjälpa till att skapa rytm och ett flyt i mitt bildbehandlande och sedan i min tangentbordstango när jag skriver mina inlägg. Musik är mycket viktigt. 

#2

#3

En kväll vid havet

Hemma igen från årets semesterresa och det kliar alltjämt i avtryckarfingret. Att komma hem efter att ha varit iväg och ägna stor del av tiden och fotograferande kan bli lite av en antiklimax. Jag närde fortfarande en stor lust att fotografera efter hemkomsten från vår resa norröver. Det bara det att jag går inte igång på de motiv som finns i mitt närområde. Sinnet är fortfarande kvar i fjällen. I mitt inre är det fjällvärldens natur jag letar i efter motiv. Det är en märkligt känsla att stå framför det hemmavana och i tankarna och i föreställningen vara någon helt annanstans. Ändå känner jag suget att ge mig ut med kameran och leta motiv. Det är som ett gift. Fast ibland kanske man  verkligen skulle ta och behandla det som ett gift och istället undergå någon form av behandling. I det här fallet - att lägga undan kameran för en tid. Hur svårt är inte det. Jag har funderat så många gånger tidigare på det. Efteråt vill säga. Gång på gång trillar jag dit. Det är som jag inte råder mig själv. När jag står där med kameran på stativet framför något som jag inte egentligen känner lust att fotografera är det inte lätt att bara packa ihop grejerna och åka hem. Jag har trots allt uppbådat kraft och energi för att ta mig dit jag är. Att åka hem utan ta en enda bild är lite av ett misslyckande. Skulle kännas som ett misslyckande om jag gjorde det. Det borde inte göra det. Att vara ute och bara njuta av naturen är också ok. Troligen är det prestationsångestsdjävulen som viskar i mitt öra - "Se nu till att du får nog gjort!" Och jag står där med min kamera och mitt stativ och kämpar med motivationen kanske i första hand. Det är där det brister. I motivationen. Att trycka på avtryckaren är lätt. 

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Norröver XIX - Helags

Från Flatruet hade vi kört tillbaka mot Ljungdalen och i Ljungdalen hade vi tagit av mot Torkilsstöten. Vid Torkilsstören parkerar man bilen och vandrar uppför rakt under fem stora bågar som vintertid håller upp en skidlift. Efter att sedan ha passerat ett antal ledkryss kommer man upp på en platå med en helt otrolig utsikt över Helags. Vandringen uppför är lite tuff. Speciellt om man inte har helt 100 %-iga fötter. Jag hade inte fått med mig mina vandringsstavar så stativet fick tjänstgöra som vandringsstav uppför. Det fungerar helt okej tycker jag att skruva ut ett av stativbenen till lagom längd och använda det på det här viset. 

#2

Vi hade varit här fyra år tidigare efter att ha fått tips från ett par vi träffande just uppe på Flatruet. Den gången blev det bara ett kort besök eftersom vädret ändrade sig i rasande fart till det sämre. Ända sedan den gången hade vi velat återvända. Kanske allra mest jag då som från att ha varit en renodlad fågelfotograf mer och mer börjat gå över till landskapsfotografering de senaste åren. 

#3

De här husen i nedre kant är STF:s Fjällstation. Det är fullt möjligt att ta sig dit via leden. Det ser inte ut att vara särdeles långt att gå, men det är en mil ifrån där jag står och tar bilden med mitt 100-400:a. Avstånden här uppe är enorma och det är väl lite av det som på något sätt är tjusningen. 

#4

Att stå här och blicka ut över den här fjällvärlden är något obeskrivbart. Det tar andan ur mig. Det är bedövande vackert. Så överväldigande att jag inte vet var jag ska börja fotografera. Är det bättre där borta? Eller är det bäst här? Tiden finns inte att undersöka alla tänkbara platser. Foten vill det inte heller även om det behagligt att röra sig här uppe. Egentligen borde man spendera flera dagar här uppe. Kanske rent av tälta för att kunna börja skrapa lite på ytan bland alla de fotografiska möjligheter som finns här.

#5

Jag byter kamera och tar den med 24-70:an och försöker mig på ett panorama. Avstånden här är enorma och jag känner mig verkligen liten. 

#6

Jag har bestämt mig för att gå upp ytterligare en bit högre upp på den här platån. Min fru ligger någonstans på fjället inbegripen i att makrofotografera  växtvärlden här uppe. Vi rör oss i olika delar av verkligen hon och jag. Njuter var och en på sitt vis av naturen och tystnaden. Det är helt fantastiskt här. 

#7

På en klipphäll står en ensam ren. 

#8

Den bryr sig föga om att jag är uppe också. Njuter kanske även den av utsikten och naturen här uppe. 

#9

#10

Jag skiftar mellan kamerorna för att få olika utsnitt. Det här berget har fascinerat mig sedan första gången jag fick syn på det. För mig är lite som Tolkiens Lonely Mountain i Bilbo, även det som synes inte ligger isolerat från andra fjäll. Det är känslan av ett Lonely Mountain som snarare väcks hos mig när betraktar det här berget. Någon gång ska jag försöka komma det närmare.

#11

#12

Helags. Skulle tro att utsikten är bedövande därifrån. Dessutom finns det goda chanser att få se fjällräv har jag förstått. En plats att längta till. 

#13

#14

#15

#16

En liten renkalv uppenbarar sig ett gott stycke ifrån mig.

#17

Av okänd anledning rusar den iväg över fjället och ser ut att vara på väg rakt mot mig. 

#18

Jag står helt stilla.

#19

#20

Till sist är det så pass nära att den uppmärksammar mig. Jag talar lugnade till den, men förgäves den har sett skräckens enögda uppenbarelse på fjället. En bror eller kusin till Polyfemos går lös i den svenska fjällvärlden är allt den kanske hinner tänka innan den tvärt byter riktning från min plats.

#21

Den andra renen har vandrat åt ett annat håll. Den står bara där. Stilla. Lider nog en del av värmen. När vi kom ner sedan såg vi att det stod en ren inne i den lilla öppna boden vid foten av liftanläggningen. Troligen också för att svalka sig. På håll kunde vi i en del snöfläckar se renar som låg ner i snön för att få svalka.

#22

#23

Molnen börjar hopa sig och det är dags för oss att börja tänka på återtåget till bilen nedanför liftbågarna. Ner är något lättare att ta sig än upp, men skulle det börja regna rejält kan det det vara nog så besvärligt att ta sig nerför en del brantare partier där jorden ligger i dagen.

#24

Det svårt . Otroligt svårt att slita sig. Jag känner att jag vill ha mer. Den här platsen. De här fjällen slår an en sträng hos mig som jag känt på få platser.

#25

#26

En sista bild innan det är dags att packa ihop kamerorna och börja bege sig nedför. Det är nästan med en klump i halsen jag packar ihop mina saker. Om det finns något som kan kallas för själsliga hemman, är detta ett av mina. 

TheInvisibleJackal

Norröver XVIII - Flatruet

Vi satt i vårt boende och tittade på kartor och konstaterade att till en av våra absoluta favoritplatser i detta avlånga land låg  drygt 12 mil bort. Frågan var hur vi skulle göra. Vi hade en del tänkbara platser i trakterna runt Vemdalen inskrivna i vår planering. Att ge sig väg 12 mil till den här platsen som vi båda gillade skulle samtidigt innebära att vi fick göra en del ändringar i våra planer. Vi hade dessutom ingen aning om hur vädret skulle vara. Det kunde bli nästan 25 mil tur - och retur utan att vi kanske kunde lämna bilen. 

Vi valde att köra ändå. Det var oerhört lockade att se den här platsen igen och vem vet när chansen kom igen Vädret såg halvosäkert ut, men det kan svänga snabbt till det bättre (förhoppningsvis).

Väckarklockan ringde tidigare än vad den gjort på ett tag eftersom vi ville köra upp på Flatruet först innan vi körde till vår egentliga destination (mer om denna i nästa inlägg).

Alla som kört upp till Flatruet vet att det är en relativt bred grusväg som leder fram till parkeringen vid Flatruet.

#2

Ganska så snart hamnade vi bakom en ren som lugnt traskade vägen fram. Den hade inga bekymmer med att vi närmade oss utan fortsatte bara sitt lugna trav. Mestadels höll den sig mitt i vägen. Om den någon gång råkade hamnade i kanten och vi såg chansen att köra förbi ökade den farten och drog sig återigen mittåt vägen. 

#3

Till sist lyckades vi få möjlighet. Vi körde sakta förbi den. Ökade farten något för att komma förbi. Då ökade den också farten och höll sig jämsides med bilen ett tag. Kan väl lugna alla vänner av körvett att det inte var jag som körde. 

#4

Framme vid parkering var det dags för frukost. 

#5

På håll kunde vi se vandrare ute på Flatruet. Vi hade dock inga planer på att vandra. Vandringen fick kvarstå till lite senare.

#6

#7

En ren kom efter tag vandrande längs med vägen. Mycket möjligt att det var samma som tidigare, men då borde den passerat oss bra mycket tidigare så förmodligen var den en annan ren. Vi kom se över 50 renar den här dagen.

#8

#9

Med 100-400:an kunde jag på ett behändigt avstånd porträttera den här renen som som såg ut att vara av den morgonsega sorten.

#10

Det visade sig att sökte svalka ifrån skuggan från en van som stod parkerad.

#11

Vanens ägare med eventuella passagerare snusade vidare utan att ha en aning om vad som hände utanför.

"I morgon barn kanske vi får se en ren om vi har tur."

"Det ska bli så spännande pappa!"

#12

Efter att ha tagit de bilder vi kände för, vände vi helt om körde tillbaka mot Ljungdalen. För det var där vi skulle svänga av mot vårt huvudmål den här dagen. Vädret såg också ut att bjuda på riktigt fin fortsättning. 

TheInvisibleJackal