Eldväsen.

Ja, regnet öser ner och vindarna böjer träden oroande mycket. Och sitter jag med bilder från Valborgsfirandet tidigare i år. Så det kan slumpa sig. Mitt bildredigeringsarbete fortsätter. Har kommit fram till juli nu och de bilderna kommer att dyka i inlägg framöver, men först har vi maj och juni. Jag tycker inte att jag har varit ute och fotograferat särskilt mycket i år. Tydligen har jag det ändå, för jösses vad bilder jag har suttit och arbetat med. 

Valborgsmässoaftonens eld känns märkligt avlägsen i de senaste dagarna regnoväder. Att jag kom att fotografera elden var mest en slump. Jag vet sedan tidigare att det brukar vara en eld på den här platsen vid havet. Vi hade varit iväg under dagen och jag hade som oftast kameran med mig. Och stativet. Idag hade jag valt att ha på min 100-400:a. En mycket passande val för stå på lite håll och fotografera elden med lite längre slutartider. Inte mycket utan bara precis att elden ter sig levande.

De längre slutartiderna får lågorna att skapa former, väsen och varelser. Det är ett förhäxande skådespel, svårt att slita sig ifrån. Det är samma känsla som att fotografera det motsatta elementet - vatten. Något skapas i stunden, något som är där just då och sedan inte mer.

#2

#3

Elden sprakar och ryter i kvällningen. Ser de som står nära den de väsen som tidvis befolkar den eller är de bara hypnotiserade av värmen från den?

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

Danska fall

I slutet av april begav jag mig till Danska Fall för delta i en fotovandring arrangerad av Länsstyrelsen i Halland.  Jag brukar försöka om jag har möjlighet att vara med på de här vandringarna. Det brukar vara trevligt och intressant. Tyvärr måste jag säga att på grund av minskade anslag har antalet fotovandringar minskat betydlig det här året. 

#2

Danska fall är svårfotograferat tycker jag. Det blir mest bilder snett uppifrån. Det går att ta sig ner till en liten avsats närmare fallet. Det är ganska brant och en smula lerigt. Jag har själv aldrig tagit mig ner. Däremot vet fler som har gjort det. En del har hasat på rumpan nedför. Det är inte alltid möjligt att ta sig ner beroende på vattenflödet har jag förstått. Där nere skulle bli helt andra och troligen mer intressanta bilder kunna fås. 

#3

Gruppen lämnade så småningom själva huvudfallen gick vidare längs med ån Assman och kom till två andra fall. Det ena är Prästafallet. Här drev prästen Jöran Fries kvarnverksamhet på 1660 talet. Namnet prästafallet kommer inte ifrån att den gode Jöran Fries ska ha trilla i Assman utan snarare från att han blev avsatt från sin tjänst som präst.

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Jag har den egenheten att när jag fotograferar rinnande vatten, går jag in i  en slags bubbla och märker inte mycket av omvärlden. Även denna gång gick jag in min bubbla och helt plötsligt märker jag att jag är ensam. Fotovandringen har dragit vidare. Nu känner jag ledaren och jag känner området ganska väl så mig gjorde det inget. Vissa gånger har jag större lust att vara mer social än att fota och andra gånger; som den här, mer fokuserad på att fota. 

#10

#11

På tillbakavägen la jag band på mig och stoppade ner kameran i ryggsäcken för att begränsa mina möjligheter att stanna till i tid och otid för att ta en bild eller två. Det är kanske dumt att begränsa sig så här. Ibland behöver man dock det för att få lite fart under fötterna. Jag hade ju inte tänkt övernatta i skogen. Fast när jag emot slutet såg det här solupplysta trädet som lutade sig över stigen gick det bara inte motstå fotobegäret. 

#12

TheInvisibleJackal

När en bild blir tagen.

Möllegårds naturreservat norr om Halmstad är ett populärt utflyktsmål för många. Om det är möjligheten att köpa hemgjord glass eller naturen i området som lockar mest låter jag vara osagt. Vi brukar ta en glass efter vi varit och gått någonstans i reservatet. Ofta blir samma platser som besöks. Jag vet inte hur många gånger jag stått nere vid Nyrebäcken och tittat ut över vattnet, på träden och de speglingar som skapats. Jag skulle tro att jag har ett antal nästan identiska bilder. Omedvetet identiska och samtidigt inte då det är något som får mig att medveten uppsöka vissa vinklar och utsnitt gång efter annan. Är det en trygghetssökande, bildskaparosäkerhet som får mig att gör detta eller ett sätt att arbeta med ett motiv över en längre period?

Det händer att jag ibland tror mig ha tagit en bild, men när jag sedan letar i mitt bildarkiv finns den inte där. Utsnittet ligger så djupt inom mig att även om jag inte har en fysisk bild (e g digital) som ett vittnesmål för mig, finns ett minne hos mig om att ha tagit en bild ändå. Andra gånger tar jag medvetet inga bilder. Jag tycker att jag ändå har tillräckligt många bilder på det här utsnittet att jag på något sätt känner någon slags motivtrötthet. Att nu får det banne mig räcka med bilder härifrån. Åter andra gånger är det som om jag ser utsnittet för första gången och drabbas av en omedelbar förälskelse till utsnittet. 

Jag är oftast i Möllegård om våren, som den här gången i april, när löven bara har börjat spricka ut. När trädens grenar alltjämt är nakna, men det finns en ton, ett ljus som säger att det här är något annat än den tid som varit. En känsla av något nytt. Vår kallar man allmänt fenomenet. Och för mig är det den bästa av tider som nu tar sin början. Om ack så kort. 

#2

#3

#4

#5

Träd som sträcker sin nakna grenar mot himlen drar min blick till sig. Det är något i dess strävan efter mer ljus som slår an något inom mig. Jag vet inte vad ska kalla det. En blandning av vördnad, hänförelse och fascination. Jag har länge märkt att min dragning åt detta inte enbart tar sig uttryck i mina försök att fotografiskt återge det hela utan jag dras även till träds gestalter i andra sammanhang. Det var träden på omslaget till Sven Delblancs bok om Samuel, som fick mig att börja läsa Sven Delblanc en gång i tiden. En författare vars tidiga bortgång var en stor förlust för vårt litterära landskap. 

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Sumpafallen

Vi lämnade vitsipporna och Bengtesgårds äng och for mot Sumpafallen. Ett naturreservat strax söder om Ullared. Genom reservatet rinner Högvadsån och vid vissa platser uppkommer forsar och smärre vattenfall. Jag besökte Sumpafallen första gången förra sommaren. För att komma till Högvadsån och fallen måsten man gå ner för ganska brant led något 100-tal meter. Och då kommer man bara ner till Högvadsån. Förra att sedan komma till forsarna och fallen måste man fortsätta uppströms längs med ån ett stycke. Förra året med den hälsporreproblematik jag då hade, var det en övermäktig uppgift. Ända sedan dess har jag velat återvända för att se närmare på forsar och fall.

#2

De första forsarna möter mig ett ha vandrat ett kort stycke längs med ån. 

#3

#4

#5

Ytterligare ett stycke finns det större och mer dramatiska forsar. Frågan är hur jag kan komma närmare eller snarare hur kan jag ta mig fram till en plats som kan ge mig en bättre utgångspunkt för mitt bildkomponerande. Jag föredrar att fotografera vattenfall och forsar lite mer underifrån. Här finns det inga möjligheter att ett säkert sätt komma till en plats som tillåter detta. Ibland är det bara så och då får man acceptera läget. 

#6

Ett annat knep, som jag själv använder mig ofta av är att byta objektiv och därmed skapa nya kompositionsförutsättningar. Således byter jag från 24 - 70 till min 100-400:a.

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

Jag fortsätter min vandring längs med Högvadsån och kommer till ytterligare ett ställe där ån forsar fram tilltalande. Ett kort ögonblick leker jag med tanken på att ta mig ner till den kvarnstenslika stora stenen med ett hål i mitten. Skulle jag kunna ställa upp stativet där och samtidigt själv få plats. Kanske. Med blicken följer jag en tänkbar väg ner. Det skulle kunna gå. Frågan är bara om det värt ett försök. Tveksam till hela företaget blir det bara en tanke. Och jag tror nog att det får stanna därvid. 

#14

#15

#16

#17

Det sista fallet ligger en bit bortom de första tre och man tror nästan att ån har lugnat sig när det dyker upp. 

#18

#19

TheInvisibleJackal

Vitsippor

Hösten viner bak knuten. Inte helt riktigt, men dagarna har börjat bli kortare. Det mörknar något tidigare än bara förra veckan. Sommaren är dock alltjämt närvarande på sitt sätt. Vilket ändå för mig känns som en bra förevändning bland andra att lägg ut lite bilder på vitsippor tagna våren som gick.

För tredje våren besöker vi i Bengtesgårds äng denna aprilmorgon för att fotografera vitsippor. Den här gången är det bara ett kortare stopp innan vi ska fara vidare till det som är dagens huvudmål (mer om det i inlägg framöver). 

#2

#3

#4

Hur många gånger jag än har fotograferat vitsippor gör jag det än en gång. Det går bara inte att låta bli.

#5

Liksom jag inte heller kan motstå ett träds kala grenar som sträcker sig mot skyn som om även de likt fåglarna vill flyga till fjärran platser.

#6

#7

#8

#9 

Knotiga grenar som vrider sig än hit, än dit i vitsippshavet är mumma.

#10

#11

Innan vi for vidare halade vi ur fotoryggsäckarna fram en del av dagens färdkost. Här presenterad som fika. Till bords fick vi strax sällskap av en tupp och tvenne hönor. De gjorde det bästa för undvika att hamna på bild. En viss paparazzivana anades.

Vi undrade dock var de kunde höra hemma. Om de händelsevis hade rymt från någon hönsgård? Borde vi försöka få tag i någon presumtiv ägare?

Medan tankarna malde uppenbarade sig en äldre kvinna (ungefär i vår ålder) med en barnvagn. Kommer man gående med en barnvagn till Bengtesgårds äng bor man inte särdeles långt bort tänkte vi och sporde damen om hönsfåglarnas ursprung. Det visade sig att de hörde hemma i en gård alldeles i närheten och att de brukade ta en tur till ängen emellanåt. 

Och jodå, när vi fikat färdigt och var klara för vidare färd såg vi hur tupp och hönor spatserade iväg på grusvägen emot en liten gård. 

TheInvisibleJackal