Ängarna på nytt

Efter det skånska äventyret lämnade jag bilen hemma och cyklade ut till Trönninge ängar en eftermiddag i slutet av april 2019. Det är rätt stilla och jag möter bara några skådare på väg därifrån. Det är inget särskilt där nu hälsar de på väg mot en annan lokal.

Jag har lärt mig att det betyder att det inte finns någon art att föra upp på någon av de listor som många skådare för. För egen del bryr jag mig inte så mycket om listor längre. För mig är Trönninge ängar en plats där man ofta kan komma ganska nära fåglarna om man sitter lugnt och stilla i gömslet och väntar. Oftast är det väldigt rofyllt att sitta där.

#2

I kanten ser jag hur en grågås försiktigt för ner sina ungar i vattnet.

#3

De simmar ut efter henne. Det är nu när de fortfarande har den gula dundräkten som de är som sötast. Sen när de växer byter de ut den mot en mer dammgrå historia som inte direkt ger några skönhetspoäng.

#4

Än så länge har inte alla grågässen ungar och del försöker nog fortfarande hitta en partner...

#5

... genom att på olika vis imponera.

"Kolla! Jag har vingar!"

Kanske hjälper det. Fast nog är det inte beundran som syns i den ena grågåsens blick.

#6

Gravandshanen är dock tvärsäker på sin sak och ve den som inte förstår hur det ligger till.

#7

Bläsandshanen betar stilla i sjökanten. Jag tror inte att jag någonsin sett en bläsand lacka ur och löpa amok bland så väl artfränder som andra.

#8

Den mindre strandpiparen är på plats utanför gömslet. Det finns två stycken lågt placerade öppningar i gömslet. Sticker man ut objektivet försiktigt där kommer man nästan i jämnhöjd med fåglarna utanför. Det dock alltför obekvämt att fota därifrån under en längre period om man inte har något att ligga på eller åtminstone något skydd för knäna.

#9

En gluttsnäppa står tankfull och tittar ner i vattnet.

#10

Årthannen är alltjämt kvar och simmar oblygt utanför gömslet.

#11

Att resa sig upp i all sin längd och visa upp sina vingars skönhet är inte bara något för en grågås

#12

även gravandshanen  finner det vara en god sak.

#13

Ibland åbäkar man sig ner till de låga öppningarna för att fota en helt vanlig sädesärla. Varför? För att det går. Ibland går jag funderar på om jag inte skulle skaffa mig ett s k tältgömsle. Har sett ett på Cyberphoto som verkar intressant. Det som hela tiden dyker upp i mina mottankar om att skaffa ett är hur mycket skulle jag komma att använda det, skulle kunna använda det. Det och så det faktum att det innebär ytterligare några kilon extra att släpa på. Någon dag kanske tankar på att ha ett väger över.

#14

#15

#16

#17

Knölsvanshanen kommer för undersöka vad som tycks försiggå i gömslet. Han är en smula misstänksam.

#18

Der verkar vara ok, men han släppet inte gömslet med blicken. Bäst att vara helt säker.

#19

#20

De små nackfjädrarna på gravandshonan ser ut att resa sig lite. Något som oroar henne? Är det jag?

#21

Nej, det tycks vara lugnt.

TheInvisibleJackal

Krankesjön och Vombs ängar

Jag äger två böcker om fågellokaler i Sverige. Den ena av dem är specifikt inriktad på Götalands fågellokaler. Jag har tittat i den flera gånger. Läst lite här och var och ofta hamnat vid uppslagen om Krankesjön och Vombs ängar. Det är en bit att köra, men fullt möjligt att göra om man startar i tid. Efter konsultation av diverse väderlekstjänster samt en gubbe eller två med vatten knäna beslutade jag mig för att en aprilmorgon 2019 ställa färden mot dessa lockade mål. 

Det tog väl lite drygt två timmar att leta sig fram till det i boken omtalade gömslet vid Krankesjön. Om gömslet var det inte mycket att orda, mer än att det inte var något gömsle utan mer ett slag regnskydd för skådare. Om än ett ganska påkostad sådant. Kanske är jag alltför kräsen, men jag fick en lätt smak av turistfälla i munnen.

En bit ut ifrån gömslet fanns en liten ö. Där på en stolpe i vattnet satt i alla fall en fisktärna. Alltid trevligt, men jag hade hoppats på mer.

#2

En grågås som kom simmande var inte heller något direkt uppseendeväckande.

#3

Skrattet från skrattmås fick mig till sist att plocka fram lite fika och ta en funderare. Jag beslöt mig för att lämna Krankesjön och fara åt Vombs änger för att se vad det kunde ge.

#4

På vägen ut mot ängarna passerar man en liten parkering med ett litet fågeltorn. Jag beslöt mig för att stanna till och ta en titt på vad som kunde finnas. Jag hade väl inte mycket mer än parkerat förrän en vit stork kom flygandes och landande på andra siden en liten bäck. Allt trevligt att få se stork.

Jag stannande att tag vi det lilla tornet utan någon större lycka och körde därför sakta vidare.

#5

På stolpar längs vägen satt flera gulärlor. Det kan kanske bli något. Jag hittade ett ställe att parkera på utan att vara i vägen. Gick sedan sakta tillbaka där jag sett gulärlorna. Det blev kanske en och annan bild för mycket då jag är rätt så svag för dessa små fantastiska fåglar.

#6

#7

#8

#9

#11

Dagens sista bild innan jag bestämde mig för att köra hemåt blev på en storspov.

Hade Krankesjön och Vombs ängar givit mig mersmak? Inte fullt ut får jag väl säga. Jag hade också lite för högt ställda förväntningar efter att ha sett rapporter och läst om platserna. Nu vet jag att det kan skilja från dag till dag, men lite mer än vad jag fick möjlighet att fotografera hade jag nog väntat mig. Det var första gången jag var där och kanske var de platserna jag valde att ta mig till inte optimala ur fotosynpunkt. Jag vet inte. Hade jag haft lite närmare hade jag troligen återvänt för att försöka utforska området bättre. Kanske jag återvänder någon gång.

TheInvisibleJackal

Ängarna

De komma från söder, de komma från norr, de komma från öster och de komma från väster.

De här ägretthägrarna kom flygande en aprildag 2019. Fyra stycken. Jag satt på helspänn i gömslet. Tog bara någon enstaka bild för att inte skrämma dem i hopp om att de skulle ta ett varv, kolla läget och sedan bestämma sig för att gå ner. Företrädesvis framför gömslet.

#2

Andra varvet. Nu kommer de strax tänkte jag, men så fel jag hade.

#3

De drog vidare österut istället. Den här gången lockade inte Trönninge ängar tillräckligt. Tyvärr.

#4

Till och med de vitkindade upplevde att det var nog nu. Är det ett tecken på att man inte ska med sig baguetter med rostbiff, chèvre och fikonmarmelad?

#5

En snatterandshona vänder kinden till mot solen medan maken alltjämt slumrar med näbben instucken bland dun och fjädrar. 

#6

Den mindre strandpiparen kommer fram ur starren. Går runt och stampar i ävjan. Har han tappat sitt humor och är topptunnor rosenrasande över någon oförrätt? Icke så, med sitt idoga stampande vill han locka fram något liten läcker bit som han kvickt snappar åt sig.

#7

#8

#9

I sakta gemak glider krickhannen fram, medveten om att han en av våtmarkens vackraste är. Kanske den allra skönaste.

#10

Snatterandhannen ser ut vilja bestrida krickhannen om den titeln.

#11

Det kanske inte är någon av dem som är våtmarkens skönaste. Kanske det är årthannen som håller den titeln.

#12

Vad snatterandshonan tänker vet vi redan, hon har gjort sitt val.

#13

Som ihopsatt av en mängd fåglar glider årthannen genom vattnet.

#14

Med sin huvudkam och sin mönsterblandning är han som en korsning mellan punk och grunge.

#15

Nu har dock snatterandshanen fått nog och viftar bestämt  alla andra utmanare om titeln åt fanders. 

TheInvisibleJackal

Svanmöte i Laxvik

Återigen är jag ute vid havet. Den här gången har jag tagit mig till Laxvik, 7-8 km söder om Halmstad. Alltjämt är det april och ännu en gång har jag dykt ner i bildarkivet. Även den här gången från år 2019.

I södra delen av Laxvik finns det en del klippor. Här kan man klättra ner och hitta ganska så bekväma platser att sätta sig med stativ och kamera. Vinkeln blir något högre än vid Trönninge strand, men ändå inte alltför störande. Det brukar vara bra att sitta här få bilder på fåglar som är på väg att landa på havet eller flyger förbi lågt över vattnet. Den här gången var det dock tämligen lite liv. I kikaren kunde jag se sjöorrar, svärtor, ejdrar och några skäggdoppingar längre ut. För långt ut för att det ska vara idé att försöka sig på att fota dem. Det är  så ibland. 

Under tiden som jag tittat i kikaren har en knölsvan glidit upp nära. För att strax få sällskap av ytterligare en.

#2

#3

Snart är det fyra stycken av dem. Två av dem är ungfåglar. De har ännu inte fått de vuxna fåglarnas vita dräkt.

#4

Den ena ungfågeln visar upp sina vingar som för att säga - snart är även jag en vacker svan. 

Därefter guppar sällskapet runt hörnet och synhåll. I kikaren ser jag hur sjöorrar, svärtor och ejdrar ligger kvar där ute. En ensam gråhakedopping har gjort skäggdoppingarna sällskap. Jag plockar fram fikat i hopp att kunna fika fram lite fåglar att fota, men den här gången funkar inte det tricket.

TheInvisibleJackal

Stilla hav

Att ge sig ut en tidig morgon med cykel är nog en av de angenämaste upplevelser  jag vet. Ljuset vid denna tidiga timme. Lukterna. Alla ljuden från buskar och snår som tycks vara förstärka för att så här dags är ännu ingen trafik igång. På sin höjd kommer en ensam bil lite tveksamt körande. Annars det fågelsången som är förhärskande även om inte alla de stora sångarna ännu anlänt.

Jag brukar oftast cykla till gömslet på Trönninge ängar, men känner jag att morgonen har något ut över det vanliga, är jag inte sen att ändra mitt mål. Det svårt att beskriva vad det kan vara. Det är någonting som bara känns annorlunda.

Den här gången. En tidig morgon i april för två år sedan lågt det ett lugn i luften. Jag ändrade mitt ursprungliga mål och cyklade ner till havet vid Trönninge strand istället. 

Havet var alldeles stilla. Spegelblankt. Jag var helt ensam. Ute på sälklipporna låg ett antal knubbsälar och gottade sig i gryningsljuset. 

#2

Jag hade med mig ett liggunderlag som jag la på en klippa. Jag fällde ut stativet i absolut lägsta spagatläge och monterade kameran med telet för att komma så lågt ner som möjligt. La mig till rätta så gott det gick. Det är inte den bekvämaste fotoställningen jag vet. 

Efter en stund kom en ensam knölsvanshona långsamt glidande mot mig.

#3

Hon sneglade på mig för avgöra om hon skulle vända åter ut mot havet.

#4

Uppenbarligen tyckte hon inte att det var någon större fara med att jag låg där på klippan. Kanhända hon tog mig för bara ännu en knubbsäl. 

#5

När hon sakta gled förbi hördes det svaga ljudet från vattnet som rördes upp alldeles så lite omkring henne. Det var en obeskrivlig skönhetsupplevelse som vägde upp alla tidiga mornar när man istället kunnat legat kvar i sängen och snusat gott. Det är för sådana här stunder som jag vet att det är mödan värt att ta sig upp och ge sig ut en morgon när alla andra sover.

#6

Några stjärtänder som gled förbi en bit ut blev den sista bilden jag tog innan jag kände att nu var det dags att resa på sig. Är man inte stel som en käpp tidigare blir man det lätt efter ett par timmar liggandes på mage. 

TheInvisibleJackal