En kväll vid stranden

Det är sommar, men temperaturen medger inte några bad än. När jag tittar tillbaka på den här sommaren är detta den första sommaren som jag inte har badat en enda gång på mycket, mycket länge. Den rätt jobbiga hälsporren har gjort att jag dragit mig för att gå barfota. Inte heller något jag ska göra för att snabba på läkeprocessen har jag förstått. Går därför sedan ett antal månader tillbaka runt även inomhus i ett par tjocksulade Hoka Hoka One som de heter. Inte speciellt snygga, men väldigt behagliga.

#2

Ja, vad ska hitta på vid havet? Kameran var som för det mesta med. Den här biten av kusten har jag besökt väldigt många gånger genom åren. Ibland har jag funderat på om det inte har blivit lite för många gånger. 

#3

Det stora dilemmat när jag kommer till den här platsen är frågan om vad jag vill fotografera. Om jag nu verkligen vill det. Och måste jag fotografera bara för att jag tagit med mig kameran. Självklart inte, men när den nu är med är det en smula ambivalent att inte använda den. Det blir ändå lite som att använda kameran under tvång. Lite av en ålagd uppgift. Det är ingen bra känsla.

Fast å ena har jag själv valt att åka hit och dessutom på egen hand burit med mig kamerautrustningen. Då borde jag väl kunna få ut något. Jag brukar alltid ha med mig mina filter och nu kommer jag på att jag skulle kunna testa vad olika långa exponeringstider gör med samma motiv där det finns vissa ingredienser av rörelse - som t ex vatten och moln. 

Så snart jag tänkt denna tanke, livade gubben upp sig och plockade fram stativet och började pilla med filter och slutartider. Riktigt skoj.

#4

Alla bilder är taga med f9 och ISO 100. Den här bilden är tagen med en slutartid på 1/13 s.

#5

Och den här med 78 s.

#6

Slutligen denna med 340 s.

TheInvisibleJackal

En morgon på en klippa

Maj månad år 2018. Jag har cyklat ut till Trönninge strand. Förutom kameraprylarna och fikat har jag tagit med ett liggunderlag. Jag tänkte att skulle lägga mig på det på någon av klipphällarna ute udden för att på så sätt komma lite mer i ögonhöjd på de fåglar som kunde tänkas dyka upp i närheten. Dessutom uppfattas jag inte som lika hotfull som när jag står upp, vilket gör att någon fågel vågar stanna kvar lite längre eller rent av närma sig lite.

Den första fågeln som flyger förbi min uppenbarelse är en strandskata, som kastar ett getöga på mig i förbifarten.

#2

Några sjöorrar sträcker också förbi lite längre ut. Det är sällan de går nära land.

#3

En ejderhona med sina små simmar stilla förbi. Hon ser mig. Jag verkar tämligen harmlös i hennes ögon och hon simmar lugnt vidare med sina små.

#4

En knölsvan glider sakta genom vattnet.

#5

För att strax få sällskap av ytterligare två.

#6

De har hittat något att äta och uppehåller sig en lång stund med sina förehavanden. Min närvaro tycks inte störa dem. Jag har första parkett.

#7

#8

#9

#10

#11

Ängspiplärkans långa bakklo för lätt tankarna till fåglarnas ursprung. Var dessa små obetydliga fåglar för ett antal generationer sedan en velociraptorart.

#12

#13

En av de vårgäster man ibland kan få se om man har tur. Trots sitt iögonfallande utseende smälter roskarlen förvånansvärt väl inte i miljön. Om det nu inte är stor nerträckad sten förstås.

#14

Även kråkor här maj till. Liksom blommande vresrosor. Törnrosor som får mig att tänka på Törnrosens diktare - C J L Almqvist.

TheInvisibleJackal

Stilla hav

Att ge sig ut en tidig morgon med cykel är nog en av de angenämaste upplevelser  jag vet. Ljuset vid denna tidiga timme. Lukterna. Alla ljuden från buskar och snår som tycks vara förstärka för att så här dags är ännu ingen trafik igång. På sin höjd kommer en ensam bil lite tveksamt körande. Annars det fågelsången som är förhärskande även om inte alla de stora sångarna ännu anlänt.

Jag brukar oftast cykla till gömslet på Trönninge ängar, men känner jag att morgonen har något ut över det vanliga, är jag inte sen att ändra mitt mål. Det svårt att beskriva vad det kan vara. Det är någonting som bara känns annorlunda.

Den här gången. En tidig morgon i april för två år sedan lågt det ett lugn i luften. Jag ändrade mitt ursprungliga mål och cyklade ner till havet vid Trönninge strand istället. 

Havet var alldeles stilla. Spegelblankt. Jag var helt ensam. Ute på sälklipporna låg ett antal knubbsälar och gottade sig i gryningsljuset. 

#2

Jag hade med mig ett liggunderlag som jag la på en klippa. Jag fällde ut stativet i absolut lägsta spagatläge och monterade kameran med telet för att komma så lågt ner som möjligt. La mig till rätta så gott det gick. Det är inte den bekvämaste fotoställningen jag vet. 

Efter en stund kom en ensam knölsvanshona långsamt glidande mot mig.

#3

Hon sneglade på mig för avgöra om hon skulle vända åter ut mot havet.

#4

Uppenbarligen tyckte hon inte att det var någon större fara med att jag låg där på klippan. Kanhända hon tog mig för bara ännu en knubbsäl. 

#5

När hon sakta gled förbi hördes det svaga ljudet från vattnet som rördes upp alldeles så lite omkring henne. Det var en obeskrivlig skönhetsupplevelse som vägde upp alla tidiga mornar när man istället kunnat legat kvar i sängen och snusat gott. Det är för sådana här stunder som jag vet att det är mödan värt att ta sig upp och ge sig ut en morgon när alla andra sover.

#6

Några stjärtänder som gled förbi en bit ut blev den sista bilden jag tog innan jag kände att nu var det dags att resa på sig. Är man inte stel som en käpp tidigare blir man det lätt efter ett par timmar liggandes på mage. 

TheInvisibleJackal

Mars

Det händer att jag väljer att cykla ner till havet. I mars är det många gånger full möjligt att börja göra dessa små utfärder. I år har det ännu inte blivit av. Det har inte passat ihop med jobb och väder helt enkelt. Bilderna i inlägget är därför från mitt arkiv och tagna i mars 2019.

Det kan vara lite kyligt fortfarande så det gäller klä sig varmt och vindtätt, även om det den här gången inte var speciellt mycket vind att tala om.  Många gånger väljer jag att cykla ner till Trönninge strand. Dels för att det går att komma ganska när där och dels för att det finns en del stenar och annat ute i vattnet som många gånger olika fåglar väljer att sätta sig att rasta på en stund. För det mesta är det storskarvarna som gärna sitter på dessa stenar. Sitter där och tittar, filosoferar eller torkar sina vingar.

#2

#3

#4

#5

Fiskmåsarna uppskattar också de stenar som finns tillgängliga att sätta sig på en stund. Vila lite, även om det finns dem som måste spela Allan och visa upp olika konster och trick.

#6

"Okej! Vem har förorenat min favoritsten!?"

#7

En fiskmås sittande på en nog aldrig så liten sten i havet är inget direkt märkvärdigt för varken oss eller för fiskmåsen. Det är vad fiskmåsar bara gör.

#8

Fast kråkorna är mer fundersamma över var i hela fridens namn de har hamnat.

#9

Fiskmåsar har förmågan att släcka törsten även med saltvatten.

#10

Storskarven torkar alltjämt sina vingar.

TheInvisibleJackal

Ytor

Inte alltid, men tämligen ofta konverterar jag en del bilder, inte alla, men en del till svartvitt. Mestadels för att jag tror att de kan funka i svartvitt. Ibland gör de det och andra gånger är det färgvarianten som funkar bäst. Ytterligare andra gånger är det nästan hugget som stucket. Färg eller svartvitt spelar ingen roll ibland.  Några av de här bilderna har jag visat i färg i ett tidigare inlägg.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal