Tillbaka till isen

Någon dag senare är jag tillbaka vid havet och isformationerna. Kylan har hållit i sig. Temperaturen ligger visserligen inte på mer än runt 7 -8 minus, men vid havet kan det ofta kännas kallare än var det egentligen är. Isen omsluter eller rättare spricker upp runt stenarna och skapar säregna formationer. Det är som om havets gungande har fastnat i tiden. Då jag vill komma närma använder jag min 100-400:a. Den känns perfekt för hur jag vill fotograferade de här isomgärdade stenarna.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Att försöka att sig på att sig närmare en del av isformationerna är dömt att misslyckas. Stenarna som jag skulle behöva passera för att kunna ta mig än närmre har ishinna som troligtvis gör dem såphala. Att ge sig ut att försöka gå här är likvärdigt att med hundra procentig garanti och slå runt och i bästa fall bara bryta benen och i värsta fall nacken. Valet är således simpelt. Att låta bli helt enkelt. 

#13

#14

Efter runt tre timmar känner jag mig nöjd med dagen. Solen har börjat sänka sig. Ett gäng knipor drar förbi ute till havs. Jag följer dem med kameran. Tar några bilder. Har kameran varken inställd på seriebildstagning eller en snabbare en slutartid. Tiden jag använder är alldeles för lång egentligen, men den får vingarna att suddas ut på sätt som skapar en illusion av rörelse. Det är mer känslan än arten jag vill fånga.

TheInvisiblejackal

En snabbvisit

Jag hinner hem och möta min fru som har jobbat hela dagen. Hon vill också få chansen komma ut det fina vädret en stund. Efter lite snabbt övervägande kör vi det till havet igen. Havet har fruset och vågorna har bildat olika isformationer runt stenarna i havet. Jag har sett fenomenet någon gång tidigare, men det är sällan att det kallt tillräckligt länge nog för att havet ska börja frysa.

På den rundade klippan i söder står tre personer. När ser jag dem stå där dyker Arto Paasilinnas bok "Kollektivt självmord" upp i tankarna. Tänk om det om det är en trio presumtiva självmördare som tagit sig till havet men avsikten att kasta sig i, ser isen och andra tankar väcks i deras sinnen. Tänk om isen inte brister när de kastar sig mot den för att nå havet. Tänk om de brytar armar och ben och nacke, men överlever och slutar som vårdkollin på sjukhuset. Får sondmatas med leverbiff, sås, potatis och lingon. Och de gånger de blir vända mot TV:n i rummet visas repriser av Hem till gården. Det kan fan vara självmördare säger de med en mun och vänder på klacken och ger sig hemåt.

#2

Redan efter en dryg halvtimme har ljuset ändrat sig när solen har börjat sjunka under horisonten. Själva sjunker vi ner i bilsätena. 

TheInvisibleJackal

Kväll vid havet

I skiftet september-oktober var jag med fotoklubben vid havet. Vi skulle öva oss på att fota med längre slutartider. Något som jag ofta gör och tycker om. Det var en fin kväll och kom att bli den sista utflykten jag hann göra med klubben innan jag opererade mitt ljumskbråck i början av oktober. Jag hade sista tiden haft en del obehag och lite besvär med det så operationen var efterlängtad.

#2

Jag minns inte exakt när vi samlades. Kan ha varit vid 18-snåret. Det mörknar fort den här tiden på året, det gäller att försöka hitta sitt motiv snabbt så att man hinner jobba lite med innan allt ljus försvinner. Jag känner till platsen väl sedan tidigare, men fastnade på en annan plats först lite för länge egentligen. 

#3

Lite längre ner på stranden finns det område med klippor och stenar. Det var dit jag mentalt var inställd på att ta mig den här kvällen och tog mig dit strax före solen hann uppslukas av molnbanken vid horisonten. 

#4

Ljuset avtog snabbt.

#5

Det var ingen idé att springa runt och leta andra stenar. 

#6

När ljuset försvinner tenderar slutartiderna per automatik att bli längre. Jag bytte till ett svagare ND-filter och vred upp ISO:t för att få en inte fullt så lång slutartid utan en som mer skulle kunna visa havets rörelse. Det är den typen av bilder jag oftast strävar efter när jag fotograferar vatten som rör sig. Havet var förvisso tämligen stilla den här kvällen.

#7

I den sista bilden för kvällen har jag åter ställt ISO:t på 100 och slutartiden har nu sprungit iväg uppåt två minuter.

TheInvisibleJackal

Vid stranden

Jag bor inte långt ifrån havet. Med cykel tar det kanske högst en halvtimme. Något som gör att jag vistas ofta vid havet. Mer vissa tider på året. Mindre under andra, men ändå så pass ofta, att det under de dryga 30 åren jag bott nära havet, har det blivit att jag sällan fotograferar vid "mitt" hav; om man får säga så om den lilla bit av havet som jag brukar besöka. Tror att egentligen är det en slags hemmablindhet för de  motivet som finns där. Jag kan åka ner med ambitionen att bara gå runt. Låta kameran ligga i ryggsäcken och ta fram om den om jag känner att det här. Det här vill jag fotografera. Det hjälper inte. Det blir knappt några bilder. Jag har även gått runt med runt halsen för att den ska vara mer lättillgänglig, men det hjälper inte heller. Det blir inga bilder för det. Lite märkligt kan tyckas. Närheten stryper kreativiteten. 

#2

#3

...och då var jag här igen.

Redan dagen därpå var jag tillbaka till min lilla fotografiska miljö. Även den här gången på eftermiddagen. Min lättja och tillika ohågsamhet att kliva ur sängen i tid för att kunna dra nytta av tjänligare ljusförhållanden, satte också denna dag käppar i hjulen. Hur det nu än föll sig var jag nu åter på den plats som för tillfället utgör min fotografiska värld.

Den här eftermiddagen blåste den mer än dagen före. Vinden drev på vågorna  på helt annat sätt än under gårdagen. Resultatet blir ett hetsigare, aggressivare hav. Inget nytt i och för sig. Havet är aldrig detsamma från en dag till en annan. Inte ens en timme från en annan. Ibland är skillnaderna stora, ibland är det knappt synbara skillnader. Det kan vara gradförskjutningar i nyanserna. Det går inte att precisera vad det är som skiljer bara att det skiljer sig jämfört med för bara en timme eller två sedan.

#2

Vågornas eller rättare vissa vågors kraft skapade motiv som inte annars förekommer. Jag står länge här på samma ställe och försöker fånga dessa vågors väsen och levnad och de avtryck de lämnar efter sig. Den här dagen har jag lämnat min 24-70 därhän och istället anammat min 70-200. Det är med det objektivet jag idag närmar mig och utforskar mitt lilla fotografiska landskap.

#3

Med det objektivet kommer jag närmare och kan se hur vågen inte bara slår emot klipporna med kraft utan även hur den piskar ner över den nakna stenen i ett mikrohällregn.

#4

Givetvis får jag svårt att motstå möjligheten att använda ett 10-stops ND-filter. Mest bara för att se skillnaden mellan ett 4-stops och ett 10-stops. Filtervalen ger olika stämning från ett och samma ställe. Återigen kan jag med hjälp det filter jag väljer att använda styra uttrycket. Det handlar hela tiden om medvetna val.

#5

Väl vid datorn några dagar senare prövar jag med konvertera några av bilderna till svartvitt. I den svartvita bilden kan jag förstärka vågen som fenomen och effekt på ett helt annat sätt.

#6

TheInvisibleJackal