Galtabäck BW

Precis som tidigare inlägg om Näsbokrok kom jag även att konvertera en del av bilderna från Galtabäck till svartvitt. Kanske inte speciellt lönt med redan svartvita kor, men varför inte tänkte jag. Det svartvita bilder väcker andra saker till liv än färgfotografiet.

#2

#3

#4

TheInvisiblejackal

Galtabäck

Jag tror att jag har varit vid Galtabäck högst en gång tidigare. Att valet föll på Galtabäck på den här gången var mest att vi under få hemfärd från midsommarfirandet i Göteborg kom att köra andra vägar hem än E6:an. I höjd med Galtabäck infann sig ett visst fikasug och eftersom det verkade en lämplig plats stannade vi till. Ungefär lite som gråtruten i bilden ovan. Platsen befanns vara lämplig.

#2

Bak vassruggen gömde där sig ett fågeltorn.

#3

Ett torn bevakat av en större mängd kor.

#4

Det gick ta sig upp i tornet medelst en liten grusad stig. Inte en enda ko behövde konfronteras, vilket alltid är trevligt. 

#5

Mellan stolpar, spjälor och ribbor kunde korna betraktas säkert och tryggt.

#6

Uppifrån tornet sedan tedde de sig sedan nästan löjligt små. Till och med mitt korädda jag kunde morska upp sig.

TheInvisibleJackal

Näsbokrok BW

Oj. vad tiden går ibland. När jag skrev mitt förra inlägg var sommaren alltjämt i sitt vardande och nu dröjer det inte förrän hösten står inför dörren. Under tiden har jag haft semester, var ledig hela augusti faktiskt. Det har blivit en hel del fotade dessa härliga semesterveckor. Inlägg från dessa kommer framöver. Däremot har det inte blivit så mycket tid framför datorn, vilket i och för sig är skönt. Jag har istället kunnat ägna stor del av tiden utomhus.

Det här inlägget knyter egentligen an till mitt föregående. Det handlade om Näsbokrok utanför Kungsbacka. En del av bilderna är desamma som från förra inlägget och en del är nya. Skillnaden är att den här gången har konverterat en del bilderna till svartvitt och lagt till några som jag inte hade med i det förra inlägget.

#2

Det finns perioder då jag är mer inriktade på den svartvita bilden när jag ute och fotograferar. Försöker då också tänka svartvitt innan jag tar min bild. Oftast är det dock efteråt jag kommer på att jag kanske skulle ta och konvertera några bilder till svartvitt för att se hur de blir. 

#3

Även om jag betraktar mig som främst en färgfotograf känner jag en dragning åt det svartvita fotografiet. 

#4

Jag har svårt att riktig veta vad det som lockar och drar med det svartvita. Det kan kan vara den renodling som sker i det svartvita fotografiet. Det kan vara hur strukturer och linjer framträder. 

#5

Ett vet jag ändå, och det är jag med stor sannolikhet k0mmer att fortsätta konvertera mina foton emellanåt till svartvitt.

#6

Ibland funderar jag på om det svartvita fotot hänger samman med nostalgi. De tidigaste foton som finns på mig och mina syskon var just svartvita. Då jag är äldst minns jag i många fall även fotograferingstillfället. Bilderna väcker gamla minnen. 

#7

Även om det svartvita fotot är av idag väcker det känslor av en förfluten tid hos mig. Det kanske är det jag strävar efter att försöka få fram med mina konverteringar. Kanske. Jag vet inte. Jag fortsätter att pröva mig fram på fotografins område,

TheInvisibleJackal

Mitt på dagen! Det går väl inte!?

Att fota mitt på dagen är väl inte precis det smartaste man kan göra. Ändå gör jag det här. Vad är det för ett stolleryck? Jag skulle önska att jag hade en välmotiverad ursäkt, men det har jag inte. Inte mer än att det var slumpen som gjorde att vi hamnade vid Näsbokrok. Eller rättare i trakterna av Näsbokrok till att börja med.

#2

Midsommarhelgen hade vi tillbringat i Göteborg och på söndagen var det dags att fara hemåt igen. Från början hade vi tänkt bränna på hemåt utan några direkta uppehåll mer än att eventuellt tanka.

#3

Det som gjorde att vi råkade hamna där vi gjorde var en uttalad fråga om vi verkligen behövde köra E6:an hela vägen. Kunde det inte finnas någon annan väg som kunde vara lite trevligare. En titt i vägatlasen visade att det faktiskt fanns andra vägalternativ söderut än motorvägen. Ja, vi har en tryckt vägatlas. Visserligen från 1985, så emellanåt behöver uppgifterna den lämnar konfirmeras med en titt i en digital dito. Min farbror körde länge runt med en vägatlas från 1941 då han tyckte att färgerna i denna var så vackra.

#4

Ett besök vid Näsbokrok ska egentligen avläggas tidig morgon eller framåt eftermiddagen/kvällen.  De spännande klippformationerna som finns här gör sig bäst i ljuset från en lågt stående sol. Väl medveten om detta tog jag bilder med tanke på ett framtida besök under gynnsammare betingelser. En rekognoseringstur med andra ord. Då får man fota under sämre förhållanden. Där satt den ursäkten jag sade mig inte kunna ge i början av det inlägget. Rätt vad det är, faller orden på plats.

#5

Stärkt av rekognoseringstanken tittar jag med nya ögon på klipporna. Jag tog till och med mig för att bestiga en av dessa klippor i akt och mening att kunna blicka ut över nejden. Väl uppe på toppen skulle jag om varit Anders Zorn ha utbrustit - "Nä, men si ett par rara dalkullor omfamnade av hav och klippor!" Till skillnad från Zorn kände jag inte mig på något sätt hågad att föreviga kullornas förehavanden utan inombords gnolande jag på:

"Mina dygder äro tusen
inga syndiga laster jag har
Jag har aldrig sett nåt naket
inte ens ett nyfött barn, halleluja
Mina blickar går mot taket
därmed undgår jag frestarens garn

Halleluja, Halleluja…"

medan jag så ljudlöst och elegant som möjligt avlägsnade min uppenbarelse från omgivningen.

#6

I fortsättningen undvek jag att bestiga klipporna ity vem visste vad som kunde döljas där bakom.

#7

Det blev istället att fokusera på deras spännande mönster och struktur.

#8

#9

Efter att ha suttit och häckat på klipporna ett tag. Fikat lite och mått bra i solen bestämde vi att återvända till bilen och fortsätta vår färd söderut bortom allfarvägarna.

#10

TheInvisibleJackal

Allt är inte alltid som det verkar

Våra vänner, vars hus vi nu såg efter, tipsade oss om Råda säteri. Det skulle vara trevligt. Där skulle det även finnas lite natur om man var intresserad av det. Nu är frun i huset en utpräglad stadsmänniska som anser att stadsparken är likställt med natur så vi tog påståendet om natur med en nypa salt. 

#2

Efter att låtit en glass smaka tog vi en titt på en informationsskylt över området. Ute på en slags udde fanns det en ruin inne bland träden. En stig ledde fram till sagda ruin. Det kunde kanske vara något att ta sig en närmare titt på resonerade vi. Dessutom kändes det som ett lagom avancerat äventyr ity midsommardagen bestod av samma värme som midsommarafton och emedan det kändes som det bara var i förrgår som vi hängde undan vinterpälsarna fanns ännu icke vanan att vistas i temperaturer som anmodade kortbent och kortärmat mode. 

#3

Första delen av vägen till ruinen gick vi på grusade breda gångar. Efter ett tag såg vi en skylt som pekade in i skogen. En skogsstig. Det såg spännande ut. Antingen kunde vi fortsätta grusgången eller också kunde vi ta skogsstigen. Vi valde skogsstigen. Den såg intressantare ut.

#4

#5

En bit in hittade jag två rejäla bokar.

#6

#7

En kort men brant trappa lede enligt skyltande anvisningar upptill själva ruinen. Nu var det nära.

8

Ytterligare en trappa av mer ståndsmässig karaktär förevisade sig ovan den första trappan.

#9

Och där var den ruinen. Frågan om var det kunde vara för något dök upp. Det fanns en skylt vid sidan som kunde berätta mer. Det visade sig att Martina von Schwerin, ägare till Råda säteri i början av 1800-talet lät bygga en egen ruin för att så säga höja områdets romantiska stämning. Inget ovanligt för den tiden. Dock lite antiklimax för en nutida besökare. Det lär finnas tecken på att det har funnits en äkta fornborg på området.

#10

På vägen till parkeringen förevigade jag denna ringduva och då den strax efteråt tog till vingarna uppfattade jag det som om att den inte var uppstoppad.

TheInvisibleJackal