Tankar bland örterna

Gökärt med vanlig snytbagge samt okänd insekt.

Jag har tidigare nämnt att det känns lite märkligt att skriva inlägg vars bilder härstammar från en annan tid. I det här ifrån maj. Då jag och min fru hade tagit oss till Gårdshults naturreservat. Min fru för att fota liljekonvaljer och jag. Ja, jag vimsar mestadels omkring och ser vad som kan tänkas dyka upp. Jag har dock vis förkärlek för olika insekter och även om jag inte känner deras namn kan jag inte undgå att fascineras av dem.

#2

Teveronika

Gårdshult är ett litet reservat och de gånger vi har besökt det har vi varit ensamma där. Svårt att säga vad det beror på, men troligen för att Gårdshults naturreservat inte direkt basunerar vare sig storslagna vyer eller enastående arter. Det är istället ett lågmält stycke natur som snarare manar till stillhet och ställer lite krav nyfikenhet inför det som kan finnas där. 

#3

Liljekonvalj

Gårdshult är ett av de platser jag känner till Halland där det finns möjlighet att fotografera liljekonvaljer. Det finns garanterat fler, men de känner jag icke till. Liljekonvaljen, skolavslutningarnas egen blomma. I varje fall när jag gick i skolan på 70-talet. Väldoftande - såvida man inte är allergisk - och minnesframkallande. 

#4

Vanlig snytbagge

Skogsindustrins fiende nr 1 - den vanliga snytbaggen. Fast är det inte så att skogsindustrins virkesåkrar har genom sin blotta förekomst spätt på snytbaggens förekomst. Att i en riktig skogs sammansättning av träd i olika stadier är en snytbaggen en naturlig del och spelar den roll den har tilldelats. Bland virkesåkerns jämngamla träd finns inget som visar på tidens gång som i en riktig skog. Allt är här och nu för sedan kalhuggas när avkastningsprognosen så säger. Virkesåkerns lilla fauna slår tillbaka mot dess tillskyndare. 

#5

Svinrot 

Svinroten är ingen maskros även den till det yttre kan påminna om en. Maskrosorna väcker blandade känslor.  Oftast tänker många ogräs och får något vilt i blicken samtidigt som rensjärn slipas och man rustar till krig. Korgar ska fyllas och förpassas till gröntippar. Ity gräsmattan skall var exakt 3 cm hög och intet ovidkommande mer än gräs är strängeligen förbjudet att växa där. Det stör det upplevelsen av den perfekta gräsmattan. Grön, tät och kortklipp. Gud förlåte den som plägar sätta sin bara fot på den. Hur skulle de se ut? Ohyggliga höjdskillnader skulle skapas. Ögonen skulle behöva bevittna avsteg från den perfekta gräsmattans vara. Jämmer och elände. Den perfekta gräsmattan skall icke beträdas i annat syfte än att uppehålla dess existens. Att då gå på den för höga nöjets skull är höjden av skörlevnad. Barna de kan väl leka i gruset, fast inte i de omsorgsfullt krattade grusgångarna. De finns ju en bilväg alldeles i närheten. Bilisterna saktar säkert in om de få se några barn. Barn är så rara. Bara de kunde vara lite mer stillsamma och uppskatta en perfekt gräsmatta. 

#6

Liljekonvalj

#7

Svinrot

TheInvisibleJackal

En kväll i juni

Hemma igen efter Ölandsäventyret kommer tankar på vad som skulle vara intressant att fotografera. Året hitintills har mitt fotograferande varit starkt begränsat p g a en segdragen axelskada, som nu på det stora hela är läkt. Hälsporreproblemet är drygare och för ett par veckor sedan gjorde jag min sjätte och sista stötvågsbehandling på ett tag. Jag får inte genomgå ytterligare behandlingar på minst ett halvår. Jag har fått ett antal övningar och fått lära mig att tejpa min fot. Detta tillsammans med ett par nya väldämpade skor har gjort att det även hälsporren går åt rätt håll. Gör jag bara mina övningar och tejpar så ska den ge med sig. Det kan ta lite tid bara. Det är även viktigt att jag inte anstränger foten mer än nödvändigt, vilket ibland inte alltid är det lättaste att hörsamma även om jag försöker fundera ut fotoutflykter som är relativt fotsnälla.

#2

Den här gången har jag tagit mig till Gårdhults naturreservat. Har varit här ett antal gånger. Det är ett litet trevligt reservat. Jag brukar oftast hålla mig ner vid ån Assman som rinner igenom reservatet, men den här gången kände jag att det var lite för långt att gå ner till den delen där det även finns lite fall och mer klippor. Jag höll mig istället på ett begränsat område ett bra stycke före dessa fall och klippor. Kände att foten nog hade fått lite för mycket stryk under Ölandsvistelsen. 

#3

Istället för forsande vatten blev framförallt träd jag kom att fotografera. Ja, lite vattenbilder blev det också från det övre stället vid Assman. Där är det dock svårt att få bilder. Mycket beroende på att det är svårt, för att inte säga rent omöjligt att komma till där det kompositionsmässigt skulle vara fördelaktigare. Fast ibland är det bara skönt att få komma ut i naturen en sväng.

#4

Sådana här tillfällen där det inte hänger på kniven att man få till en bild eller inte är också möjligheter att testa lite olika saker. Vid den första bilden i det här inlägget testade jag olika slutartider för att se vilken jag tyckte passade den här biten med forsande vatten. Vad som funkar bra vid ett tillfälle funkar kanske inte vid ett annat. Nu kommer jag inte exakt vilken tid var för just denna bild, men jag testade tider mellan ett par sekunder till ca 1/20 - 1/60. Skulle tippa på att tiden här rör sig om 0,5 s, möjligen 0,4 s. Genom att mer aktivt välja en tid jag vill ha kan jag styra det uttryck jag vill att den framforsande vattnet ska ha. Jag skapar därigenom bilden så som jag vill att den ska gestalta det jag upplever. 

#5

På tillbakavägen går vi in på en gammal fägata. Här finns en del träd och grupper av träd som jag fotograferar om och om igen. Kan inte riktigt bestämma mig för när jag klar med dem. Jag letar efter något som jag inte helt fullt kan sätta fingret på. Det är något som ligger där och maler lite vagt i bakhuvudet. Kanske är det tankar på det fotoprojekt som jag hade tänkt inleda under det här året som kommer upp till ytan emellanåt. Ett projekt som än så länge mer är på ett känslostadium än ett klart definierat. 

#6

Tankarna finns där men inte orden att knyta samman och strukturera dem till något konstruktivt. Jag tror dock är när jag återfått min fulla rörlighet k0mmer också tankarna att formeras till ord, som sätter samman projektets mening. Projektet måste han en mening om så bara för mig själv. Det är det som kommer att ge mig drivkraft att gå in i projektet med de ögon som jag behöver för att kunna skapa de bilder jag vet finns där men ännu inte är medveten om.

Lite tankar om framtiden en kväll i juni.

TheInvisibleJackal

Åter till Gårdshult

I mitt förra inlägg skrev jag om hur liljekonvaljerna hade börjat slå ut i Gårdshult. Nu har det gått ungefär en vecka sedan dess (i varje fall mellan de två tillfällena som bilderna i dessa två inlägg togs) och vi är således återigen i Gårdshult min makrofotograferande hustru och jag.

Går man grusvägen som leder in i reservatet kommer man snart till en gammal fägata mellan två åkrar. Fägatan kantas av stengärdsgårdar. Längs med fägatan växer det också här och var liljekonvaljer, men också en del annat.

#2

En av de blommor som jag brukar uppmärksamma när jag är ute i markerna är den lilla fina skogsstjärnan. Det är en blomma som påminner mig om min morfar. Han hade ett mycket stort naturintresse. Ett intresse han förde över till mig. En av hans favoritblommor var just skogsstjärnan.

#3

Gökärten är också en blomma som jag finner stort nöje i att se. Det är graciös växt med ett spännande utseende.

#4

#5

#6

Gräs är faktiskt rätt fascinerande. Jag tog den här bilden för att jag tyckte att det här grässtrået kunde bli en fin bild. När jag sitter med bilden framför mig på skärmen i datorn märker jag att jag upplever en tidigare oanad skönhet i ett grässtrå. Då det finns flera olika sorters gräs, öppnas en värld med nya möjliga motiv. Jag fotar inte makro utan snarare närbild och det är med den utgångspunkten jag närmar mig olika örter och växter.

#7

Det växer en myckenhet liljekonvaljer i Gårdshult. När jag går förbi vissa platser känner jag dess doft väl. Doften av liljekonvalj får mig alltid att tänka på min barndoms skolavslutningar under 70-talets första hälft. Hur hela klassrummet luktade liljekonvalj. Den ymniga blommängden gav ifrån sig en stark doft. Så här efteråt kan jag inte låta bli att tänka på att det måste ha funnits allergiker redan då som fick problem med starka dofter. Hur klarade de sig? Var de inte med? Tvingades de att hålla sig hemma den dagen? Kanske de som satt med till synes rödgråtna ögon inte alls kände stor sorg och saknad över att skolåret var till ända, kanske var det istället allergi? Jag minns inte om alla i klassen var med eller inte. Jag kan inte ens räkna upp alla namnen även om jag anstränger mig. Det är alltid några namn som slinker undan i minnets korridorer.

#8

#9

#10

#11

 Det var allt ifrån Gårdshult för den här gången.

TheInvisibleJackal

Gårdshult

Gårdshults naturreservat har kommit att bli ett andningshål. En plats att komma till för att låta själen få lite ro. Därför har det blivit att vi har åkt dit lite då och då. Det är inte speciellt långt hemifrån. Och även om vi inte fotar varje gång är det skönt att bara vara där några timmar.

Nu senast tittade vi efter liljekonvaljer. En del hade börjat slå ut, men fortfarande var det mycket knopp. Får se om det blir att vi kan köra dit igen i helgen.

Ån Assman rinner genom en del av reservatet. Vid ett par ställen som jag idag känner till kan man komma relativt nära. Assman har ett många gånger kraftigt flöde och förekommer fler både större och mindre fall längs vägen. Jag bestämde mig den här gången för att följa en bit av Assman på dess väg. 

Första bilden här ovan är ifrån den första platsen där man kan komma nära. Det är en ganska begränsad yta man ställa upp stativet på. Istället blir det att jobba med olika vinklar. Bron som syns i bild är också en möjlig plats att stå på. Jag har dock inte funnit någon komposition som jag är nöjd med därifrån än.

#2

Assman fortsätter med god fart över ett litet fall. Själva fallet ser man bäst uppifrån vägen. Att ta sig ner för att försöka fota det är inte det lättaste. På den sidan som tillhör reservatet är det sankmark och marken på andra sidan, där det nog skulle kunna finnas något lämpligt ställe att fota ifrån, är privat.

#3

En bit nedströms kan man gå ut på en liten udde som delar upp Assmans flöde i två armar. Strax före delningen är Assman bred och lite loj. Flera stenar sticker upp här och var. Kanske kan det vara bra tillhåll före såväl strömstare som forsärla. Det var inga där den här gången. Kanske en annan gång. Endast en sädesärla stod vippande med stjärten på en sten.

#4

#5

När det åter blir trängre i bäckfåran efter delningen i kombination med ett litet nytt fall tar Assman åter fart och rusar skummande förbi.

#6

Efter litet tag är det åter lugnare. Det har också blivit betydligt djupare.

#7

Den andra armen som udden delade Assman i kommer fram under en gammal bro. En del av denna arm återupptar sällskapet med vattenmassorna i den första armen och en del tar sin egen väg.  Båda armarna rinner strax utom synhåll. Den andra den smalare är synlig ett tag, men då från privat mark.  På andra sidan bron är marken privat. Följer man stigen i reservatet, går den efter hand allt längre ifrån Assman, som endast undantagsvis skymtar till ibland emellan träden.

TheInvisibleJackal

Återbesök

En morgon i juni återvände jag och min fru till Gårdshults Naturreservat. Det första besöket hade gett mersmak. Då hade det mest rört sig om försöka fotografera ett litet vattenfall med långa slutartider. Sedan det tillfället hade flödet till ån Assman tilltaget så pass mycket att de stenar som jag använde sist för att kunna ta mig över Assman, nu inte längre var synliga. Den fanns en tredje sten, som var lite längre bort. Med lite sats och god vilja hade jag nog kunnat hoppa ut till den, men jag litade inte helt på att den var tillräckligt torr för att kunna landa på tillfredställande efter ett hopp. Dessutom litade jag inte helt på min idrottsliga förmåga i fråga om längdhopp. Jag närde ingen större längtan att trilla i Assman med kamerautrustning och allt. Nej, det fick bli andra motiv den här gången.

Det var bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen. Jag började därför traska runt lite planlöst till en början på jakt efter något som kunde tilltala mig att fotografera. Jag försökte hålla sinnet öppet för möjligheter. Ibland kan det dyka upp motiv som inte ens la märke till från början. Det är lite spännande på något sätt. 

#2

#3

#4

#5

Min fru som jag ofta är ute och fotar tillsammans med är inne på makro. Hon blir ofta liggandes i en dikesren, på en äng etc medan jag rör mig runt i omgivningarna. Ibland kan hennes makrointresse smitta av sig på mig och jag börjar fota, kanske inte direkt makro i egentlig mening utan mer närbildsfoto. Jag har haft ett makroobjektiv, men jag sålde det efter att konstaterat att makro inte är något för mig. När det händer att min frus makroentusiasm smittar av sig brukar jag istället för ett renodlat makroobjektiv använda mig av antingen mitt 24 - 70 som har ett s k makroläge eller 70 - 200 som har en bra närgräns. Båda duger gott för mig när det kommer till närbildsfotografering. Det är också  de två objektiv som jag oftast brukar ha med mig ut för lite all möjlig typ av fotografering. Med dem klarar jag mig långt.

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal