Kaniner och annat

Ejder

I juni åkte vi upp till Morups tånge. Det brukar bli åtminstone ett besök varje sommar. De öppna ytorna och havet utanför är hänförande. En del kan tycka att det är väl monotont, men för mig är en tilltalade stillhet. Fast den här gången var det inte själva landskapet i sig som stod i fokus för den här turen. Utan dess innevånare - kaninerna. Det finns gott om kaniner vid Morups tånge. Det gör det hemma med. Här i det lätt böljande hedlandskapet blir de inte bara lättare att se och få på bild utan de känns som mer hemmahörande här än vad de gör på en gräsfläck mellan några hyreshus i stan.

#2

Skrattmås

Vi hade parkerat uppe vid fyren och gick sedan sakta söderut. Tills vi kom fram till en slags udde. Där stannade vi en stund. Jag fotade de enstaka fåglar som höll sig inom räckhåll för min telezoom. Tidpunkten och platsen var inte kanske den ultimata för fågelfotografering. Kom på mig med att det sällan jag fotar fåglar nu för tiden trots att det så jag började fota för nära tio år sedan. 

#3

Storskarv

#4

Ejder

Slog de ihop sina kloka huvuden eller var det en ren självbevarelsedrift som fick dem att sätta panna mot panna mot panna? Allt för att kunna stå och sova utan att trilla över ända.

#5

Storskarv och gravand

En gravandsunge med lite större ambitioner prövar lite poser ur Svansjön.

#6

På behörig avstånd - en drös med kossor. 

#7

Och några dito hästar. Fast vart tusan är kossorna på väg?

#8

Hit, för att sätta tänderna i några stackars fågelskådare. 

#9

Och där syntes viltet jag kommit till Morups tånge för att fotografera.

#10

Graciöst smög jag fram i skydd av en liten vall för att fota. Min fru som inte delade min uppfattning om graciöst smygande vred sig av skratt.

#11

Kaniner i alla de åldrar fanns snart inom räckhåll.

#12

#13

#14

#15

#16

Plötsligt utan att jag märkt det hade korna smygit sig närmare. Förmodligen hade de ålat fram i sänkorna mellan de små kullarna. Stealth mode som det heter på fackspråk.

#17

En väldig matriark höll koll på hjorden med ystra kvigor. Att döma av beteckningen innehade hon majors grad. 

#18

Några prövade sina krafter.

#19

#20

Kaninen bekom sig dock icke.

#21

#22

Under tiden hade några kossor gett sig så långt ut det gick på ett litet skär.

#23

Matriarken manade på dem att sluta larva sig, det var hög tid att gå hem till lagården.

#24

#25

Medan korna återvände återgick jag till att fotografera kaninerna. Det kändes tryggare att ligga på backan och fota kaniner när inte kossorna var i närheten.

#26

#27

#28

Martorn

Nere vid vattnet växte det här och var lite martorn.

#29

Självklart måste fyren även denna gång avporträtteras.

#30

I månens sken avslutar jag vistelsen med liten dikt:

Månen går sin tysta ban

endast tomten springer naken

bland isflaken,

ingen kyla känner han.

TheinvisibleJackal

Hovshallar svartvitt

Självklart kunde jag inte låta bli att konvertera bilderna jag i Hovs Hallar till svartvitt. Jag känner mig stark dragen till svartvitt och gillar att utforska det uttrycket. En bilder är samma som i mitt färginlägg, medan andra har jag enbart konverterat till svartvitt.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

#25

#26

#27

#28

#29

#30

TheInvisibleJackal

Kong

I juni tog jag min grejer och körde till Hovs Hallar. Jag har varit där några gånger, men mest nosat på miljöerna och tänkt att här finns det mycket att utforska. Den här gången hade jag kört dit själv och behövde inte ta hänsyn till någon annan. Lite lyxigt. Jag hade således hela dagen på mig och gå runt och upptäcka området. Mat för hela dagen och gott om vatten hade fått mig så det skulle inte gå någon nöd på mig i det hänseendet.

#2

Området är stort och tar tid att utforska. Fast det är inte enbart av den anledningen som man tar sig fram sakta och försiktigt. Det är också gott om sten. Det gäller att hålla tungan rätt i mun annars kan det lätt bli stukade fötter i värsta fall ackompanjerat med krossad kamera. Här begagnade jag gåstavar. Perfekt att ha i den här terrängen. Kameran lät jag vara i kameraryggsäcken och plockade bara fram när jag såg något ville fotografera. Ett evinnerligt plockade upp och ner i ryggsäcken kan tyckas, men det var det inte. Stannade jag för att ta av ryggsäcken och ta fram kameran undersökte jag inte bara den direkta miljön framför mig utan även hur det såg utan bakom mig och åt sidorna. Varje stopp tog där för lite tid. Och fick ta tid. Den gjorde inget. Jag hade ingen brådska.

#3

Klippformationerna vid Hovs hallar är mycket lockande och nästintill omöjliga att låta bli att fotografera

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

Ett område som Hovs hallar som är så pass lättillgänglig som det är, innebär alltigenom att man sällan har platsen för sig själv. Då måste man ställa sig frågan till sig själv hur man förhåller sig till andra människor som man tycker stör i den bild man är på väg att ta. Det finns de som tycker att det gör inget att finns människor med i landskapsbilder. De bidrar till att visa skala anses det. Jag vill inte har med dem överhuvudtaget. Fast då innebär det samtidigt att många vyer inte låter sig fotograferas för att det finns människor med i bilden som i mitt tycke stör. Jag har då två val eller rättare tre val. Ja, egentligen fem.  Ett - att vråla och be dem dra åt fanders emedan de stör min komposition. Inte helt rätt väg att gå precis. Det blir dålig stämning. Kanske bråk. Och mitt uppförande skapar kanske agg ett mot andra fotografer. Dessutom har de lika stor rätt som jag att vistas på den här platsen. Alternativ ett går således bort. Två - att ta bilden ändå och tänka att; visst, de stör, men inte så farligt att bilden inte går att använda. Tre - att ta bilden och sedan retuschera bort människorna efteråt i efterbehandlingen. Av de två sistnämnda alternativen ser ni att jag valde nummer två. Varför inte nummer tre. Med lite arbete i Photoshop hade jag nog kunna få bort de här människorna ur min bild, men för mig känns det inte bra att göra så. Det känns inte ärligt. Säg att till exempel jag råkar lägga mina kameraryggsäck så att det kommer med i bilden, men jag ser det inte förrän jag kommer hem. Hade jag sett på plats hade jag bara plockat bort den ur bild och tagit en bild utan kameraryggsäck. I det här fallet hade redigerat bort den med gott samvete eftersom jag enkelt hade kunnat flytta på den i verkligheten. Med människorna är det inte lika lätt, de såg dessutom ut som de hade planer på ta sig en fika. Fyra - jag kunde ha struntar i att ta bilden. Det händer att jag gör just det oftare än att jag tar den.  Fem - jag kunde ha väntat till de gett sig av efter en obestämd tid och vem säger inte att det istället kan komma nya människor till platsen. Det finns faktiskt även ett sjätte alternativ - att vara på plats så pass tidigt att risken för att råka få med människor i min bild minimeras betydligt. Inte görligt i situationen. Dessutom skulle det kunna vara en annan fotograf på plats som också vill ha en människo-fri landskapsbild åt mitt håll  där jag står stör som en annan pellejöns i hans/hennes komposition och gnisslar tänder över att han/hon står stör i min komposition. Huga! Så tankarna bär iväg. Det är banne mig inte lätt att fotografera ibland, speciellt inte om man är villrådig.

#11

#12

#13

Efter att ha tillbringat en bra stund på rätt begränsat område var det dag att se vad kunde finns på andra sidan stigens krön. Eller stig och stig. Det som verkade vara en stig och med en  halvt om halvt utlovad fortsättning. 

#14

Fast först måste jag vända mig för att se hur landskapet bakom såg ut. Jag har fått för vana att göra det.

#15

På andra sida krönet bjöds det på fler klippformationer. 

#16

#17

På ett ställe kunde jag klättra upp en bit och därmed få lite utsikt. Och en trevlig plats att ta en matpaus på. I fjärran kunde jag skönja något som skulle kunna tydas som en grottöppning. Onekligen lite lockande ta en närmare titt på.

#18

Jag fann något som kunde liknas vid en stig som skulle kunna ta mig grottöppningen.

#19

#20

För att komma till grottöppningen måste jag passera en stor klippvägg.

#21

En klippvägg där någon eller några hade roat sig med att sätta upp stenar. Den här typen av olika stentorn kan man finna lite varstans det finns större ansamlingar av stenar. Jag har för vara att välta omkull de här stentornen, då de hotar djurs livsmiljö. De här stenarna undlät jag dock att rasera. Kanske jag skulle ha gjort ändå, de kan locka fler att börja lägga stenar här och bygga stentorn.

#22

#23

Nu kunde jag se grottöppningen på förhållandevis nära håll. Den såg inte ut att vara så djup.

#24

#25

När jag kommit ytterligare bit närmare kunde tydligt se att det inte rörde sig om en grottöppning utan snarare om en öppning i klippväggen. En öppning som lockat personer till att måla sina namn och annat med stor sakkunnighet eller bristande omdöme. Sanning att säga var det rätt fult. 

#26

#27

#28

Efter påfyllnad av vätska och någon macka började jag traska tillbaka mot parkeringen. Jag visste att de skulle ta en stund. Vanan trogen vände jag mig om emellanåt och tog en och annan bild på vyn bakom mig,

#29

Jag stannade till vid  klippväggen jag passerat för att komma till det jag trodde var en grottöppning. Då var jag så koncentrerad på den eventuella grottöppningen att jag inte riktigt såg klippväggen, men nu såg jag. Jag häpnade. Klippväggen var en avbild av Kong i djup sömn. Som förhäxad tog jag flera bilder.

#30

Fast nu var det tid att börja röra på sig igen. Den sista mackan var uppäten och vattnet var snart slut det med. Jag började känna en viss längtan efter något att äta. Dags att bita ihop och ta mig till bilen, där jag i en kylväska hade jag både mer mat och vatten. Det hade gott åt mer än jag beräknat. Något att tänka på till en annan gång.

#31

Lustigt. Jag minns inte att stigen var så här stenig.

#32

En sista blick på Kong.

#33

Tack och lov för vandringstavarna. Ska försöka komma ihåg att ta med dem oftare när jag är ute. 

#34

#35

#36

#37

Den sista biten innan parkeringen bär brant uppför.

#38

Det här gav mig onekligen mersmak och jag hade tänkt att återvända senare under början av hösten, men annat kom emellan. Kanske det kan bli av till våren med ett återbesök.

TheInvisibleJackal

Vid stranden

Jag bor inte långt ifrån havet. Med cykel tar det kanske högst en halvtimme. Något som gör att jag vistas ofta vid havet. Mer vissa tider på året. Mindre under andra, men ändå så pass ofta, att det under de dryga 30 åren jag bott nära havet, har det blivit att jag sällan fotograferar vid "mitt" hav; om man får säga så om den lilla bit av havet som jag brukar besöka. Tror att egentligen är det en slags hemmablindhet för de  motivet som finns där. Jag kan åka ner med ambitionen att bara gå runt. Låta kameran ligga i ryggsäcken och ta fram om den om jag känner att det här. Det här vill jag fotografera. Det hjälper inte. Det blir knappt några bilder. Jag har även gått runt med runt halsen för att den ska vara mer lättillgänglig, men det hjälper inte heller. Det blir inga bilder för det. Lite märkligt kan tyckas. Närheten stryper kreativiteten. 

#2

#3

Utmed Ätran

Jag är med i två fotoklubbar, varav Falkenbergs fotoklubb är en av dem. I juni träffades de båda klubbarna för en gemensam liten vandring längs Ätran under ca två timmars tid. Vi skulle ändra våra kameror så att vi fotade  jpeg istället för RAW. Jag fotar normalt enbart RAW, men med dubbla minneskort satte jag det ena till att registrera bilderna i jpeg och det andra i RAW. Tillbaka i klubbhuset skulle var och en som ville välja högst fem bilder från vandringen. Få dem inladdade i en dator och sedan projicerade på en stor duk. Både intressant och skrämmande, men de flesta valde att visa sina bilder. Det man visar upp är inte färdiga bilder utan snarare kompositioner och förslag på bildutseende. Det är en skiss man visar upp. Och det är nog det som kan vara lite skrämmande. För man är inte färdig med sin bild och att då visa upp sin bild under dess process av tillblivelse kan vara nog så störande och rubba de tankar som väcktes när man valde ut sitt motiv och hur man upplevde det.

Jag är verkligen ingen anhängare av "Straight-out-of-the-camera"-filosofin. Däremot anser jag det mesta möjliga ska göras i kameran. Att ge sig på att försöka bildbehandla ett från början dåligt fotograferat motiv är bara frustrerande. Det gäller att ge sin bildbehandling de absolut bästa grundförutsättningarna. Jag bildbehandlar inte enbart för att det rogivande utan även för att jag anser bildbehandling är halva delen i en bilds tillkomst. Just nu går jag en halvfartskurs i Photoshop på distans. Landskapsfotografen Patrik Larsson har sagt att ju mer han lär sig om bildbehandling desto bättre fotograf blir han. Något jag håller med om helt och hållet. Bildbehandling handlar om att lära sig att se sina bilder.

#2

#3

TheInvisibleJackal