Norröver I - Knuthöjdsmossen

Efter att de senaste åren spenderat semestern på Öland vände vi i år blickarna norröver. Fast när  jag sitter och skriver detta lyssnar jag på Boubacar Troaré  känner jag en stark längtan tillbaka till Afrika. Det är märkligt hur musik kan skapa starka känslor. Jag blir alltid påverkad av musik. Mer än mycket annat. Jag märker att jag inte blir lika påverkad när läser en text bortsett från poesi då. Bilder kan ibland skapa något som skulle kunna liknas vid det som jag känner när jag lyssnar på musik.

Jag pratade med min fysioterapeut om våra planer innan jag åkte med tanke på min hälsporreproblematik. Rådet var att jag skulle ha bra på fötterna och undvika att gå för långa sträckor. Max fem kilometer tyckte hon, för att jag inte skulle överanstränga min fot. Ja, det skulle nog inte vara så svårt att lyda de här råden. Sedan kommer det här med verkligheten. Den först resan man gör är den längs kartan där man ger sig ut på imaginära vandringar som varken ter sig inte särskilt ansträngande eller särdeles långa. Liksom en måltid även förtärs med ögonen görs en vandring  först i föreställningarnas värld. Planer görs upp kring intressanta miljöer att fotografera. Om det är görligt att ta sig till dem kommer i senare skede.

Första anhalten för norrgående färd var det lilla samhället Hällefors med den intilliggande Knuthöjdsmossen. Efter att ha suttit ett gott antal timmar i bilen denna första resdag, begav vi oss, efter en snabb inpackning på boendet och mer fotopraktiskt ombyte, iväg till mossen. 

Vi hade både läst och fått oss berättat om denna mosse och våra förväntningar var därför därefter. Redan innan vi hunnit ta mer än ett tiotal steg hörde vi smålommarnas klagande läte. 

#2

Vilken utrustning ska man ha med sig på en sådan här resa där vi kommer att besöka lite olika platser och där det förmodligen blir en hel del gående. Oavsett vilket var valet av utrustning något som också skulle avspegla sig i packningen. Då jag vet att har en förmåga att ibland packa med mig för mycket var det den här gången där en hel del vandring i kuperad terräng, extra viktigt att försöka låta bli att ta med s k "bra-att-ha-utifall-att.."-saker i kameraryggsäcken. Av ren envishet kan jag bära på mer än jag behöver längre sträckor än vad som egentligen är trivsamt. Jag vet också följderna - mindre fotograferande och istället mer stånkande och svettande under utrustningens kilomässiga börda. 

Frågan jag ställde mig när jag började packa min kameraryggsäck var således vad brukar jag fotografera. Jag vet vad brukar fotografera för det mesta nu för tiden. Det är landskapet, skogsmarker och träd. Kanske något djur eller fågel om jag får chansen. Jag tömde hela ryggsäcken och började stoppa i saker jag som jag vet sedan tidigare att jag kommer att använda. Två kamerahus. Ett med 24 - 70 och det andra med en 100 - 400. Har kommit fram till att det passar mig bra att ha med två kamerahus. Skulle givetvis blir lättare om jag lämnade det ena hemma. Har också gjort det och upptäckt att jag saknar det ena. Filter. Trådutlösare och L-bracket. Extra batterier och minneskort. Regnskydd. Stativet så klart. Ja, det gick bli det. Med den här utrustningen kände jag att jag nog skulle klara mig i de flesta situationer samtidigt som jag inte bröt ryggen av mig i släppande av densamma.

#3

Rundsileshår.

En kort bit in på stigen kände vi något som högg efter våra vader. Det var de köttätande växterna som skulle finnas på mossen. Efter att sjungit - "Sov du lilla videung" - lugnade de ner sig och lät sig avporträtteras. 

#4

Rundsileshår.

#5

Storsileshår.

#6

Vi lämnade efter tag sileshåren för sig och började vandringen ut på mossen. Även om sileshåren var spännande var det inte för dem jag kommit till Knuthöjdsmossen. 

#7

#8

Det var för trädens skull

#9

och alla små gölar. Mycket snabbt kom jag att finna att den här mossen tilltalar mig mycket. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är något som inte riktigt låter sig fångas med ord. Kanske ett stämningsläge. Något som slår an en sträng av välbefinnande hos mig. Att vandra här på spången fyller mig med en inre frid. Långt bort är vardagens trivialiteter och monotomma upprepningar. Världen är ny.

#10

#11

Knipa

Smålommarna hördes lite då och då. Någon av dem flög emellanåt över huvudet. Huvudet nedböjt. Näbbhalvarorna åtskilda för låta det klagande lätet klinga ut över mossens alla små vatten. Ett ensamhetens klagorop.

"Artfränder

här är jag.

Se mig.

Artfränder,

hör mig.

Här är jag.

Ser ni mig inte 

artfränder?

Hörs jag inte?"

#12

Det som är rakt, skall i tid bli böjt sa alltid min morfar. Jag vet inte om det var mossens tallar han hade i åtanke då. Kanske var det dem han tänkte på ändå i egenskap av skogsvaktmästare.

#13

#14

#15

#16

Själv blir jag hänförd över dessa tallar och det kan mycket väl vara så att jag tog några bilder för mycket. Det svårt att låta bli att inte göra det. Kan ibland känna en större längtan efter att fotografera träd än fåglar, som trots allt var upprinnelsen till att jag började överhuvudtaget en gång. Att försöka på bild fånga de fåglar jag såg genom kikaren. 

#17

#18

#19

Det är märkligt det här hur min fotografiska inriktning har kommit att börja vrida sig bortifrån det som upptagit stora delar av min fritidssysselsättning sedan tidiga tonåren. Fåglarna och deras varande. Jag alltjämt intresserad av dem, men inte på samma vis längre. 

#20

#21

#22

#23

#24

#25

#26

Det har varit en lång dag och även om det är oerhört lockade att stanna en stund till har blivit dags för oss att återvända till vårt boende och förbereda oss nästa besök på mossen. Den här gången tidigt på morgonen. Dimman lockar.

TheInvisibleJackal

En kväll vid stranden

Det är sommar, men temperaturen medger inte några bad än. När jag tittar tillbaka på den här sommaren är detta den första sommaren som jag inte har badat en enda gång på mycket, mycket länge. Den rätt jobbiga hälsporren har gjort att jag dragit mig för att gå barfota. Inte heller något jag ska göra för att snabba på läkeprocessen har jag förstått. Går därför sedan ett antal månader tillbaka runt även inomhus i ett par tjocksulade Hoka Hoka One som de heter. Inte speciellt snygga, men väldigt behagliga.

#2

Ja, vad ska hitta på vid havet? Kameran var som för det mesta med. Den här biten av kusten har jag besökt väldigt många gånger genom åren. Ibland har jag funderat på om det inte har blivit lite för många gånger. 

#3

Det stora dilemmat när jag kommer till den här platsen är frågan om vad jag vill fotografera. Om jag nu verkligen vill det. Och måste jag fotografera bara för att jag tagit med mig kameran. Självklart inte, men när den nu är med är det en smula ambivalent att inte använda den. Det blir ändå lite som att använda kameran under tvång. Lite av en ålagd uppgift. Det är ingen bra känsla.

Fast å ena har jag själv valt att åka hit och dessutom på egen hand burit med mig kamerautrustningen. Då borde jag väl kunna få ut något. Jag brukar alltid ha med mig mina filter och nu kommer jag på att jag skulle kunna testa vad olika långa exponeringstider gör med samma motiv där det finns vissa ingredienser av rörelse - som t ex vatten och moln. 

Så snart jag tänkt denna tanke, livade gubben upp sig och plockade fram stativet och började pilla med filter och slutartider. Riktigt skoj.

#4

Alla bilder är taga med f9 och ISO 100. Den här bilden är tagen med en slutartid på 1/13 s.

#5

Och den här med 78 s.

#6

Slutligen denna med 340 s.

TheInvisibleJackal

Det kryper något...

Sexfläckig bastardsvärmare

Hösten är kommen. Löven har börjar anta sina färger. I mina arbete med att  redigera bilder lever alltjämt sommaren kvar. Bilderna i det här inlägger härrör från en tid då jag och min fru ännu hade semester. Tror till och med att vi kanske nyss hade påbörjat den, då vi i år hade sen semester. Det var dock nära att det blev något inlägg alls.

Jag  vet inte hur ni andra brukar göra, men jag skapar ett inlägg genom att först ladda upp de bilder jag tänker ha med och sedan när jag finner tiden för det skriver jag själva texten.

Eftersom det har blivit en del fotade i sommar har jag därför laddat upp rätt många bilder till lite olika inlägg som kommer att dyka upp här framöver.

Varför var det då nära att det inte blev något alls? 

En dag när jag skulle starta min dator var den inte upplagd för att låta starta sig, den höll sig tyst och stilla. Vad jag än testade med gick det inte att starta den. Startknappen hade upphört att fungera vad det verkade som. I varje fall syntes det så.  Jag hade laddat upp en del bilder dagarna före, men många återstod att ladda upp till kommande inlägg.

Tack och lov har jag back-up på alla min RAW-filer och nästan alla gjorda bilder. Jag säger nästan. Kvar i datorn låg de senaste bilderna. De hade jag inte gjort en back-up på.  Jag har även en back-up på LR-katalogen så dessa bilder kunde jag bara exportera på nytt är jag väl skaffat en ny dator. Efter en del letade och andra ting som ska till när en ny dator ska införskaffas slog jag till.

Efter gjort diverse installationer var det dags att ladda ner LR på nytt, vilket inte var något problem. Det enda LR frågade om var den skulle uppdatera min katalog. Ja, det kanske inte är så dumt tänkte jag och klickade "OK". Det var nog dumt gjort ändå, för LR hittade inte mina bilder för vare sig  2021  eller 2022. Det fanns ingenting. Däremot kunde jag få fram mina bilder från 2015 - 2020. Det var inga problem. Jag behövde bara söka efter dem eftersom LR inte kände igen disken de låg på. De tog bara några minuter att få LR att förstå att nu ligger dessa bilder på diskar med det här namnet istället. Bilderna och bearbetningarna för 2021  och 2022 lyste dock fortfarande med sin frånvaro.

Jag kontaktade en fotokompis i klubben och frågade om han kunde hjälpa mig. Jodå, det var inga problem. Vi satt i par timmar och prövade och testade det ena och det andra, men nej vi kunde inte hitta bilderna. Jag har back-up på dessa RAW-filer så det var väl bara att importera de här två årens bilder på nytt började jag resignerat konstatera. Alla bearbetningar jag gjort fick jag därmed också betraktas som försvunna och jag skulle istället bli tvungen göra om dem. Inte så lätt precis. Inte bara med tanke på tidsaspekten med själva arbetet i sig, utan även på den frustration som kan uppstå när jag försöker göra en bild som jag tror att den såg ut första gången samtidigt som jag känner att det ändå inte är riktigt rätt bearbetning av den. Minnet av en tidigare skulle liksom kunna sätta käppar i hjulet för en ny bearbetning av samma bild. 

Djup suck alltså!

Innan jag satte igång med det här trista arbetet med att importera dessa bilder på nytt in till LR. Tog jag mig en lite fika. En rejäl bit banansockerkaka och lite granatäppelté. Satte på en live-platta från 1971 med Grand Funk Railroad på stereon. Vred upp volymen för att blåsa ut obehag, ångestkänslor och annat innan jag satte igång med det bistra arbetet.

Det var då det slog mig.

Jag kan inte vara ensam med detta problem. Det måste ha varit andra som upplevt samma sak. Var gör man då? Försökt med Adobes egna sidor hade jag redan gjort utan lycka. Jag gick då till Fotosidan och forumets sökfunktion och skrev in en söksträng. En bit ner i svaren till en person som hade samma problem stod de förlösande orden - back -up:en på LR-katalogen komprimeras till den zipfil som måste extraheras för att den ska bli läsbar. Jag visste var jag hade min back-up. Nu var det bara att extrahera den och voilá - där var alla mina bilder för 2021 och 2022  med bearbetningar och allt. Med ett leende som gick från öra till öra kände jag hjärtat ta ett glädjesprång.

#2

Citronfjäril

Nu åter till  det här inläggets egentliga handling.

Semestern hade börjat och på något sätt kände vi att borde göra något av det. Vädret var fint och solen värmde lagom mycket. En cykeltur skulle inte vara så dumt resonerade vi. Frågan vara bara vart? Och skulle vi ta med kamerorna? Att ta med kamerorna var självklart och strax kom vi på vart vi skulle cykla.

#3

Kartfjäril

En och en halv mil; ungefär, öster om Halmstad ligger den lilla gården Björkelund. En liten plats som står under Naturskyddsföreningens förvaltning. Det är ett litet fint ställe med mycket växter, en del fåglar finns att se också i området. 

Min makrointresserade äkta hälft drog sig åt blomprakten. För egen del hade jag inte direkt någon aning om vad jag ville fotografera, men det gav sig av sig självt tämligen omgående.

#4

Kartfjäril

Det visade sig att bland blommorna flög en hel del fjärilar och eftersom jag är svag för dessa små flygande varelser föll det sig bara helt naturligt att det var dem jag skulle fotografera.

#5

Troligen en vitfläckig guldvinge.

#6

Silverstreckad pärlemorfjäril.

#7

Brun mulmblomfluga (är dock inte säker på det).

Det fanns inte bara fjärilar av olika slag utan det fanns även en del andra i mitt tycke intressanta insekter.

#8

Silverstreckad pärlemorfjäril.

#9

Fönsterblomfluga.

Framförallt fanns det en del spännande och annorlunda flugor. Kanske inte speciellt annorlunda för en flugkonnässör. Jag kan inte direkt påstå att jag själv tidigare har lagt någon större energi på att närmare studera de flugor som snurrat omkring min person eller i dess närhet. Snarare har jag varit mer inriktad på att förpassa dessa flugor till de sälla jaktmarkerna. Hur sällsamt var det inte att bland flugorna upptäcka en tidigare oanad färg och mönsterprakt. Otroligt fascinerande. 

#10

okänd Blomfluga.

#11

Fönsterblomfluga och vanlig stickfluga.

#12

Fönsterblomfluga.

#13

Svårt att avgöra men myggan på bilden skulle kunna vara en Trädhålsmygga tillsammans med en Häggspinmal.

#14

Häggspinnmal.

#15

Sommarrudbeckia?

Nej, här sitter det ingen insekt. Jag blev bara fascinerad av den här rudbeckians uppenbarelse.

#16

Sexfläckig bastardsvärmare.

Jag vet inte hur många timmar som förflöt ibland alla fjärilar och flugor. Jag vet bara att det var en lyckad fotoutflykt. Återigen fick jag mig förevisad att det bästa är att åka till en plats med öppet sinne och låta sig fångas av stunden. Det är nog därför jag sällan lyckas hålla fast vid i förväg utvalda motiv. Det blir en slags låsning som förhindrar mig att se vad en plats har att erbjuda fullt ut. Det passar mig bättre att improvisera i stunden. Då kan jag bli hänförd och gå in i min kreativa bubbla och så kommer bilderna till mig utan jag behöver jaga efter dem. 

TheInvisibleJackal