Norröver XI - Av yttersta nöd

Att sitta i bilen innebär oftast att man ser landskapet svepa förbi i mer eller mindre utsträckning. Man tänker att där eller här vore fint att stanna till lite, men så finns det ingen plats att parkera. Kanske har man precis stannat och tagit en rast. 

Vårt nästa mål på vår resa norröver var Mörkret. Vi hade knappat in destinationen i gps:en och följde nu anvisningarna. Dessa förde oss på bland annat väg 66. Ett vägnummer som klingar av musikaliska hågkomster. 

"It winds from Chicago to LA
More than two thousand miles all the way
Get your kicks on Route 66"

#2

Efter ett antal timmars färd kom vi fram till Berg by. I vilken själva starten för Vasaloppet äger rum. 

#3

Vi beundrade de plogar som enligt skylt tillverkats i Lima.

#4

Begrundade Sixten Jernberg evigt på språng i skidspåret. Jag är för ung för kunna att minnas Jernbergs bravader i skidspåret. För mig kommer hågkomsten av våra skidhjältar först med Sven-Åke Lundbäck och Thomas Wassberg. 1960 segrade Sixten Jernberg i Vasaloppet med en tid på 5.13.26. År 2021 åkte segraren Tord Asle Gjerdalen, Norge samma sträcka på 3.28.18. D v s 1.45 snabbare. En väldig utveckling på dessa 60 år. Många faktorer spelar förstås in. Bättre material, bättre preparerade skidspår, träning, kost och kläder, vädret och snöförhållandena. Och säkert en del annat jag inte har tänkt på.

#5

Här har tusenden och åter tusenden stått och väntat spänt på att få ge sig iväg de nio milen till Mora.

#6

Och här tar tyvärr loppet slut för många i form av stav- och skidbrott. Ett helt års förberedelser åt skogen, om man inte har möjlighet att få tag i reservgrejer. Det är säkert inte det lättaste om det ens är tillåtet.

"Äh. du Märta-Stina fly mig vänster reservskida är du hygglig!"

Nej, det är nog inte lätt alla gånger här i de osande svordomarnas dal.

#7

Själv föll valet på att besöka de bekvämlighetsinrättningar som fanns på plats. Tur att det inte var Vasalopp samtidigt. Jag kan riktigt föreställa mig köerna då. 

TheInvisibleJackal

Norröver X - dimman försvinner

Vi går nu så sakta vi förmår tillbaka mot parkeringen till Knuthöjdsmossen. Med solens uppgång har den dimma vi tidigare under morgonen blivit hänförda av börjat lösas upp och mossen som vi lärt känna den träder fram alltmer inför våra ögon. Timman är alltjämt tidig och många gnuggar säkert nu som först sömnen ur ögonen. Själv är tröttheten som infann sig när i satte oss i bilen för att fara till mossen nu helt bortblåst. Denna morgon har väckt våra själar fullständigt till liv. Vi går sakta spången tillbaka mot bilen. 

#2

Med ljuset kommer färgerna åter.

#3

#4

En liten rest av morgonens dimma dröjer än kvar vid strandkanten.

#5

Solljuset flödar in i landskapet.

#6

Det känns som om det kommer att bli en fin dag på mossen för de som har möjlighet att besöka den.

#7

#8

#9

Vi säger farväl till Knuthöjdsmossen för den här gången och hoppas på ett snart återseende. Under de sju år som jag har fotograferat har jag kommit att få en del favoriter. Platser jag gärna vill besöka igen. En del av svårare att besöka än andra och en del betydligt enklare att besöka igen - som Knuthöjdsmossen. Jag kan inte säga när det blir dags igen för ett återbesök, men både jag och min fru greps starkt av denna mosse. Nu är det emellertid dags att fara till boendet och göra oss i ordning för vår resas vidare färd till Mörkret.

TheInvisibleJackal

Norröver IX - Och så steg då solen upp

Det brinner en eld i skogen. Dess sken flammar mellan trädens stammar. I mitt bröst bankar hjärtat av spänd förväntan inför det som är på gång att ske. Och jag är på rätt plats. Tiden är rätt och med stativbenen stadigt placerade där det är möjligt, jublar jag inombords. Det var för detta jag rört mig fram över spängerna på mossen. Att få se natten omvandlas till glödande morgon. Ord kan inte beskriva vad jag känner. Det är magi rätt och slätt.

#2

#3

Det som sker framför mina ögon är ett skådespel som berusar mina sinnen. Jag vill bara ha mer. Och mer. 

#4

#5

Från att bara varit ett varmtonat töcken i dimman stiger solen snabbt och sprider sitt ljus över mossen.

#6

#7

#8

Även om jag vill stanna och bli ett med den gyllene morgonen vet jag att timmen för vår avfärd närmar sig obönhörligt. Motvilligt måste jag röra mig vidare. 

TheInvisibleJackal

Norröver VIII - Mer dimma

När väckarklockan skrällde var det alltjämt ännu full natt. Väckarlocka och väckarklocka förresten, i dessa moderna tidevarv är mobilen som väcker mig om morgonen. Min väcker mig till tonerna av - "You Gotta Move" - från Sticky Fingers av Rolling Stones. Missippippi Fred McDowell gör också en grym version av den. Jag föredrar dock Stones version. 

Vi hade kommit överens om att gå upp extra tidigt. Ta oss till Knuthöjdsmossen och hoppas på dimma. Fotografera den. Kör tillbaka till boendet. Göra oss i ordning och sedan packa ut i bilen för vidare färd norröver. Så såg i varje fall det tänka scenariot ut. 

Mer än en timme tidigare än föregående morgon började vi denna morgon som ännu icke var en morgon i egentlig mening att ta de första stegen på spången som leder besökaren ut på mossen. Natten hade inte riktigt börjat lämna över till gryningen än. 

#2

#3

Och det var dimma. Mycket dimma. Vi hade tur. Vår chansning hade gått hem. I naturen kan man inte kallt räkna med att det som man planerat och hoppats på faller in. Det är just detta som gör att varje gång man är ute är det ett oskrivet blad. Man vet inte hur det kommer att vara. Visst det går att läsa på, studera väderrapporter och så vidare, ändå är inget säkert. 

All vår tidigare känsla av trötthet i denna tidiga timma är som bortblåst. Gruset i ögonen bortblinkat. De kvävda gäspningarna upphörda. 

#4

Dimman var där och satte en sällsam prägel på landskapet. Det var som att man ville gå extra tyst för att inte störa stillheten. 

#5

Det såg ut dröja innan solen stigit, vilket innebar att det fanns gott om tid att utforska mossens förändrande landskap. Det är väl det som är så speciellt med dimma. Den förändrar landskapet genom att renodla de ingredienser som ingår i det. Den tar bort det som den anser onödigt. Tidigare kända former ändrar skepnad och blir halvt om halvt igenkännliga och samtidigt något annat. Otydbart. Till töcken.

#6

 Den dimmiga morgonen är sagoberättarens tid. Ur dimman stiger sagans berättelse fram. Det är nu som man tror på att det trots ändå allt kan finnas troll och andra väsen där ute. Någonstans där ute rör sig något som inte vill bli sett. Var det en tall det där? Nu skenar min fantasi iväg igen, men jag kan inte låta bli att tänka på när man förr satt i stugorna och dagsljuset hade falnat eller när det inte var riktig dag. Tiden mellan natt och dag. En varken-eller tid. Det är i denna icke-tid som oknytten men även älvorna föds. Tiden då berättaren kliver fram och befolkar världen. Fragment av hörsägen, myter och legender parat med en gnutta ur verkligheten vävs samman till händelser och skeenden som tycks vara alldeles sanna. 

#7

Det är helt stilla. Och tyst. Världen håller andan. Det är som varenda rörelse för med sig ljudet av densamma långt in i dimman. Stativet knirkar skyhögt när jag fäller ut det. Försiktigt. Oändligt försiktigt sätter jag fast kameran på stativet. Håller andan för att inte rubba tillvaron. Inte störa det som inte bör störas. 

#8

#9

#10

#11

Dimman ligger tät över trädbevuxna holmar. Det är svårt att gå vidare. Det är och nu som dimman är. Jag är fast i dess grepp. Kan inte röra mig.

#12

#13

Bortom den bortersta dimman där träden knappt kan skönjas, skvallrar en lätt tonförändring åt det varmare hållet om att snart är en ny dag här.

#14

#15

#16

Det har onekligen skett något som skingrar dimman allteftersom. Färgerna börjar träda in i världen igen. Sikten blir längre. 

#17

#18

Sikten ökar stadigt. Fram träder det osedda landskapet. Än en gång bryter dimman ett nytt landskap när den sakta börjar dra bort. Låter det tidigare osynliga bli synligt. Och i det gryende ljuset fortsätter vi vår vandringen på mossens spänger. 

TheInvisibleJackal

Norröver VII - Sista kvällen

När smålommarna givit sig av för att inte återkomma,  stannande vi kvar vid mossen ett tag till. Inget smakar heller så bra som fika ute i naturen. Kvällen var stilla och rofylld. Det kändes lite vemodigt att detta skulle bli den sista kvällen. Ja, den sista gången på mossen. Färdavståndet till den gör att återbesök får planeras noga. Spontanbesök är inte möjliga. 

#2

#3

#4

Den här sista kvällen rör vi oss runt mossen på de utlagda spängerna i sakta mak för att insupa så mycket som möjligt av miljön. Pränta in den inte bara på minneskorten utan även i det egna minnet.

#5

#6

Det är egentligen dags att far tillbaka till boende och förbereda morgondagens avfärd. Utcheckning är klockan elva senast. 

#7

Tänkte om vi skulle ta och...började tankarna formuleras till ord. 

TheInvisibleJackal