Stensjöstrand

På sommaren vill man gärna dra sig ner till havet när solen är på väg ner för att få sig en dos sommarstämning. Tillsammans med några vänner från fotoklubben tog vi oss ut till Stensjöstrand, strax söder om Falkenberg. Det är en fint klippområde där det ofta finns chans på bra solnedgångar. Vi blev inte besvikna den här gången heller.

#2

Men bäst som jag står där njuter av solens sista värmande strålar ser jag hur mycket spännande mönster och former det är vid mina fötter. Istället för att rikta kameran mot skyn. Eller snarare kanske ut mot havet. Riktar jag den neråt istället.

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Fast en sista solnedgångsbild hann jag med ändå.

TheInvisibleJackal

En dag vid kullen

I Mölle är det bara ett duktigt stenkast bort till Kullen om man bara får lite snurr på stenen så att den vrider sig och rundar hörnet och in mot platsen för Kullen. Att kasta sten har jag inte gjort sen barn. Det skulle vara försmädligt om jag råkade träffa någon. 

"Hittade du någon glass Ivar?...Ivar?"

Ivar svarar icke ity uti hans solbrända panna sitter en bit gnejs insprängt. Han kände med dess nedslag i pannan en obändig lust att lägga sig snabbt på marken och stirra oseende upp i det blå med glasstrutarna krampaktigt sönderkramade i händerna.

Därför kastar jag inte sten. 

Vi befinner oss i Mölle en sommardag. Siktet är inställt på ett besök vid Kullen, men först ville vi se oss om kring i Mölle.

#2

Grand Hotell i Mölle ligger på en liten höjd och blickar ut över hamninloppet. 

#3

Ett trevligt inslag i hamnen är de skulpturer som skulptören Jonas Högström gjort. På bilden är det den senaste skulpturen - "Fiskargumman Sara". Sedan tidigare finns även "Ruffargubben" sittande på en bänk.

#4

Nej, detta är inte "Ruffargubben". Kanske är det avundsjukans baddjävul. Kanske är en besökande som väntat så pass länge på sin beställning att han genomgått en metamorfos. Tyst ropar beställaren inombords -"För helvete! Jag vill ju bara ha en glass!" Nu är det försent att tänka på glass. Tänk istället hur kall vintern ska bli i denna kanske nu moderiktiga baddräkt. Då blir det till att förfrysa tårna och kanske annat med.

Dessa gröna skyltdockar har placerats ut för att påminna om det nödvändiga och viktiga i att hålla avstånd till varandra i dessa tider.

#5

Den färgmatchande sittmöblemanget med tillhörande bord är ledigt. Ingen av badpojkarna gör dock något tecken på att vilja försöka ta det i besittning. Ingen av dem vill verka framfusig och driven av rent egoistiska skäl med sin egen sittkomfort i högsätet såsom rättesnöre. Båda väntar därför tålmodigt på vad den andre ska sig för. Då först börjar tvekampen om vem som ska placera sitt bakdel å någon av de röda stolarna. Då gives ingen pardon. Bett, tjuvnyp och skenbeställningar av diverse ätbara ting kommer att driva på kampen tills en av dem triumferande kan placera sitt arsle på en av de röda stolarna. 

#6

Under tiden for vi upp till Kullens fyr för att placera bilen på en lämplig parkeringsplats. Till vår stilla förvåning var samtliga lämpliga parkeringsplatser upptagna med bilar av alla de slag. Vi gav dock icke tappt. Kvickare än vad en luttrad bilförsäljare kan lovorda en synbar rishög vände vi bilen och for tillbaka åt Möllehållet. Längs med vägen hade vi tidigare sett att det fanns en liten parkeringsplats vid ett ställe som hette Josefinelust. Där lyckades vid med en stor portion tur få fatt i den sista parkeringsplatsen. I triumf åt vi vår medhavda lunch.

Sen var det dags att utforska området. 

#7

#8

Via en mäkta populär stig kom vi till förståelse om att det gick att ta sig ända ner till havet om man fortsatte hela vägen ner. 

#9

Och det gjorde vi och upptäckte att folk badade här. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag valt att vandra kameralätt den här dagen med enbart 24-70:an på kameran. Platsen var annars väldigt intressant med alla sin klippformationer.

#10

Då det var idel badande så långt brännvidden nådde var det svårt att försöka komponera några bilder. Även när jag trott att här var det fritt fram från badande ser jag sedan sittande vid datorn:

"Anamma och anfäkta! Vad är det där för något vitt? Ett par skinkor!?" 

Josefinelust uppvisade en stor fotografisk potential. Och med stor säkerhet är det bättre att uppsöka platsen med stativ och allt vid en annan årstid än när kombinationen av luft- och vattentemperatur får folk att kasta sig i vattnet utan tanke på fotografers kompositionsvånda.

Nåväl, vi tog oss upp och påbörjade en vandring på en stig som genom en cirkelrörelse skulle ta oss tillbaka till bilen. Det är ju som bekant trevligare att få sig en promenad längs en slinga i tidigare obekanta marker än att gå exakt samma väg tillbaka.

#11

Stigen tillbaka igen var betydligt jobbigare än vi väntat oss och det berodde inte enbart på uteblivna möjligheter till fotografering. Det bar kraftigt uppför också. Vi försökte städsla en liten låghalt gumma till att bära oss uppför stigen. Något hon ställde sig kallsinnig till. Hon hade säkert sitt på det torra redan. 

#12

Hade vi kommit till vägs ände? Var det stopp nu? Hade vi valt att följa fel markeringar?

Vi hade följt samma markeringar under hitintills under vår vandring, men vart tog stigen nu vägen egentligen? 

Medan vi förfriskade oss med lite vatten och kliade oss i huvudet i undran över vart vi skulle ta vägen nu, kom en fransyskeliknande liten sak med klar blick och spänstiga steg. Ett tu tre var hon försvunnen uppför branten framför våra ögon. Heureka! Där var stigen! På ett inte alltför ograciöst vis tog vi oss uppför och återupptog vår vandring.

#13

Stigen tedde sig genast mycket angenämare än vad dess inledning skvallrade om. 

#14

Efter en stund fick vi syn på en bänk under en ek. Dess placering och våra ben syntes väl överens om att där skola vi sitta en stund och betrakta omgivningarna. För oss var den denna bänk en behaglig överraskning medan det för en del förbipasserade var en obehaglig missräkning att våra väsen upptog just då när de hade fått den in0m synhåll. Var det inte mord i en del av dessa blickar var det åtminstone avund och tysta svordomar. 

Jag måste tillstå att det var verkligen skönt att sitta där en stund och bara njuta av dagen. 

Som sagt det passerade en hel del. En av de mer minnesvärda passagen gjordes av ett äldre par som var ute och vandrade i naturen med vad som verkade vara deras barnbarn. Det äldre paret gick ledigt och lätt i fältmässig klädsel bärandes kikare och lupp kring sina nackar. Pratade glatt och pekade på lite allt möjligt. Barnbarnet, en 15-års flicka var det verkade, svettades däremot gott, såg det ut som där hon tog sig fram bakom mor- eller farföräldrarna efter bästa förmåga med en synbarligen enorm och välfylld ryggsäck. Vad den kunde innehålla vet endast gudarna, men troligen större delen av de äldres bibliotek med naturguider och bestämningslitteratur över allt från sländor till fladdermöss.

#15

#16

Tiden gick och vi började känna oss rätt nöjda med vilopausen och återupptog vår lilla vandring.

#17

Det kan inte vara långt bort. Den måste vi försöka se enades vi om och begav iväg i de riktning skylten så informativt pekade ut. Var den glömde att informera om var det bar uppåt ett hundratal meter.

#18

Och här var den. Kullamannens grav. Då hade vi sett den också. Nu var det i alla fall nerför.

#19

Vi gjorde ett nytt försök att hitta en parkering till bilen uppe vid den stora parkeringen i anslutning till fyrområdet. Nu gick det bättre. Vi hittade genast en och stärkta av varsin glass tog vi oss runt denna utpost mot västerhavet.

#20

#21

Det syns inte alls här, men på den här stigen formligen kryllade det av unga som gamla som likt bergsgetter ömsom klev ner för stigen och ömsom uppför den.  En stor familj med tvenne dussin barn ledsagande en farmor nerför stigen för att fira hennes 150-årsdag i det gröna. Hur gumman ifråga tog sig upp sedan vet i tusan. Kanske bar de henne på sin axlar. Kanske byggde de henne ett litet stenhus och lovade att återvända med förplägnad och varma filtar innan höststormarna. 

#22

På vår egen återfärd uppför stigen kom jag att bli fascinerad av de klippor som löpte längs med stigen. 

#23

#24

#25

En lång, men mycket trevlig dag vid Kullen var till ända. Vi satte oss väl till freds i bilen och begav oss hemåt.

TheInvisibleJackal

Flammafallet

Det finns två vägar som leder till Flammafallet. Vi prövade båda. Den första som leder intill ett litet kalhygge uppvisade inte några större spår efter att det skulle kunna finnas ett vattenfall i närheten. Troligen får man gå en bit. Frågan är bara åt vilket håll. Den här gången valde vi bort den här vägen.

Den andra vägen innebär att man kör förbi några små stugor med några förvånade danskar. Den leder fram till en bro över Krokån som fallen ligger i. Bron såg lite skraltig ut tyckte vi. Istället valde vi att ställa bilen en bit hitom bron och sen gå mot vad vi förmodade att fallen kunde ligga. Vi följde Krokån så gott det gick och åt det håll som vi anade att fallet skulle kunna vara. 

Efter att ha gjort valet att ta oss in på en skogsstig en bit längre fram hördes strax ljudet från forsande vatten. Vi var på rätt väg.

Det svåra när man kommer till sådana här platser är att det finns ett begränsat antal ställen att fotografera ifrån, vilket gör att bilderna blir ganska så snarlika varandra. Jag skulle tro att om man väljer att lokalisera fallen från den första vägen får man kanske något fler ställen att fotografera ifrån. I varje fall som det såg ut från den sida vi nu befann oss, men samtidigt gräset är ju som bekant alltid grönare på andra sidan.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Vad vill du fotografera?

Vad vill du fotografera, undrade hustrun en dag, med undantag för leoparder då. Min fru som är en entusiastisk makrofotograf och finner det mesta där hon går och står, brukar inte ha några större problem med vart färden ställs. Det finns alltid något anser hon. 

Ja, jag kan inte annat än erkänna att jag blev lite ställd. Vad vill jag fotografera? En både väldigt lätt och samtidigt svår fråga. Jag vill fotografera det intressanta landskapet, de knotiga träden och den brusande forsen samt därtill någon älg om de ges möjlighet. Frågan är bara var. Jag har blivit lite trött på hur landskapet utanför knuten ser ut och finner det allt svårare att se något i det som fångar mitt intresse. Kanske är det hemmablindhet. Kanske är det landskapsleda. 

Till sist kom jag fram till att det skulle vara intressant att fotografera ett kvarnhjul som snurrar i vattnet med lång slutartid. Lite googlade gav att det fanns en sågkvarn med tillhörande vattenhjul i Brunnsbacka. Således packade vi ihop och for iväg.

#2

#3

Något större snurrande på hjulet var det inte precis av helt förklarliga skäl. Eftersom sågkvarnen är ett byggnadsminne som bara förevisas i sina fulla prakt under vissa betingelser. Något jag kanske borde ha tänkt på. Ibland är inte bara det fotografiska sinnet inlindat i ett disigt töcken. Även tankeverksamheten befinner sig i samma töcken. Omgivningarna var fina i vilket fall som helst. 

#4

#5

#6

Och så fanns det fina jungfrusländor som satt på lite blad nere vid vattnet intill kvarnen.

#7

#8

Efter att ha suttit ner en stund kom vi fram till Flammafallet inte långt alltför avlägset. Där hade ingen av oss varit tidigare och vi vart lite nyfikna hur det kunde se ut, men det är helt annat äventyr.

TheInvisibleJackal

Bolmenbanan

Att cykla längs gamla banvallsleder gav oss lite blodad tand i somras. Bolmenbanan sträcker sig hela vägen mellan Halmstad och Karlshamn. En lång sträcka som vi inte var helt motiverade att cykla. Därför vi valde vi att cykla en utvald sträcka som kunde visa upp lite vackra vyer längs vägen. Vi valde att cyklar ifrån Piksborg till Angelstad. Det kändes som en lagom lång sträcka med tanke på att ofta blir en del stopp lite här och var när vi är ute och cyklar så här.

#2

En lång sträcka kom vi att cykla med utsikt över sjön Bolmen.

#3

Väl framme i orten med samma namn stannade vi och vår lunch.

#4

I Angelstad såg vi en skylt som pekade ut att om vi valde att cykla en bit på en väg skulle vi komma fram och få se Skea dåre.

#6

Och här var Skea dåre. En upprest sten som sägs likna en framåtlutad gumma på språng. Enligt sägen ska en gumma ifrån Skeagård haft så bråttom hem ifrån julottan i Angelstads kyrka att hon sprang det snabbaste hon kunde. En bit från kyrkan fick hon dock slag och föll död ner.

TheInvisibleJackal