Arla morgon i skogen

Klockan var strax före 06 när jag parkerade bilen vid den lilla parkering vid Gässlösa Naturreservat någon mil sydost om Varberg. Jag var först och skulle således få ha hela ravinen och skogen för mig själv. Det var med viss förväntan och spänning jag gick ner för den långa trappan till den väntande ravinen. Jag upptäckte tämligen omgående att solljuset inte riktigt hade orkat ta sig ner i ravinen och skogen runt den. Det var ännu lite för tidigt. Jag började gå utmed den lilla bäck som rinner igenom reservatet. Letade lite möjligheter att kunna jobba med långa exponeringstider. Hittade efter ett tag en bild.

#2

Under tiden hade det hunnit ljusna lite så att jag kunde börja leta efter motiv bland det jag egentligen kommit för. Träden.

#3

Jag fick syn på det här lite lätt böjda trädet vid en stor mossbelupen sten. Tittar i sökaren hur jag vill komponera bilden och plockar fram stativet och gör mina förberedelser. Två tidiga morgonvandrare dyker upp på stigen inte långt ifrån mitt motiv. De ser mig inte till en början. Sedan säger mannen i sällskapet:

"Oj, ursäkta! Hoppas vi inte skrämde iväg något för dig.

De förmodade att jag var en fågelskådare som var ute för att fotografera någon sällsynthet. Jag förklarade att det inte var någon fara.

"Jag håller på att fotografera det här trädet och stenen. Ingen av dem lär vara benägna att lägga benen på ryggen i första taget."

De titta en stund på mig som om de hade lyckats snubbla över en tvättäkta galning i skogen på morgonkvisten. Därefter gick de vidare utan veta om de skulle önska lycka till eller inte. 

Jag för min del tog min bild och fortsatte att leta efter motiv ibland träden.

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Återbesök

En morgon i juni återvände jag och min fru till Gårdshults Naturreservat. Det första besöket hade gett mersmak. Då hade det mest rört sig om försöka fotografera ett litet vattenfall med långa slutartider. Sedan det tillfället hade flödet till ån Assman tilltaget så pass mycket att de stenar som jag använde sist för att kunna ta mig över Assman, nu inte längre var synliga. Den fanns en tredje sten, som var lite längre bort. Med lite sats och god vilja hade jag nog kunnat hoppa ut till den, men jag litade inte helt på att den var tillräckligt torr för att kunna landa på tillfredställande efter ett hopp. Dessutom litade jag inte helt på min idrottsliga förmåga i fråga om längdhopp. Jag närde ingen större längtan att trilla i Assman med kamerautrustning och allt. Nej, det fick bli andra motiv den här gången.

Det var bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen. Jag började därför traska runt lite planlöst till en början på jakt efter något som kunde tilltala mig att fotografera. Jag försökte hålla sinnet öppet för möjligheter. Ibland kan det dyka upp motiv som inte ens la märke till från början. Det är lite spännande på något sätt. 

#2

#3

#4

#5

Min fru som jag ofta är ute och fotar tillsammans med är inne på makro. Hon blir ofta liggandes i en dikesren, på en äng etc medan jag rör mig runt i omgivningarna. Ibland kan hennes makrointresse smitta av sig på mig och jag börjar fota, kanske inte direkt makro i egentlig mening utan mer närbildsfoto. Jag har haft ett makroobjektiv, men jag sålde det efter att konstaterat att makro inte är något för mig. När det händer att min frus makroentusiasm smittar av sig brukar jag istället för ett renodlat makroobjektiv använda mig av antingen mitt 24 - 70 som har ett s k makroläge eller 70 - 200 som har en bra närgräns. Båda duger gott för mig när det kommer till närbildsfotografering. Det är också  de två objektiv som jag oftast brukar ha med mig ut för lite all möjlig typ av fotografering. Med dem klarar jag mig långt.

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

En liten tur på landet

Att köra en liten runda på landet med förhoppning om att kanske kunna fotografera några djur har blivit ett av sätten för mig under Coronan att komma ut i naturen. Den här lilla rundturen ägde rum i skiftet av juni-juli. Semestern var ännu några veckor bort. Den var en vacker sommarkväll mitt i veckan. En kväll som jag andra år många gånger tillbringat några timmar i Gömslet vid Trönninge ängar, men det var inte att tänka på nu. 

Bilen är väl en rätt ok gömsle, men jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle vara med ett s k tältgömsle. 

Jag vet av erfarenhet att den här tiden inte är den allra bästa om man hoppas på att få till några foton på djur, men som sagt det var en fin kväll och jag tänkte att även om jag inte ser något särskilt kan jag ta det som en rekognoseringstur för lite landskaps- och trädfotografering någon annan gång. 

Nu blev jag inte helt lottlös. Några bilder blev det ändå.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Solnedgångar

För många år sedan när jag gick med i Instagram för första gången var det bilder på solnedgångar som lockade mycket. Då ägde jag bara en enkel kompaktkamera och tänkte som så, att när jag får råd men en "riktigt" kamera ska jag fotografera solnedgångar jag också. Eftersom jag bor vid kusten är det ingen brist på dem precis. Det skulle bara vara att ge sig ut.

Efter hand som året har gått och jag har införskaffat kamerahus och de objektiv jag vill ha och har råd med, har också intresset för solnedgångar dalat markant. Det blev inga bilder alls på solnedgångar när jag väl började fotografera mer på allvar för fem år sedan. Det har varit andra saker i landskapet som har lockat mer istället. Det är kanske lite som med kärlek och förälskelse. Det är oerhört lätt att bli förälskad i en solnedgång, men förälskelsen varar inte, den blir bara ersatt med en annan solnedgång och minnena av den första bleknar bort.  

Till träd däremot känner jag en kärlek som bara växer med åren. 

Nåväl, nog om dessa tankar. I år kom vi att prata om solnedgångsfotografering några fotovänner och jag. Orsaken till att ingen av oss fotograferade solnedgångar i någon större utsträckning var att det låg lite kitchvarning över själva motivvalet.  Vilket givetvis är ett rätt begränsande tankesätt, men ett som är svårt att komma runt och ifrån. Förmodligen har det med att det har gått inflation i solnedgångar. Speciellt i sociala medier. Inte så konstigt egentligen. Det är väldigt trevligt att vara vid havet när solen går ner på sommaren. En känsla som många också vill dela med sig av genom att lägga ut en solnedgångsbild. 

Den här sommaren bestämde jag mig för att ge solnedgångsfotograferingen en ny chans. Det var väl trevligt och så, men ändå inget som jag känner ett större behov av jaga efter med någon större iver i fortsättningen heller. Himlen efteråt däremot var mer spännande och lockande. Den kommer jag att återvända till som motiv.

Alla bilderna är tagna utmed västkusten där jag bor. Oftast bara någon eller några mil hemifrån.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal