Samma eftermiddag...

De här bilderna är från samma dag som jag var vid och Bosgårdsfallet och fotade, men nu är jag ute vid kusten. Närmare bestämt vid Gullbranna naturreservat. Det finns en del träd där som jag har varit lite nyfiken på att fotografera ett tag och eftersom det var en sådan fin vinterdag körde jag dit efter lunchen. Solen hade hunnit högt upp på himlen och med en temperatur på endast -10 var det en hel del som var ute och rörde på sig. Sådana här dagar får man inte låta gå till spillo om man kan.

#2

På andra sidan vassruggarna kan man se ett lite fiskeläge. Nedanför där i en vik är vår sommarbadplats. Lugnt och skönt. Inga turister som hittar hit. Ett bra badställe när barnen var små.

#3

Snön är mer fläckvis här vid kusten. 

#4

#5

#6

Solen är inte uppe på himlen särdeles länge så här års. Redan efter två timmar börjar det skymma på. 

TheInvisibleJackal

Bosgårdsfallet BW

Vanan trogen testade jag att konvertera en del av bilderna från Bosgårdsfallet till svartvitt. En del funkar helt ok tycker jag även i svartvitt. Andra är jag däremot inte lika övertygad om

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

TheInvisibleJackal

Fruset fall

Det nya årets första fotoutflykt gjorde jag tillsammans med kamrat i fotoklubben. Vi hade dagen före bestämt  att vi skulle åka till Bosgårdsfallet som ligger ca fyra mil inåt landet. Det hade varit minusgrader ett tag och det var möjligt att vi skulle kunna mötas av ett delvis fruset fall. Något vi hoppades på. 

Jag var ledig den här måndagsförmiddagen och termometern hemmavid visade på -15 grader. När vi anlände till fallet lite drygt halvtimmen senare visade termometern i bilen på -19. O... vilken fantastisk morgon!

#2

Det var gnistrande kallt och obeskrivligt vackert ute.

Det är för sådan här stunder som man klär på sig rejält varma kläder från topp till tå för att kunna var ute och njuta i fulla drag. Man fryser snabbt om man inte är tillräckligt klädd för att klara några timmar i nästan 20-gradig kyla.

Under en tid har jag samlat på mig varma underställ, strumpor, stickade tröjor m  m. Allt i ull. Jag är en varm förespråkare för ull. Det är ett suveränt material både i kallt och varmt väder för det har egenskapen att det andas.

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Tyvärr varade de här konditionerna bara i en någon dag. Vilket var synd. Det är sällan vi får riktigt vinterväder här i Halmstadstrakterna. Jag hade mer än gärna återvänt och fortsatt leta kompositioner, men vardagens gärningar pockade på.

TheInvisibleJackal

Snö på Ön

Hur blir man inspirerad att föreviga något man ser genom att fotografera det fenomen man stöter på i tillvaron? Vad är det som får mig att välja att lyfta kameran till ögat eller t o m sätta den på ett stativ och ta en bild av just det jag ser i kamerans sökare? Och sedan när jag kommer hem och laddar in bilderna datorn, vilket inte alltid av olika anledningar sker på en gång, för att titta på dem uppstår ibland funderingar inom mig varför fotograferade jag det här? Jag stirrar på bilderna och försöker erinra mig vad det var som gjorde att jag ville ta just de här bilderna. Många gånger är det helt blankt. Den inspiration jag kände när jag tog bilden vittrade till smulor som blåste bort i vinden i samma stund som jag tryckte ner avtryckaren. Bilden ter sig obegriplig. Är det, det som är inspirationens väsen? Dess flyktighet? Inspiration är något som kommer och något som går. Fast stundom funderar jag på om inte jag vissa gånger fotograferar för fotograferandets egen skull. Lystmätet att få titta in i sökaren, trycka ner avtryckaren och höra ljudet från slutaren. Själva den mekaniska processen blir det som är eftersträvansvärt. Ungefär som en rökare som försöker sluta röka och sätter en otänd cigarett mellan läpparna för ändå kunna förnimma delar av rökningens mekanik. Är det så även för mig som fotograferande att suget efter att få ta bilder ibland blir större än den kreativa processen att verkligen ta bilder? En del i den processen är också att inte ta bilder. Att ta ner sökaren från ögat, släppa avtryckaren och stilla konstatera att det här blir inte som jag föreställer mig det att det skulle kunna ha sett ut. 

#2

Är då inspiration frikopplat från kreativitet? De skulle kunna förefalla så, men stämmer det? Det kreativa mindsetet hämtar inspiration någonstans ifrån för att s a s kickstarta sig själv. Och det behöver inte var något stort och himlastormande. Det kan var en ljusfläck på ett löv som ger upphov till något i ens sinne som väcker en lust att skapa. Kreativiteten är väckt. För mig är inspiration och kreativitet intimt sammanbundna. Fast ibland saknas den här bindningen eller den kommer bara inte till stånd.  Inspirationen pekar och säger - "titta på det där!". "Ja...och?" undrar kreativiteten, som har bestämt sig för att ta siesta istället för att jamma iväg med det som inspirationen kommer med. Inspirationen vill ta bilder, men kreativiteten pallar inte att skapa dem. Med det sagt - utan att kreativiteten är med på tåget räcker inte ens all världens inspiration till för att skapa bilder. Det är dessa stunder då fotograferandet känns trögt. Inget händer. 

#3

Det är vid dessa tillfällen, det är lätt att hemfalla åt någon form av stimulantia för underlätta sammanbindandet mellan inspiration och kreativitet. För mig personligen handlar det inte då om att klunka i mig glas efter glas med rödvin eller ta en tur till limpistolens patroner för att kort därpå te sig som blek kopia av Juha Mieto i Lahti-VM 1978. Nej, min stimulantia är betydligt tyngre. Det är musik. 

#4

Frank Zappa sa:

“Information is not knowledge.
Knowledge is not wisdom.
Wisdom is not truth.
Truth is not beauty.
Beauty is not love.
Love is not music.
Music is THE BEST.”

TheInvisibleJackal

Tönnersa

Jag har en ledig måndag emellanåt och den här novembermåndagen var en alltför fin dag för att sitta inne. Således tog jag min kamera och begav mig iväg till Tönnersa strand. Min fru och jag hade varit och promenerat på stranden på helgen. Det är full möjligt att gå hela vägen ner till Lagans mynning. Inget vi gjorde den här gången. Vi hade inte heller några kameror med oss utan var mest ute för att röra på oss och få lite bukt med några extrakilon som klättrat ombord under hösten.

#2

Vägen ner till själva stranden var ändrad och istället hade man gjort en ny stig. Den här stigen tangerade ett litet träskliknande område med en del istäckta små gölar eller pölar. Jag tyckte att det här området såg intressant ut och kände att jag ville återvände när tillfälle gavs.

#3

Således är jag tillbaka. Det första fotoäventyret på egen hand efter operationen och med ordinarie packning i fotoryggsäcken. Kände mig lite mer rörlig än senast i Skäralid, men märker att både kondis och styrka är en bit bort. Njuter ändå att vara ute i naturen utan att behöva ta hänsyn till tänka på tid eller annat. Tiden förvisso, för det var rackans vad solen gick ner tidigt. 

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal