Hembygd?

Min far fick sin andra hjärtinfarkt vid mitten av augusti. Min bror och jag kom då överens om att vi skulle åka till våra föräldrar en passande helg och röja i trädgården inför vintern. Således for jag och min son och dotter till mina föräldrar i slutet av september. Tillsammans med min bror gick det rätt fort trots allt. Min far hade räknat att det skulle kunna ta två helger i anspråk, men det var förmodligen uträknat efter hans egen förmåga. Nu var vi tre stycken. Med gemensamma krafter fick trädgården i ordning för vintern redan på lördag kvällen. Under tiden vi härjade i trädgården putsade min dotter fönster och mycket annat som behövde göras inomhus.

#2

Jag och barnen sov över och på söndagen tog jag kameran och gick en liten promenad på förmiddagen. Vid mitten av 80-talet flyttade jag hemifrån för studier i Uppsala. Under alla de här åren sedan jag flyttade har det hänt en del. Vissa saker är sig likt medan andra har förändrats.

#3

Under min lilla promenad kom jag att fundera över begreppet hembygd. För mina föräldrar är detta hembygden. Min mor är född här, liksom hennes mor före henne och hennes mor i sin tur. Min far kom hit som mycket ung och även om det finns en liten rest av Göteborg kvar i honom är det nog det här som är hembygden.

#4

Är det hembygden för mig? Svaret blir nog både ja och nej. Det är en hembygd så tillvida att det här min föräldrar lever och bor. Det är här mina morföräldrar, min morbror och även min syster ligger begravda.

#5

Det finns saker som på sätt vis därmed binder mig till orten bortom tid och rum, men ändå känner jag det inte som en hembygd för mig. Faktum är jag inte vet vad som är min hembygd. Både rotlös och världsmedborgare på samma gång.

#6

Som en slags turist ser jag på min uppväxtmiljö. Miljöerna är mig inte längre bekanta även om jag i minnet vet hur det tidigare såg ut. Hur annorlunda det såg ut.

#7

Är det det som är mitt problem? Jag har tappat hembygdskänslan för att jag under årens lopp sakta förlorat kontinuiteten med ortens utveckling och vara. Hembygden har  för mig blivit något statiskt. Nostalgi och minnesfragment lägger en hinna över min känsla av hembygd. Samtidigt känner jag lika liten hembygdskänsla för min nuvarande bostadsort även om jag snart har bott här i 30 år. Tiden och åren är inte till någon fördel i varken den ena eller andra fallet.

#8

Nya väldiga byggnader har lagt beslag på platser där minnet spelar upp scener där jag och min bror tillsammans med vår mor besökte mejeristen för att köpa ost och få smaka en skiva ost och därefter gå in till charkturisten dörren bredvid med förhoppning om att få varsin prinskorv. Nu är båda verksamheterna bort sedan länge. De försvann nog redan när den första affären som hade "allt" byggdes. Det blev allt mindre behov av att besöka flera små affärer för att köra sina inköp. Nu kunde de göras alla på ett och samma ställe. Det lustiga är att varje gång jag bjuds att smaka en skiva ost; vilket i för sig inte händer så ofta numera, kastas jag tillbaka till den där lilla fyraåringen som vördnadsfullt tar emot ostskivan som räcks fram till honom.

#9

En efter en har de försvunnit. Fiskhandlaren, järnhandeln, posten, pressbyrån, konsum, bokhandlaren, guldsmeden, fotografen, sportaffären och säker ett par andra som jag har glömt. Är det därför jag inte känner hembygdskänsla för att det som sägs ska vara min hembygd är så tom, så innehållslös?

#10

Fast en hembygd är väl mer än dess verksamheter. Det är väl också dess invånare. Det är sant, men vad händer när kontakten med människor som man delvis vuxit upp med blir allt mer sporadisk och man glider ifrån varandra. Att allt som återstår är en kort glimt av något man trodde sig ha gemensamt, och som när det kommer till kritan inte heller var det. Som två främlingar letar man desperat efter något som kan vara gemensamt. Och det då samtal om väder och vind uppstår.

#11

Jag har flera gamla klasskamrater som alltjämt bor kvar eller i vissa fall har återvänt. Kanske någon gång var tredje år eller än mer sällan träffar jag på någon av dem av en slump. Jag skulle kunna söka upp dem. Det skulle inte vara svårt, men vad skulle det ha för syfte. Vi har inget gemensamt. Kanske är det mitt eget fel att jag aldrig bemödade mig om att vara en del i gemenskapen under uppväxtåren. Jag hade ett större behov av att få vara ensam med mina tankar om musik, konst, historia, litteratur än att sitta i en kall ishall och se några flänga runt efter en liten svart puck eller för den delen stå invid en grusväg någonstans och se en rallybil svepa förbi i någon bråkdels sekund. Jag kände mig aldrig som en del av någon gemenskap när jag växte upp. Jag kände mig inte för den delen heller udda. Jag var jag.

#12

Sista biten. Bortom kröken och jag är snart hemma igen hos mina föräldrar. Fortfarande vet jag inte om jag ska kalla det här min hembygd eller inte. Jag kanske aldrig blir riktigt klok på det hela.

TheInvisibleJackal

2021-12-19 18:04   Lars-Gunnar Nyqvist

ja... känner igen mig lite i dina reflektioner. Platsen är samma men ändå inte. Har själv återvänt till samhället och platsen där jag växte upp. Idag igenväxt och nergånget.

Platsen inte så viktig men tankarna som kommer hur jag hade det, var då och tänkte då. Kontra resan till den jag är idag. Människorna - de som betydde något.

Hade vid ett tillfälle stämt träff med några barndomskamrater på en plats som vi var mycket vid som "barn". Mycket trevligt men insåg att vi kunde lika gärna ha suttit någon annanstans. Det hade inte gjort skillnad.

Svar från TheInvisibleJackal 2021-12-20 16:06

Det kanske så det är. Att platsen inte är det primära utan snarare den känsla som väcks vid mötet av andra människor som man en delar en geografiskt utrymme med. Har också träffat ett gäng kamrater från skolåren för ett tjugotal år sedan. Det var också trevligt, men det gav inte upphov till några fler träffar.

Hälsningar Jörgen

2021-12-19 18:40   Mats Erikson

Det var en fin betraktelse som även jag kan känna igen mig i. Kanske ändå med skillnaden att fortfarande känns min gamla hembygd ändå som just min hembygd. Men visst är det så att mycket förändras under resans gång, inte bara byggnader utan också känslor i en själv. Där har ändå Facebook spelat en positiv roll. gamla vänner har man ånyo en liten men ändock kontakt med. Genom en grupp där minnen och gamla bilder från förr publiceras behåller jag hembygdskänslan. Där jag bor nu då? Det blir aldrig min hembygd fast jag bott här mer än halva mitt liv. Många fina vänner har jag, men orten blir aldrig min.
Tack för din text som för upp till ytan mycket som finns i mig.
Hälsningar
Mats

Svar från TheInvisibleJackal 2021-12-20 16:15

Tack så mycket Mats!
Kul att det kunde väcka lite tankar hos dig. Det är ett knepigt fenomen det här med hembygd. Jag var ett tag medlem i hembygdsföreningen för att därigenom få lite hembygdskänsla. Visst var det intressant att läsa årsboken ett tag men efter tag kändes det som saker och ting upprepade sig. Håller med att FB inneburit att man kunnat hålla en liten kontakt vid liv.
Det är märkligt det här med att orten som man kanske har tillbringat den största delen av sitt liv på aldrig blir ens hembygd. Undrar vad det kan bero på egentligen. Ibland när jag träffar människor och jag berättar var jag bor, undrar de vad jag tycker att det går för min bostadsorts fotbollslag. Jag har ofta inget svar. Fotbollslaget betyder inget för mig. Inte heller handbollslaget eller ishockeylaget för den delen. Inte för att jag inte skulle vara idrottsintresserad utan för att lagen inte betyder något för mig. Det är ofta förbryllande för frågeställaren eftersom underförstått förväntas att man ska ha något att tycka om det lokala fotbollslaget på ens bostadsort.

Hälsningar Jörgen

Hälsningar Jörgen

2021-12-19 19:34   pdahlen

Förstår dina tankar. I mina ögon är hembygd där man växte upp, för mig ger det platsen mellan 3-23 år.Faktiskt ser den statsdelen ganska intakt ut, affärer har försvunnit och nya har tillkommit men det har inte varit några nybyggen i ormrådet. Men jag har inga andra kopplingar till platsen mer än att min mor bor kvar. Faktiskt är miljöerna till de 4-5 platser jag flyttat till efter dess fortfarande i byggnader och vägar identiska idag som när jag bodde där

Svar från TheInvisibleJackal 2021-12-20 16:25

Det ligger en del i vad du säger om hur hembygden skapas i samklang med uppväxtåren. DEt är nog det vanligaste sättet att mentalt knyta an till en bestämd plats. Den får säkert också då en helt annan närvaro i ens väsen. Jag är född på platsen som jag skulle kunna kalla för min hembygd, men flyttade därifrån när jag var fem för att återvända vid 13, med ett bagage som jag inte då mäktade med att dela med mig av. Slutligen flyttade jag definitivt vid 22 för att endast återvända som besökare och har fortsatt att göra så genom åren. Mina föräldrar bor alltjämt kvar.

Hälsningar Jörgen

2021-12-19 21:39   Khalad

Mycket fin betraktelse, rolig och väsentlig. Själv har jag löst det genom att säga att jag har två hembygder, Östergötland och Dalarna. För mig är hembygd inte själva hemorten utan mer hemtrakten. Södra Dalarna med skogen sjöarna bergen och bruks- och gruvorterna, samt norra Östergötland på gränsen mellan slätt och bergslag, båda lika kära Tack för fin läsning och bra bilder, hälsningar/ Björn

Svar från TheInvisibleJackal 2021-12-20 16:48

Tack så mycket Björn.
Jag har varit inne på samma tankespår faktiskt och det har inneburit bland annat att en sjö som jag och min bror brukade bada i tillsammans med vår morfar har fått ett större hembygdsvärde än själva huvudorten. Hemtrakten för mig har därför också mer och mer kommit att röra sig om Jönköpings län i Småland, delar av Östergötland vid Vättern och Uppland kring Mälaren och Uppsalatrakterna. Det är där jag har mitt ursprung. Det är i dessa trakter jag i mångt och mycket känner mig hemma. Och det även om det går år mellan besöken på vissa ställen.

Hälsningar Jörgen

2021-12-19 21:57   niniz

Oj så igenkännande det här är. Jag nämnde vid nåt tillfälle att jag kände mig rotlös och lite förvirrad men möttes inte av förståelse så nu bara är det så.
Fina bilder och hoppas din pappa repat sig bra.

Svar från TheInvisibleJackal 2021-12-20 16:52

Tack så mycket Nini!
Jag tror att det är vanliga tankar för många av oss som lämnat våra uppväxtorter för något annat. Jag tror att också att det är helt normalt att känna sig rotlös och förvirrad i den situationen. I varje fall om man är en tänkande och reflekterande människa.
Min pappa mår bättre, men det här infarkten tog hårt på honom.

Hälsningar Jörgen

2021-12-20 06:47   jerrysoderberg

Spännande berättelse och fina bilder. Jag blev så nyfiken på ortens namn. Annars är det så jag känner ibland när jag återser min barndomsstad.
Ha de gott.
Jerry

Svar från TheInvisibleJackal 2021-12-20 16:54

Tack så mycket Jerry!
Ortens namn går faktiskt att utläsa på en av mina bilder om man tittar noga.
Vi är nog många som känner så här skulle jag tro.

Hälsningar Jörgen

jerrysoderberg 2021-12-20 18:09

Tack, nu såg jag skylten.//Jerry