Ha en rolig dag!

Januari skaparglädje

Dimmor, solnedgångar och Maluszek fångade Olympus de få stunder han var aktiverad, det var inte många gånger alltså.

Månaden passerar i akvarellens tecken. Jag ”producerade” en hög målningar som nu måste fotograferas. Och just den delen är mindre lockande. Det är ungefär som när jag är ute med Olympus. Fotograferar och blir lycklig. Sen när är det dags att framkalla bilder då kan det vänta… Just tiden vid dator är tråkig. Det är därför jag har högar med gamla bilder och ofotade målningar, jag är lite lat att slutföra bildskapandet hela vägen… Eller kanske inte lat, för att den tiden brukar vara använd till det vardagliga, läsning, träning och annat som behövs göra eller bara dyker upp.

Dator orsakar trötta torra ögon och framkallar dålig stämning.

Jag brukar börja dagen med att kolla mail, läsa nyheter och surfa en stund på sociala medier. Det är inte många konton jag har kvar, men det tar ändå lite tid att ta emot olika kommentarer, hälsningar, lajkar och svara på de… Sen är jag trött på dator och det digitala och gärna gör något annat. Så fotografier och målningar lider och väntar. Ibland är det bra, jag får distans till bilderna och kan granska mina skapelser med kritiska ögon. Ibland är det synd när tiden har betydelse, då aktualiteten försvinner… men i mitt fall tror jag inte att det har någon betydelse. Jag utgår ändå från mina känslor och är ingen influenser som måste uppdatera flitig för cashflöde…

Dessutom, när jag scrollar på några nyhetsajter blir jag ledsen och trött. Ofta känns det som att världen runt om går fullständigt galen… Inte bara att det är så många krig och beväpnade konflikter i olika delar i världen. Även i politiken på hemmaplan undrar jag vad hände med människor när de hamnar i maktpositioner?! Det verkar som att deras hjärnor får total kortslutning. Jag ska inte uttala mig konkret för att jag vill inte skapa några politiska trådar här… Men jag tror att många av er kan känna igen sig i min frustration och kraftlöshet.

Att skapa något är lekande… Fotografering hjälpte mig enormt när jag var sjuk i cancer och under rehabilitering. Fotografering var som lugnande medel vid alla strapatser med arbetsförmedlingen och andra myndigheter på vägen tillbaka till det friska livet. Det är en härlig hobby och jag önskar att dagarna hade mer än 24 timmar och att jag inte behövt sova.

Men att få några bilder måste man klä på sig och ta Olympus ut. Det behöver jag inte göra med penslar och papper. Dessutom kan jag trolla fram soliga stämningar med Quinacridone Gold eller Raw Sienna eller glömma omvärlden och drömma om Norrsken som jag gjorde nyss med många nyanser av blått. Det blev många många försök men till slut satt den och jag gärna visar den. Mitt Norrsken i akvarell.

Det digitala är kanske inte så dåligt? Jag kan skriva om min hobby, ta del av era hobbyer och dela skaparglädje. Kanske är det just det som är viktigast just nu. Inte alla fjantar till makthavare, stridslystna psykopater och andra störda individer som orsakar kaos och meningslöst lidande, dödande om inte mord… och vi kan bara titta på kraftlösa…

Vintertankar...

Vinter kan förvandla landskapet till en saga med fin snö, krispig kyla och solstrålar. Men, det verkar som att det alltid finns något men, när det är naket, det vill säga utan snö och tvåsiffrigt på minus sidan på termometern, då är det inte saga utan elände!

Jag har svårt att hitta motivation att gå ut. För kallt.

Målar istället vinterlandskap och nordiskt ljus och försöker tänka på det praktiska. Fotoglädje infinner sig snart och med våren kommer värme och mycket arbete. Snart ska jag så purjolök, det blev lyckad skörd förra året, och sätta några potatisar, fröså några blommor och plantera en ny ros över Ruffino. Han fick en fin plats i trädgården vid planket på ”solsidan”, där han gillade vila på somrarna, och en ros kommer passa bra där.

Vintergäck, snödroppar, blåsippor, vitsippor, tusenskönor på gräsmattan, tussilago, maskrosor… Varm fuktig jord mellan fingrarna… åh, vad jag längtar…

Livet går vidare. Den tunga klumpen av sorg lättar dag för dag tack vare Maluszeks vitalitet och oemotståndliga charm.

Kungen är död-länge leve kungen…

Det blev lite så och Maluszek tog över trädgården och hemmet och skuttar runt med enorm energi. Han är så glad och så lycklig att man kan inte annat än le. Sprudlande lycka i en liten kattkropp. Det känns bra när jag tänker tillbaka och kommer ihåg när han kom hit nästan som på det sista benet, hungrig och sjuk. Veterinärbesök, operation och medicin, det var mycket omständigheter, men han klarade allt och stannade med oss!

Efter väldigt kalla dagar kom dimmor och frusit till vitt skimmer på allt. Det såg fint ut i solstrålar som försökte bryta genom moln för några dagar sen. Efter det kom regn och nu är det svinkallt igen, brrr.

Allt rullar på och så ska det vara. Sånt är livet…Det som hade början kommer till sist till sitt slut.

Tog enstaka bilder bara för att inte rosta fullständigt. Ljusa timmar går för det mesta åt matlagning och akvareller. Dagarna är redan längre och ljusare så jag hinner lite mer. Blev faktiskt nöjd med några skapelser så återstå att fotografera målningar så jag kan publicera de.

Jag är en obotlig romantiker och hoppas alltid att det ljusa övervinner mörkret, även om många gånger hopplöshet är nästan omöjligt att bära… Hoppas att det fruktansvärda kriget i Ukraina tar slut och folk återvänder och bygger upp sina hem, att de meningslösa ideologiska och religiösa konflikter i världen försvinner i aska och aldrig mer får syre… men det ser mörkt ut just nu. Nyheterna är deprimerande och tunga…

och en akvarell ;-)

Livet går vidare...

Allt rullar på igen. De första dagarna av nytt år har frusit ihop i en klump. Det var mycket känslor, tårar, en gnutta hopp och kraftlöshet… Livet är definitivt tungt ibland. Jag vet att mirakel kan hända bara i Disneyland och i verkligheten finns det inga mirakulösa kurer men ändå hoppades jag lite att katten klarar sig lite längre. Att vi möter våren och som vi brukade tar en tupplur på altanen i vårsol. I alla fall sov Ruffino lite medan jag pysslade med något annat eller hade kaffepaus. Han gillade vara med oss när vi fikade på eftermiddagarna…

Det blir konstigt att inte höra tiktik steg på morgonen i köket och inte få assistans vid kaminen. Han älskade när jag eldade… Ingen kommer vrida på näsan över maten eller släppa någon loppa på mig. Jag kommer sakna hans värme och lugn…

Just nu lipar jag lite och är inte kapabel att skriva mer än så… Ruffino somnade in idag…

Livet går vidare och jag hämtar mig så småningom.

Det kommer nya bloggar och nya bilder…

GOTT NYTT ÅR!

Sista dagar av december och året passerar sakta. Funderar en stund vad jag vill skriva om idag.  Att summera passerande tid är inte min grej, det som var det har varit och oavsett ord och bilder jag kan inte återskapa eller återuppleva något igen… Dessutom våra hjärnor, enligt olika forskare och doktorer, rensar bort en del och det som vi minns stämmer nödvändigt inte med om hur det var i verkligheten. Så förmodligen även i mina minnen finns bara en bråkdel av det som jag har gått igenom. Det som var, det stannade där i svunnen tid…

Idag är den dagen som gäller…

Jag koncentrerar mig i nuet och brottas med ett beslut jag nyss har tagit. Om ett par dagar, i bästa fall vecka eller två, ska jag be veterinären att hjälpa Ruffino somna för evigt. Hans njurar lägger sakta av… Åldern ger sig påmind starkt…

Ruffino är väldigt gammal. Enligt mina beräkningar runt 18 år och det är mycket för en katt.

Utanför faller snö blandat med regn, känns ruggigt och slaskigt. Maluszek rusade in i huset som en glädjebomb och sladdade på golvet med blöta tassar. Det såg lite komiskt ut. Han blev fin, stark och oerhört glad. Toppen form.

Kronprins, verkar det som.

Ruffino sover djupt på sin mjuka filt. Hans livskamrat, Silky snarkar tungt bredvid. Jag vet inte hur det blir för honom när Ruffino somnar in. Han är också gammal och lite speciell. Det är möjligt att utan Ruffino klarar han inte av att fortsätta leva och hans hjärta brister… Jag vet inte. Jag ser bara hur oroligt han är nu, när Ruffino inte mår bra.  Maluszek och han gillar inte varandra heller. Jag måste hålla de åtskilda i olika delar av huset, annars är det bråk. Maluszek vill inte bråka, lägger sig på golvet och visar undergivenhet, men det hjälper inte, Silky blir vansinnigt ändå. Och olycklig…

Jag har aldrig varit en som kallas kattmänniska. Hade ingenting emot djuren, men inte heller ville ha de i närheten. För det första tyckte jag att ha en katt i lägenheten i stor stad var inte så bra idé. Dessutom hade jag inte råd att ha en extra familjemedlem. Katter kom till mitt liv när jag flyttade till Sverige och ihop med min man. Det var redan två katter i huset, Rufus och Willmouth som tittade på mig med förvåning, men som accepterade mig och var vid min sida när jag däckade i fåtöljen efter cellgifter…

Ruffino och Silky kom senare på sommaren 2009. Egentligen var det  bara Ruffino som vi skulle ta från katthemmet, men det visade sig att Silky var hans lekkamrat/sällskapskatt och att det var omöjligt att sära på dem.

Silky var snäppet yngre. Idag är de båda gamla och sköra…

Jag konstaterar att jag inte har många bilder på Ruffino. Han gillade inte att bli fotograferad. Så fort jag hade kameran i handen vände han ryggen och visade tydligt sitt ogillande. Jag respekterar det idag och visar inga bilder på katten…

Det börjar regna igen. Nytt År knackar på dörren. Lite grått vemod, lite kulörrik förtjusning och svart sorg färgar dagen…

Gott Nytt År!