Delad glädje

Hoppas att det är så att delad glädje multipliceras. Först, häromdagen fick jag mail från Fotosidan, en ursäkt och förklaring om den olyckliga spärrningen. Det värmde gott i mitt sjuka hjärta :-)

Två: Min virtuella vän är inte sur på mig, tvärtom, vi har liknande syn på aktiviteter i sociala medier och jag blev förlåten för uteblivet svar på meddelandet.

Och för det tredje Sädesärlan landade på taket, Hurra!

Jag blir alltid lite orolig hur det går för den lilla fågeln med en sådan flytt, år efter år. Hon kom och det är full aktivitet mellan takpannorna. Det är den största glädjen på våren.

Våren är lite kylig i år, men det är vår ändå och dagarna är längre, ljusare och jag kan vara ute bland blommor och bin.

Fredagens morgon bjöd på lite sol och på Celsius skalan kunde jag se lite trevligare siffror. Det var länge sen jag njöt så mycket av att ”rulla mig” på marken med Olympus. Skruvade på ett makro och glömde tid och rum… tills det var dags att laga mat.

På bilderna en makroblandning från min trädgård.

Sociala medier och jag

Den digitala världen kan stundvis vara underbar. Jag hittade min hörna i den och för de mesta funkar det ganska bra, men ofta är det en katastrof! Mina enheter är inte synkade och jag bryr mig inte så mycket om alla likes fram och tillbaka här och där. De flesta är bara för statistikens skull. Men jag bryr mig enormt mycket om de verkliga människorna och verkliga kontakter, även om de bara är via nätet…

Jag har ett konto på fejjan på grunt av anknytning till NAS, Nordiska Akvarellsälskapet, som jag är medlem i. Så jag kan även titta lite då och då i olika andra grupper. Inte så ofta, inte så regelbundet, men för  att vara lite uppdaterad eftersom det är mycket som ske bara via fb.

För länge sedan skapade jag även konto på Instagram och där är jag regelbundet, det vill säga, ungefär en gång på ett halvår. Eftersom jag har alla de aktiviteter osynkroniserade (för att jag vill ha det så) händer det att jag missar någons meddelande eller viktig notis… Jag klantar till det helt enkelt…

Senast publicerade jag några målningar på mitt Instagram och upptäckte att jag inte läst ett meddelande från någon som jag gillar mycket. Meddelandet sändes just så ungefär ett halvt år sen…

Jag skäms, jag är ledsen och jag vet inte hur jag kan göra det ogjort…

Jag skrev till personen och hoppas att hon kan förlåta mig…

Livet går vidare och jag kanske har förlorat den fina bekantskapen. Hoppas inte…

Å andra sidan vill jag inte bli synkad och ständigt uppkopplad. Det funkar inte för mig. Jag mår dålig av det. Men du har ”smart telefon” kan ni säga. Ja, jag har den bara för att ringa samtal. Jag lever inte med den. Inga appar och inga sociala medier, de ”sköter jag” bara på dator. Instagram gjorde det möjligt för ett tag sen så jag kunde behålla konton som jag använder ”väldigt sparsamt”.

Undrar vad människor kan tänka när jag inte svarar eller svarar väldigt försenat… en oförskämd hemsk kärring… jag får väl svälja det… och försöka förbättra mitt beteende på nätet…

Det var en tung upptäck…

Promenad vid havet och ny hortensia

Köpte mig en ny blomma. Vacker som en dröm. Undrar bara om den överlever. Hortensior brukar blomma lite senare. Hade den inne några dagar och nu är den ute i stor kruka innan jag planterar den i rabatten. Den rosa blomman lyser så härlig i trädgården som nu börjar få lite mer färger och grönskan tilltar.

Fredagen var ganska mild, utan sol. Efter målandet som inte gick riktigt som jag tänkte mig, behövde jag vädra tankarna och röra på mig lite. Kände mig stel och trött.

Det blåste inte så det blev stranden. Nästan öde och härligt lugnt. Olympus var med. Han fick inte så många tillfällen att hoppa upp från väskan, men några bilder till bloggen blev det.

Det var skönt. Jag passerade en man/gubbe som trampade med stavar och han var så glad så han hälsade högljutt med ett brett leende. Jag hälsade tillbaka och konstaterade att hans glädje smittade och jag blev också glad, bara sådär av väder, havet, lugnet och våren.

Det var en lång promenad och när jag tittade på stegmätaren var det närmare elva tusen steg. Och jag erkänner det kändes i kroppen efter några stilla dagar. Men jag gillar en sådan fysisk trötthet med lite rosa på kinderna och lätt träningsvärk dagen efter.

I skrivandet stund bryter solen genom fluffiga moln. Vi får se vad Olympus hittar på, blir det makro eller drar vi någonstans ut på fotoäventyr, och jag kanske smuttsar naglarna lite i rabatterna.

Det är mycket på dagens schema, utom det vardagliga som att laga mat och tvätta, men inte så noga. Det viktigaste är att det äntligen är vår här… jag njuter…

hoppfullt?...

Hälsosam promenad till skogen blev allt annat än hälsobringande. Det var ruggigt och kallt och det blåste från havet, men man kan inte bara sitta och gnälla på vädret eller fördriva tiden framför burken.

Jag tog en sväng ut, förfrusit mig ganska rejält och det verkar som att istället för att må bättre blev jag krasslig. Känner mig som ett durkslak. Nyser, snörvlar och förlorar mycket vätska… uff!

Försökte vara kreativ ändå. Med kameran gick det lite sådär, men i värmen från kaminen kunde jag leka med ljus på annat sätt. Det blev några olika akvareller. Och även självporträtt!

Har svårt att fota målningar. Det blir inte rätt och färgerna känns döda och matta. Måste klura ut hur jag kan anpassa inställningar i kameran så foto kan ge rätt återgivning av målningar. Svårt! Om jag fotograferar målningar ute, blir de bättre, men just nu i regnet det går bara inte!

Det blir lite läsning istället… om foto, måleri och kanske någon roman om forntida Sverige. Älskar historiska romaner.

och självporträtt ;-)

deppig november

Inte kallt, men ruggigt och mörkt. Det blåste och småstänkte hela dagen. Ibland passerade gråa och tunga dimslöjor.

Jag vet det finns inte dåligt väder..., men det fanns idag!

Var ute bara kort stund och kände att det blir svårt att få någon bild.

Fick anstränga mig lite åt det abstrakta hållet för att ha något till mitt novemberprojekt...