Måste erkänna att jag delar din smak. En liten gnutta korn ger struktur, liv och djup till en bild. Blickar fastnar bättre där den ska och halkar inte runt lika mycket som på en slät bild.

Jag tycker att ansiktet ser glänsande och vit ut i båda bilder. Ett porträtt i befintligt ljus hade varit ett bättre exempel.
Men jag kom tänka på att porträttfotografer från förr har väl aldrig använt Tri-X. Den var ju pressfotografernas film, eftersom den är mer nivellerande än andra och därmed lätt att framkalla. Kornet ville man egentligen inte ha på den tiden.
Numera finns nostalgi kring kornet.
Hälsningar
Wolfgang

Visst är det korn i bild två men du kan säkert dra på lite till så det blir Tri-X!
Göran

En liten undran så här vid förmiddagsfikat och i all vänlighet :)

Varför är det så viktigt att jämföra? Kan man inte bara nöja sig med att det är två olika tekniker att framställa fotografiska bilder där båda har sina förtjänster och att slutresultatet blir lite olika till sin karaktär. Det blir lite som att jämföra oljemålningar med akvareller istället för att diskutera om målaren har lyckats att utnyttja den valda tekniken väl och att den fungerar i sammanhanget. Zorn målade t.ex. både oljor och akvareller. När man tittar på hans akvareller med mjuka fina böljor i kvällsljus undrar man hur karln bar sig åt och - åtminstone jag - blir imponerad över skickligheten och hur väl han utnyttjade tekniken. Samma sak med hans oljor, fast där är det ett annat uttryck där penseldragen och den lite grövre strukturen framhäver karaktären i t.ex ett porträtt.

Varför detta eviga jämförande där tekniken står i centrum istället för bilden som sådan och dess innehåll?

Kan det vara så att det är ett sätt att slippa diskutera det svåra, dvs. innehållet och hur det beskrivs med hjälp av tekniken? Ungefär som i radio och TV. Man letar bara upp två personer som tycker olika. Sätter dem i varsin soffa (om det är TV) och så käbblar de med varandra i fem - tio minuter och ingen har blivit klokare.

Nu fika med bulle :)

Jag tycker egentligen att det handlar mer om hur man konverterar färgbilden till svartvitt än själva kornet. Även om det såklart också påverkar känslan.

Om man exempelvis låter Photoshop eller kameran göra en automatisk konvertering brukar ansiktena bli väldigt bleka och kännas för ljusa på något sätt. Speciellt om bilderna är tagna inomhus i lampljus.

Så en manuell konvertering där man ställer RGB-färgerna själv för att få rätt toner i hudpartier och annat är att föredra.

När jag på sin tid plåtade svartvitt strävade jag efter ett så kornfritt resultat som möjlig. Använde mycket mellanformat, och när det gällde småbild var det lågkänsliga filmer som gällde. Mina bilder från den tiden påminner om bild ett. Var det släta fejor i verkligheten - så skulle det enligt min mening vara släta fejor i bild! Jag var inte särskilt överens med herrar "bakgårdsromantiker" på den tiden.
Lägga på korn i ett program?? Inget för oss som anser att fotografin skall spegla verkligheten.

Personligen tycker jag inte att detta med korn i sig är så viktigt. För mig handlar det mer om hur jag vill ha gråskalan. Och där tycker jag att en rak konvertering ger en ganska platt och trist sådan ganska ofta. Det var förövrigt av den anledningen jag inte gillar den nya tri-x heller. Det som gör att ansikten känns livlösa handlar alltså inte om kornet utan för mig handlar det om att det är för låg kontrast i det övre mellanregistret. Detta kan man fixa till ganska lätt med kurvverktyget i ps om man vill. Dessutom handlar det en del om hur man vill att olika färger skall tecknas in i gråskala och där kan man till exempel använda kanalblandaren i ps. Olika filmer tecknar ju in dessa lite olika och har dessutom olika kontrast i olika spektrum av gråskalan, det är främst därför jag och ganska många tycker att en programvara som silver efex är suverän. Där är en stor del av jobbet redan gjort så att jag slipper göra det själv. Dessutom om man vill ha korn så bygger den programvaran om pixelstrukturen i filen för att kornet skall se ut som ett filmkorn och inte som brus. Detta görs så autentiskt att det inte går att skilja en utskrift från ett negativ mot en från en digitalfil om man inte vill. Sedan kan man ju tycka att man inte skall "härma" sina gamla filmbaserade uttryck, men ärligt talat för oss som detta är viktigt och som lagt ner en ganska stor möda att få sina bilder att se ut som vi vill ha dem med analog teknik vg filmval, framkallare tider agitering osv så finns väl ingen anledning att inte försöka hitta ett snarlikt uttryck när vi plåtar digitalt?

Personligen skiter jag egentligen i hur andra tycker och gör i detta, liksom att alla har rätt att vara nöjda med sitt eget uttryck, men för mig är det viktigt att svartvita bilder blir som jag vill ha dem oavsett om jag kör analogt eller digitalt. Det är också därför jag krånglat så mycket med film och framkallare genom åren. Med det digitala finns ju gigantiska fördelar när det gäller att få till detta. Man kan antingen återskapa ett uttryck som man gillar från det analoga fotograferandet eller skapa nya uttryck som den digitala tekniken erbjuder.

Men för mig handlar det inte om nostalgi, utan om att jag vet ganska väl hur jag vill ha mina svartvita bilder och går för det. Dessutom tycker jag att det är befriande med dessa genomarbetade pluggins som dels gör det hela bättre än vad jag klarar av själv och dessutom sparar mig en massa tid för att nå det resultat jag söker…

Sedan har jag full förståelse för att andra vill ha det annorlunda, det är liksom upp till var och en, och om man är nöjd med nya tri-x till exempel eller tmax 400 så gillar man ju denna lite mer platta återgivning och då funkar det säkert bättre att bara göra om färgbilderna till svartvitt rakt av.