Monokrom natur - är det något?

Nu är ju inte naturen i en monokrom färgskala, åtminstone för människor. Hur andra varelser ser den försöker vi förstå, men inte ser de den exakt som vi inte. En del ser andra saker, som förskjutet färgspektrum, ibland med mer än ögonen t.o.m. Det finns ju olika elektromagnetiska våglängder. Åtminstone tänker vi så. 

Här går jag loss med Lightrooms svartvita möjligheter, som visade sig fungera väldigt väl. Visar naturen i hela gråskalan, från svart till vitt. 

Startar vid stranden i Åhus.  Väldigt fin sand, men lite kallt i vattnet ibland. Här står jag vid fågelskyddsområdets gräns och ser söderut......och norrut. Tomt, men det skall vara så. Tillträde förbjudet sommarhalvåret, fågelskyddsområdet är 500 meter framöver, före hamnen.Sedan ner till Maglehem, Blåherremölla. Numera privatägt. Här gick jag förbi ett fönster i kvarnhuset.Sedan på en stig längs med Verkaån, som jag tycker så mycket om. Ja, överhuvudtaget är alla Skånes åraviner vackra. Här har jag mjukat till bilden för att inte överbelasta betraktaren med alla tusentals detaljer en superskarp bild ger. Det kan bli lite jobbigt. Och varit nödd att då acceptera två urfrätta stenar nedtill i bilden. Får läsa på en annan gång om markering - lager. Lågvatten i kröken efter sommartorkan. Mjukgjord bild. Lite mer fart här, också mjukgjort. Praktiskt att promenera med tåliga sandaler och uppkavlade byxor, bara att gå ut i ån och fyra av kameran. Trädet närmast har ett intressant hål i stammen, sett rakt framifrån är det helt rektangulärt. Funderar över tomtar, vättar och älvor som kan bo där, och som vi inte kan se längre, moderna människor. Här är det mer stillsamt, en rogivande promenadstig. Den har den där känslan. Vilken tid på året det än är, känns det fint att gå här. Och till sist - ni ser varför jag gillar att vara vid Verkaån. 

En promenad där det är ömsom svart, ömsom vitt

Efter att ha sett rådjuren gick jag in i skogen, en aleskog där den stora svarta boskapen (black angus) går. Det har sina stigar där, jag följde en. 

Visst ser den lockande ut, boskapsstigen in i skogen. Vackert sommarväder, lite spännande. Med visst mod i barmen går jag framåt.Ovanför skiner solen, och jag börjar tänka på en dikt av Tranströmer. Det finns mitt i skogen en glänta - som bara kan hittas av den som gått vilse. Det är ett underbart visdomsord. Jag fortsätter framåt på stigen, njuter av skuggspel och solOch det blir snårigareOch snårigare. Vackert skuggspel och förvirrande mycket detaljer. I kaoset finns mest information, så är det ju. Kanske vi upplever det som kaos då våra hjärnor är så väldigt begränsade.Och där långt inne, vilar gåtan. Om ett räd faller i skogen och ingen hör det - gör det då något ljud? Detta filosofiska tvistemål är denna dag för mig helt solklart: Visst tusan gör det ljud! "ingen hör det" o.k. med ingen menas nog ingen filosoferande människa i närheten. Men här finns kor, insekter, fåglar och annat som hör. Och ljudvågen fortplantas ändå, en ljudvåg behöver filosofer lika mycket som en fågel behöver ornitologer. I viss mån, men egentligen lite. Nöjd med detta går jag hemåt igen. 

Tillägg: alla bilder redigerade i Elements 14 och Silver Efex, före jag köpte Lightroom. 

Svartvita rådjur - mest vitt

Nu  är barnbarnet bättre, och då ser livet ljusare ut, allt ser bättre ut. 

Här är några rådjur, som jag till min glädje sett komma tillbaka, get och kid, rådjuren har varit borta från trakten i flera år efter att ha varit talrika. Gick en liten avstickare, och såg färska spår på stigen, tog det försiktigt, och där stod de! Jag stod som huggen i sten bland träden i en dunge. Tungt att handhålla, men hade jag gjort något mer, hade de sett mig. Vågade inte montera upp stativet. Hade vinden mot mig och turen med mig. Bara att sätta i gång. Efter ett antal bilder var de när nog att höra slutaren, och de kunde snart pejla in mig. Borta. 

Väljer att starta med svartvita varianten. De 6 första bilderna är redigerade i Elements 14/Silver Efex Pro, sedan skaffade jag Lightroom/Photoshop, och gjorde de 4 sista i dem. Lite av brusreduceringen i Dfine. Det var en enorm skillnad i hur bilderna såg ut när jag startade med dem i Lightroom, till det bättre. 

Kidet tar lite glädjeskutt emellanåt.Gått under några buskar, mamma kollar om det är säkert på andra sidanNä, tillbaka igen. Första klicket hörs.Några stegs förflyttning, snett mot migSer vad mamma görLugnarNä, nu är fotografen avslöjad Några skuttOch in i skogenNästan. Vänta lite på den lille. Så brått var det nog inte. 

Svartvita fjädrar, men mest svart.

Nu gör jag andra försöket att få ut det här, är något tankspridd då ett av barnbarnen är sjuk på ett oroande sätt. Så egentligen tänker jag inte på vad jag gör, bara på den lille. Men jag gör ett försök.

Först den stolta rovfågelns blick. Det är något speciellt med den, kraniets form framhäver det. Och en tillSedan en och samma fjäder på 4 olika sätt. Först form och ton. Lägg märke till den fantastiska uppbyggnaden med de hophakade lamellerna, och centralröret.Sedan lite mer litterärt, över skrivbordet.Som den är, över vitt papper.Och slutligen- struktur.Allra sist sitter en fjäderlös vän och spanar framöver. Vad ska hända?

Familjeliv

Ja, familjeliv kan vara alldeles underbart, åtminstone när solen skiner, alla är mätta och hyfsat pigga.

Tungan börjar bli intressant Kärlek kan inte överdoserasMättFestdansFamiljelivNär kärleken är som bäst