Aeterna Pictura

Jag brinner för svartvitt och för tidlösa bilder. Men också "riktig" fotografi där fotografen tänker till och utrycket är det viktiga och inte tekniken och skärpan.

Faran var över.

Dom lever! Vi klarade det! Dessa ord far igenom mitt minne då jag begrundar de sista dagarna på sjukhuset.

 

Linnea och Christofer levde och skulle må bra igen. Fantastiskt.

Ett mörker hade lyft och lämnat sjukhusrummet, och förutom aparater och sjuksköterskorna som sprang där så fanns inte samma tecken på allvarligt sjuka barn längre.

Dom var fortfarande ganska svaga och tvungna att äta mängder av mediciner, men annars började dom uppföra sig som barn brukar göra. Skratta och hitta på bus, alltid ett bra tecken på att barn börjar bli friska.

 Nu hade vi också massor av besök. Våran släkt vågade sig nu in fast med masker. Men det var härligt att se alla dessa människor komma för att hälsa på våra barn. Och att ha friska människor runt oss istället för att bara vara  själva och vältra oss i baciller och sjukdom.

Vi hade dialog med doktorn och frågade vad våra chanser var att få lämna sjukhuset inom en snar framtid. Hon var inte helt nöjd med att släppa oss, men gjorde det till slut med vilkoret om att ta med ett helt batteri mediciner som vi fick strikta order om att ge alla barnen flera gånger om dagen.

Min fru hade också ordnat vistelse i Hua hin på en väldigt vacker plats som hennes bror även ordnade åt oss förra gången vi var här i Thailand.

Han tycket synd om oss och barnen och ville att vi skulle få vila upp oss ordentligt innan vi reste vidare i Thailand.

Betydde det att vi nu äntligen skulle få börja våran semester?

Postat 2012-05-19 00:36 | Läst 2293 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Thailand, en flashback!

 Linnea på Mayo Hospital, Bankock.

 

Då är vi hemma. Dom orden känns extra trevliga när jag inser att det fanns ögonblick under resan då jag tänkte att vi kanske inte skulle komma hem igen.

Så var det faktiskt.

Och om vi skulle komma hem några av oss i familjen skulle livet inte se likadant ut som det gjorde innan. Men vi kom tillbaka och vi gjorde det allihopa. Ödet log mot oss den här gången.

Jag sitter och tittar igenom mina ca 1000 digitala bilder och går också igenom mina markerade filmrullar och planerar vilka jag ska retushera och vad jag vill göra med dom.

Filmsnuttar från resans gång börjar rulla i huvudet innanför mina ögonlock då jag sluter ögonen och blickar tillbaka.

Arlanda, trötta efter att ha stigit upp tidigt men glada och spända över vad som komma skall

. Yasmine, Mcdonalds Arlanda.

Jag och min fru, mina barn Yasmine, Linnea, Christofer och Eye.

Själv är jag oerhört flygrädd. Resten av familjen gillar det. Innan en resa är jag alltid nervös men kan inte visa barnen. Man måste vara stark inför dom!

Vips så var vi uppe i luften och den långa flygresan börjar. Stundtals slappnar jag av och kan till och med njuta.

Jag kommer ihåg att jag hade väldiga förväntningar på denna resa. Våran förra resa till Thailand och min första var verkligen fantastisk, så denna hade mycket att leva upp till.

Jag funderade över hur min Thailändska skulle fungera med alla släktingar där nere denna gång. jag hade ju nu läst i över 3 år och börjar känna mig ganska säker på att förstå språket men också att faktiskt göra mig förstådd.

Jag funderade också mycket över vad jag skulle fotografera denna gång.

Så, vi hade landat i Bangkok.

Trötta och matta plockar vi ihop våra saker och går mot utgången där värmen väntar men också våran släkt som ska möta upp oss. Taxi chaufören P.Som och hans fru med dottern Pizza som hämtade oss förra gången också.

BAM! Värme, återseende och glädje på en gång.

Omtumlade kör de oss i den fina minubussen mot en hyrd lägenhet i Bangkok som vi ska ha som bas de närmaste dagarna. Där träffar vi flera släktingar och avnjuter en god middag medans barnen leker i parken bredvid.

 P.Som och Jui.

Christofer i lekparken!

 

Efter en trevlig kväll med glada återseenden och planering inför resten av resan åker vi hem till lägenheten.

Intet ont anande om dagarrna som skulle följa som skulle bli fyllda av ångest och rädsla inför framtiden.

Dagen efter åkte vi iväg mot en hårsalong där min fru skulle tillbringa några timmar med att fixa sitt hår men även passa på att klippa barnens hår lite kortare innan dom skulle träffa resten av släkten.

Det första tecknet på att något inte stod rätt till kom precis innan vi skulle kliva ur taxin och Linnea plötsligt började spy okontrollerat. Vi tittade oroligt på varandra medans vi verbalt började avfärda det som vanlig åksjuka som hon stundtals kunde få nu på senaste tiden.

Väl inne på salongen såg hon trött ut men verkade må bättre.

Jag förberedde mig på några timmars rejäl tristress och tog fram en god bok medans jag lutatde mig tillbaka med en kopp kaffe från personalen på salongen. Barnen härjade fritt medans Barberaren hunsade sina anställda och svärmade runt min fru i förhoppning att hon skulle gilla han senaste kreation.

            

Medans tiden gick kunde jag nu konstatera att Linnea inte verkade må riktigt bra. Hon blev tröttare och tröttare och var plötsligt lite varm. Även Christofer såg lite tagen ut och jag började ana oråd.

jag bestämde mig för att åka till en närliggande klinik med min frus brors dotter Aon som skulle köra oss dit.  Väl där konstaterade dom att Linnea hade feber men kunde inte riktigt enas om varför utan skrev ut febernedsättande och sa till oss att åka hem för att vila.

Vi åkte hem till våran lägenhet för att avvakta och vänta in min fru och de andra barnen och höll samtidigt koll på Linnea för att se om hon blev bättre eller sämre.

De andra dök upp och vi kunde nu också konstatera att Christofer också började få feber. Linnea blev inte bättre av medicinen utan febern ökade medans hon också nu började yra av den höga febern. Christofer började även han att jämra sig och blev även han brännhet i feber. Oron växte och en otäck känsla spred sig i magtrakten medans jag hörde Christofer ropa på hjälp med svag gäll röst.  Där låg dom på varsin madrass mot det kalla klinkers golvet och jämrade sig sida vid sida.

Som förälder känner man sig oerhört maktlös och utsatt i ett främmande land. Samtidigt ville vi ju inte oroa barnen ännu mer utan försökte ge dom den trygghet vi kunde medans vi bestämde att åka in till akuten direkt.

Nu var det ilfart till Sjukhuset Mayo Hospital som var ett privat sjukhus mitt i Bangkok.

Vi visades snabbt till en barnavdelning några våningar upp där vi togs emot. Dom insåg snabbt att något var fel och att hjälp måste sättas in direkt.

De förklarade att de hade drabbats av en svår influensa och att de närmaste dagarna var kritiska, men att dom hade goda förhoppningar om att allt skulle gå bra eftersom vi kom in i tid.

Dom närmaste timmarna kändes surrealistiska. Så många tankar fladdrade runt i skallen. Hur kunde detta hända!? varför?! Vad kommer att hända med våra barn? Nej!

Ilska och oro och maktlöshet om vartannat.

Plötsligt låg vi där på natten på en britts sida vid sida jag och min fru. Yasmine Låg också bredvid oss sovandes. Mirakulöst nog hade hon klarat sig med lite feber ännu så länge. Och Eye, våran äldsta dotter fick stanna hos några släktingar eftersom det inte fanns plats i rummet där de andra låg. Hon verkade också ha klarat sig bra i nuläget.

I tysthet låg vi där i halvmörkret med våra blickar på våra stackars barn som låg där framför oss, med dropp och masker för sina små munnar.

 

En tår rullade sakta nedför min frus kind och jag fattade hennes hand.

Mina egna tårar var inte långt borta och jag kände ögonlocken stå emot ett tag innan fördämningen brast och även jag grät i tyshet, där i det varma sjukhusrummet, i den varma natten, i det varma Bangkok...

Forts följer.

 


 

Postat 2012-05-12 01:26 | Läst 2421 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Bättre läge. Downtown Bangkok.

 

 På ett cafe i Bangkok. I skrivandets stund är resten av familjen på olika ställen. Yasmine har just somnat och själv avnjuter jag en kopp kaffe som faktiskt är ganska god, något som är sällsynt i Thailand enligt min mening!

Postat 2012-04-09 11:22 | Läst 3841 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ingen bra början:(

Så började våran resa i Thailand och både vi och barnen var förväntansfulla för vad som skulle komma skall. Resan hittills visade sig bli en helt annat än vad våra förväntningar var. Redan någon dag efterankomsten och de första mötena med min frus familj, började barnen insjukna en efter en...

Först våran dotter Linnea 4 år. I en resa GenomBangkok med taxi började Spyorna hagla

Därefter komfebern och hals ont som ett brev på posten.

Frihet.Därefter var det våran 8 åring Christofer och slutligen yasmine våran 2 åring. 

Till slut var hela familjen på sjukhuset och alla utom jag och min fru var sjuka. Dom hade fått  en form av influensa som var ganska svår. Och drop och andra mediciner fick sättas in omedelbart , självklart jätteläskigt som förälder att vamedlem om. De senaste dagarna har spenderats här på sjukhuset med omnejd och tiden har mest gått åt till att oroa sig och konsultera sjukhus personal och funderaöver hur vi ska finansiera det hela. Men först måste vi bli friska.

Sedan hoppas vi på att kunna återuppta resan och hitta de foto tillfällen jag längtat såmycket efter och barnen efter bad och sol.

Fortsättning följer...

Postat 2012-04-01 13:44 | Läst 2180 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Nedräkningen börjar...

 

Då var det snart dags. Det börjar suga lite extra i rese-tarmen och en svag men spännande nervositet som alltid infinner sig innan en resa börjar dyka upp.

En hel del har hänt och händer nu innan resan och sedan senaste inlägget både i jobbet och privat.

Mitt jobb har varit ganska så stressigt och mycket just för att jag ska iväg en längre tid. Människor måste ta över efter mig och jag har en hel del förberedelser för att förenkla deras tillvaro då jag lämnar landet.

Födelsedagar har avlöst varandra både för mig själv och min fru och flera i släkten. Kan inte fatta att jag är 37 nu!? Hade en gammal vän på besök med sin son( ovan ) och vi pratade länge gamla minnen och insåg va gamla vi båda hunnit bli hehe.

Fortfarande också lite bedövade efter de tragiska omständigheter som jag nämnde i min tidigare inlägg, men också ett slags lugn i att vi i allafall snart kommer att få rå om varandra i Thailand och slippa stressen här i sverige ett tag framöver.

Mitt nya objektiv är nu monterat på kameran och är redo för många förhoppningsvis trevliga porträtt där nere. jag har skaffat mer film( portra 160 ) och införskaffat extra batterier etc för att vara förberedd med både analoga och digitala kameran när det är dags därnere.

Jag fick ett extra foto uppdrag nu i veckorna innan resan också och det blev som en skön uppladdning och träning inför resans plåtningar.

Jag jobbar mest sporadiskt nuförtiden och mestadels för folk jag känner och i mitt eget tempo. Det känns väldigt bra att jobba utan att ha någon press på sig.

Innan en sådan här resa blir jag alltid lite sugen på rese foto och böcker i det temat för att få inspiration och ladda upp med lite ideer och tekniker att ha i bakhuvudet när jag är därnere sedan. Ska bli roligt faktiskt.

Nu räknar jag bara dagarna... 

 

Postat 2012-03-08 22:51 | Läst 5975 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Föregående 1 ... 32 33 34 Nästa