Dokumentär foto död på Fotosidan? Livet går vidare..

2 ämnen denna blogg.

Först något lite lättsammare men som ändå varit lite som en nagel i ögat på mig den senaste tiden på Fotosidan.

Jag saknar verkligen en aktiv grupp för Dokumentär fotografi eller bildjournlistik!

Är ingen intresserad av det? Finns här inga utövare eller människor som vill berätta något med sina bilder? Hur kan det saknas en sådan grupp i ett fotografiskt forum undrar jag??

Kanske överreagerar jag och det är så att att dessa ädla ämnen går under andra grupper såsom svartvitt, Porträtt, etc. Men det borde verkligen finnas en grupp för detta.

Pappa, Nikon 85 mm f1,8.

Nu till ett tyngre ämne som berör mig själv och min familj mycket och har gjort de senaste månaderna.

I mina tidigare blogginlägg har det ofta handlat om dramatiska saker jag upplevt och som hänt oss de senaste åren och månaderna..

Det här blogginlägget tillägnar jag min älskade far som vi nära på förlorade pga av en stroke för ett par månader sedan.

Min far är 76 år och har varit en väldigt aktiv och sund människa som långt upp i åren motionerat och ätit sundare än både mig själv och många andra människor jag känner. Jag är själv utövare av idrott på rätt hög nivå och försöker hålla igång även nu då tiden inte finns till, men min far har alltid varit en bra förebild när det gäller detta,

Han har krigat mot Cancer en längre tid och fram tills för några månader sedan var han fortfarande ute i spåret och gick raska promenader med stavar samt styrketränade flera gånger i veckan.

Han drabbades lite olyckligt av en inflamation i ljumsken sista månaderna som gjorde att han inte kunde röra sig mycket och jag såg en snabb förändring i hans form på bara några månader. Men han kämpade på.

Plötsligt en dag i kalla februari så hände det som jag inte trodde var möjligt.

Jag hittade min far hemma under dramatiska omständigheter liggandes på golvet efter ett slaganfall. Jag och han hade tur i att jag gick över den dagen för att kolla till honom, trots detta hade han legat där hela dagen fram tills kvällen då jag hittade honom.

Ilfart in till Danderyd och en hemsk natt med besked om nuläge och lite hopp om framtiden för min far och oss. Vi visste att han hade fått en stroke och att vissa saker var försämrade men var ändå glada att han var vid liv.

Han kunde röra sig och prata, något som läkarstaben förvånades över.

Men det följde ändå ett par riktigt tunga veckor då det kändes kritiskt och han svävade mellan liv och död. Jag var hos honom varje dag i flera veckor och följde utvecklingen.

Danderyd, SamsungG S3 camerazoom.

Man hade mycket tid att fundera över tillvaron och mycket tid för reflektion och oro inför framtiden.

Självklart följde ingen kamera med vid ett sådant tillfälle, men det blev ändå en del mobilkamera bilder under all väntan som min fru och jag tog mest för att komma ihåg det som hänt och han något att hålla fast vid i den virvel av förvirring och rädsla man befann sig i under veckorna som gick.

Min fantastiska fru var också med mig den första tiden varje dag och fantastiska vänner hjälpte oss med barnen så vi hade möjligheten att vara vid min fars sida.

Tiden gick och han fick till slut lämna sjukhuset, vilket bara det var härligt i sig. Men samtidigt blev man snabbt varse om vad sårbar en människa är då han plötsligt kastas tillbaka in i vardagen utan skyddnät. Mycket gick fel och vi som anhöriga fick såklart sköta det mesta för att han snabbt skulle få den hjälp han behövde.

Från att ha klarat sig helt själv hade han nu Hemtjänst 4 gånger om dagen och kunde knappt gå själv utan hjälpmedel.

Sakta men säkert började minnen och uppfattning och även fysiken att förbättras dag för dag.

Och det första fotografiet på sidan är ifrån min dotter Linneas 6års kalas nu i Maj.

Pappa ville själv komma och närvarade hela kalaset och gick armkrok hem med mig, om än något långsamt så nästan för egen maskin.

Det finns alltid en ljuspunkt i tillvaron, och för oss var det fantastiskt att han faktiskt var tillbaka, om inte 100% så iallafall en stor del av honom själv.

Ge aldrig upp hoppet vänner, det finns alltid en strimma av den sköna varan någonstans mellan åskmolnen...

/Over and out.

2013-05-12 21:23   morgondotter

jag vill gärna veta om med dokumentära bilder
menar
att de alltid skall innehålla människor?
annars har vi ett sällskap som heter u t t r y c k där det finns en hel som arbetar méd din typ av bilder
välkommen att söka
poolvärd
/inger

Besvara

Svar från rikitikitavi 2013-05-13 08:33

Med dokumentära bilder menar jag mest att man vill berätta något med sin bild. Dokumentera vad som helst egentligen men kanske säga något mer än att bara visa något som är vackert, som tex blommor och djur.
Göra reportage, dokumentera spännande miljöer, berätta någons historia i bilder, dokumentära porträtt, ja allt möjligt.
Ska kolla igenom Uttryck då och se om det är något jag passar för hehe:)
Tack så mycket för svaret!
/Martin.

Svara

2013-05-12 22:29   aasaboe

Skönt att det går på rätt håll. Ibland sätts hoppets ljus under den där skäppan, då gäller det att hitta det igen. Och sedan låta det lysa.

Besvara

Svar från rikitikitavi 2013-05-13 08:34

Tack Christer:) ja det stämmer, hoppas att det kan lysa länge nu!
/Mvh Martin.

Svara

2013-05-13 19:37   gatosi

Jag skulle tro att avsaknaden av dokumentär fotografi i termer av reportage el.dyl. beror på att det snabbt går ut på bildserier. Och att titta på kollektioner har ingen ork med i Fotosidans bildflöde.
Och de som håller på med det vill kanske göra sig sedda i andra medier än på en sajt för bara fotoentusiaster. Hur skrev Alf Johansson nyligen i sin blogg? Dokumentära foton ska man helst diskutera med samhällsintresserade snarare än med fotointresserade människor. Då har han rätt tycker jag.
/Katja

Besvara

Svar från rikitikitavi 2013-05-14 00:04

Kanske kan det vare en del i varför man inte ser så mycket av den varan längre. Men jag kommer ihåg ett par åt tillbaka då det faktiskt var rätt många som lade upp mer dokumentära bilder och bilder som berättade mer.
Att vara fotoentusiast och vilja dokumentera och berätta med bilder utesluter inte varandra i mitt tycke.
Den dokumentära fotografin är i min mening det som påverkar människor allra mest då den berättar något människor bryr sig om. Och förutom att berätta något kan den dessutom vara välkomponerad, vacker och allt det andra som många av de andra bilder vi ser på sidan dagligen.
Titta bara på de riktigt stora bildjournalisterna, deras bilder är ofta både tekniskt bra utförda välkomponerade och extremt starka.
Man behöver inte vara samhälls intresserad för att påverkas och tycka saker om en bild som är dokumentär heller. Om jag ser en stark bild från ett krig eller en repotagebild från något blir jag snarare upplyst om något nytt och det väcker många nya tankar om olika ämnen och får mig och många andra att verkligen fundera över bilden.
Nuförtiden då jag går igenom många av bilderna här på sidan så är det väldigt sällan jag ser bilder som berör mig alls. Många är vackra och tekniskt bra utförda, men de saknar känsla och tanke.
Nu säger jag inte alltid att jag fotar bilder som berör, för det gör jag inte, men om jag fick välja så skulle jag nästan bara vilja fota bilder som berör på något sätt.
Vet inte varför sidan har dragit mer åt det håll den gjort. Men förändrats har den över åren, och inte bara till det bättre tyvärr i min mening...
/Martin.

Svara