En lätt känslosam söndagsreflektion

Min son tog sin läkarexamen i en ceremoni på Karolinska Institutet i Stockholm i fredags.

Nybakade audionomer, logopeder, biomedicinare och läkare gick upp på scenen och fick sina diplom och namn uppropade.

Jag fällde naturligtvis en tår, det hela var mycket rörande och vackert.

Jag tänkte att det är dom där uppe på scenen som kommer att ta hand om mig i en inte allt för avlägsen framtid när kroppen obevekligen säckar.

Jag noterade också att av alla namn som ropades upp var det gott och väl hälften som klingade utomeuropeiskt.

Såväl bland män som kvinnor.

Jag tänkte vidare att framtiden i vården och omsorgen i Sverige i hög grad är bördig från Iran, Bosnien, Palestina, Sudan, Somalia och Gud vet varifrån.

Bredvid mig satt en bosnisk pappa i min egen ålder, stödd på käpp även han.

Vi log mot varandra när våra söners namn ropades upp. Det var en stor stund. Karolinska Institutet är inte kattskit, det är rankat som världens sjätte bästa medicinska universitet

Jag kände därmed en omedelbar stolthet över att vara en del av den av Sverigedemokraterna så föraktade ”vänsterliberala pyttipannan” som under de senaste 50 åren möjliggjort för två miljoner utrikesfödda människor från hela världen att bli medborgare i Sverige. Några av deras barn stod där uppe på scenen och är nu min sons självklara kollegor och arbetskamrater.

Jag tänkte också;

Några av dem som kommit hit har det förvisso gått åt helvete för.

Andra går en strålande framtid till mötes.

De allra flesta är nog som folk är mest.

Den bosniske mannen och jag hjälptes åt nerför trapporna när ceremonin var över.

Vi lyfte lätt på våra kryckor och tog ett artigt adjö.

- Det är i sanning en stor dag, sa han..

- En helt enastående dag, svarade jag.

Syskonkärlek

Jag skrev härom veckan om vår hund Ráddi, en lapsk vallhund, som precis fyllt fem månader.

Hon hämtades från uppfödaren när hon var 10 veckor och har under tiden fördubblat sin vikt.

Igår kväll fick hon möjligheten att återse en av sina bröder i Tantolunden på Södermalm i Stockholm.

Stor syskonkärlek uppstod. Mötet blev.... intensivt...

Min hund RÁDDI

Det går snabbt.

Hon vägde sex kilo när vi hämtade henne från uppfödaren i Nora och hon gnällde hela vägen i bilen till Stockholm. Kräktes gjorde hon också. Två gånger

Idag, två månader senare, har hon fördubblat sin vikt och idag åkte vi 45 mil (med avbrott för två kisspauser) från Hemsön vid Höga Kusten till Stockholm.

Hon la sig ner i bagageutrymmet och sov i stort sett hela vägen.

RÁDDI heter hon, betyder ”hjälpare” på samiska och hon är en lapsk  vallhund. Rasen kallas ibland för ”renvallarhund” och används för att valla renhjordar över stora distanser. Två hundar, femhundra renar tio mil om dagen oavsett underlag och väder är vad renägare brukar anse att hunden ska klara av.

Må vara hur som helst med den saken men hon har snabbt kommit att bli en självklar del i min familj. Och i brist på renhjordar i Tantolunden på Södermalm kommer hon garanterat att bli en bra spår-och sökhund.

./.

Boken finns alltid kvar

Känslan efter att ha ställt ut bilder är komplex.

En utställning går ju så fort över.

Efter Fyra Fotografers utställning nu i mars blev den känslan påtaglig. Visserligen sålde vi bilder för drygt tolv tusen kronor - pengar som gick direkt till Läkare utan Gränsers arbete i Ukraina - men känslan av förgänglighet höll i sig.

Vad betyder bilder egentligen? Vart tar dom vägen? Lämnar dom några spår? Nu när dom är nerplockade från väggarna.

För att i någon mån behålla känslan av att bilderna faktiskt finns kvar gjorde jag häromveckan en liten bok, 20x20 cm på Crimson med de bilder jag ställde ut tillsammans med Alf Johansson, Krister Klereus och Göran Tonström.

Trycket blev dessutom bättre än jag vågade hoppas och det glädjer mig därför att jag la några hundralappar på den lilla boken.

Tittar i den och inser att mitt porträtt av en åldrad Christer Strömholm faktiskt inte är helt uselt. Han tyckte själv mycket om det i alla fall. 
Förgängligheten till trots.

Drygt tolv tusen kronor

Det blev resultatet av Fyra Fotografers utställning och bildförsäljning på Galleri Konsthallen i Gamla Stan i förra veckan. Pengar som oavkortat går till Läkare utan gränsers livsavgörande arbete i Ukraina.

Det kändes bra när vi - Krister Klereus, Göran Tonström, Alf Johansson och jag - räknade samman resultatet.

Nu pausar vi i ett år men återkommer med en ny utställning i mars 2023. Måtte då helvetet i Ukraina vara över.

SLAVA UKRAINA!!

Bilden ovan tog jag i ett flyktingläger i Bosnien för länge sedan.

PS. Swish till Läkare utan gränser är 900 60 32 DS