Ett unikt glas

Den kallas allmänt för ”Kyssen”, en av fotografen Christer Strömholms mer kända bilder. En underbar svartvit bild, skarp som ett rakblad och en närgången studie av mänsklig intimitet.

Christer Strömholm (1918-2002) har en framskjuten plats i den svenska fotohistorien, både som fotograf och som rektor för den fotoskola han drev under mellan 1962 och 1974. Den skolan fostrade några av samtidens främsta fotografer, Yngve Baum och Anders Petersen för att nämna två i en lång rad andra.

Christer Strömholm tyckte inte om mörkrumsarbete, Jag vet, eftersom jag satt i hans lilla mörkrum på Borgmästargatan i Stockholm vintern 1973/74 och kopierade hans transvestit-bilder för en bok och en utställning i Paris.

Det som slog mig då var att hans negativmaterial var stringent och att varje ruta  var noga genomtänkt. Hans sätt att fotografera var disciplinerat och han slösade inte på exponeringarna. Skärpan var det sällan något fel på även om exponeringarna ibland åkt hiss upp och ner.

Jag lärde mig mycket om kopiering under de där nätterna vid en liten Leitz Valoy under den röda mörkrumslampan. Inte minst om sättet att fotografera, hur man närmar sig människor och att ”säkra negativet”.

Detta är nu snart femtio år sedan och med förvåning ser jag den pågående fotoauktionen på Skånes Auktionsverk där ”Kyssen” nu är till salu. Dessutom signerad med Christers karaktäristiska tumavtryck.Priset är när som jag skriver detta 18.500:-.

Och inte nog med det. På auktionen säljs även hans Sumicron M 50 mm f 2 för 6.500:-

Auktionen avslutas om lite drygt 24 timmar och vart priserna slutar vet ingen.

Men trots att jag inte plåtar med Leica så rycker det i köptarmen.

Christer Strömholms Summicron-glugg har sett en hel del och har tagit unika bilder.

Att äga den är fullt jämförbart med att äga Eric Claptons gamla och väl inspelade svarta Fender Stratocaster.

I gränslandet mellan stillbild och musik

Mats Björke är tidigare musiker i gruppen Mando Diao. 

Doris Dahlin är författare. 

Tillsammans utgör dom text&musikgruppen DOM.

Jag fick frågan om jag kunde göra något utifrån mina bilder, lite som en visuell kommentar till en av deras låtar.

”Men stillbild och musik är inte samma som en musikvideo”, invände jag.

”Du kan väl göra ett försök”, sa DOM.

Nog för att jag arbetat som filmklippare på SVT för hundra år sedan, men modern videoredigering har jag noll koll på. Att klippa 16mm-film och mixa ljudband var ett annat arbetssätt, närmast ett hantverk med mekaniska klippbord och tejp som arbetsredskap. 

Därför ringde jag polaren Per, som arbetar professionellt med digital ljudläggning av spelfilm, och frågade hur man gör nuförtiden.

”Allt du behöver finns redan i datorn”, sa han och nämnde nåt om ”Ken Burns-effekten”, att man kan panorera och zooma i stillbilder för att få dem mer "rörliga".

När jag först hörde musiken såg jag för mitt inre öga en rad bilder av ansikten och människor i olika åldrar. Jag tänkte att sådana bilder möjligen skulle  kunna fungera som ett visuellt tilltal till låtens text och musikaliska karaktär.

Bilderna jag tänkte på visste jag fanns sedan länge i mitt digitaliserade arkiv.

Efter några kvällars pyssel framför skärmen  rann så slutligen den färdiga videon ur datorn och kunde överlämnas till DOM via en molntjänst. 

Det var lite av en Aha!-upplevelse att knåpa ihop det hela. Videon är alltså tillverkad i ett gratisprogram (iMovie) som redan låg på hårddisken. Fotografisk stillbild är per definition stillastående, medan musik och video är kontinuerlig rörelse vilket låter som en motsättning. Att överkomma detta blev ledstjärnan i arbetet

Döm själva - Fyra minuter och 53 sekunder nånstans i gränslandet mellan fotografi och musik.

OBS! Kopiera länken nedan och öppna i ett nytt fönster.

https://www.youtube.com/watch?v=Y5Xms1oRvSw

Järn och rågummi

Året var 1964.

Jag hade burit ut tidningar under sommarlovet.

I augusti köpte jag en sovjetisk kamera, en Zenit 3M, som verkligen inte var en bra kamera. Men jag bläddrade ivrigt i den gröna manualen och undersökte noga kameran som saknade återgående spegel och lät som nyss kommen som en biprodukt från en sovjetisk traktorfabrik.

Samtidigt var det en upptäckarglädje och jag minns att jag cyklade ut på landsbygden där uppe i det norrländska kustlandskapet där jag växte upp för att ta mina bilder. Tri-X hette filmen. ”Den är den som proffsen använder”, sa man på fotoaffären.

En klasskompis lånade mig framkallningsdosa och han invigde mig i mörkrummets hemligheter.

En ny värld öppnade sig med hjälp av Rodinal, fix och en Opemus förstoringsapparat. Agfa stod för det magiska pappret på vilket bilderna växte fram.

De här två bilderna måste ha varit några av de första jag tog med kameran som luktade järn och rågummi.

Då, för snart 60 år sedan…

Fotografins Woodstock

PLANKET Stockholm 13-14 augusti 2022.

Efter pandemiuppehåll från 2019 var det PLANKET igen i helgen.

Jag medverkade under söndagen med fyra porträtt- bilder med det sammanhållande temat Händer.

Totalt deltog närmare 300 fotografer under lördagen och söndagen.

Det var VARMT!, näst intill outhärdligt varmt. Förutom mängder av intressant fotografi handlar PLANKET också om att träffa gamla och nya bekanta. Surra en stund och snacka om varandras bilder.

 Jag fotograferade inte mycket själv utan satt mest och sökte skugga under de två dagar ”Fotografins Woodstock” pågick på Lilla Mejtens gränd på Södermalm i Stockholm. Drack säkert flera liter vatten också.

Bildmässigt var det främst verk av två fotografer jag fastnade för;

1) Birgitta Nilsson från Norrköping. Hennes gatufotografi är enastående härlig. Bilderna från Palermo på Sicilien är både vackra och djupt mänskliga. De når näst intill Cartier-Bressons nivå. Att Birgitta dessutom började plåta för bara ett par år sedan gör att jag lyfter på hatten lite extra för henne. ”Jävligt bra fotografi”, som någon sa.

Bild: Birgitta Nilsson, enastående gatufotograf

2) Den andra fotografen var Sven-Göran Holmberg, kanske mest känd som den som startade och drivit Crimson AB till ett av Sveriges mesta och bästa fullfotolabb.

Det få vet är att Sven-Göran för drygt 50 år sedan jobbade på Vipeholmsanstalten i Lund. Anstalten avvecklades under 80-talet och är känd från både radio – och tv-dokumentärer som en av de värsta mentalsjukhusen i svensk historia.

Sven Göran plåtade interiörerna och det patienterna genomled. Han lovade sig själv att inte publicera några bilder förrän efter minst 50 år.

Nu visade han dem på PLANKET och det grep mig hårt. Dokumentärfotografi utan pardon. Bilder man inte kan gå förbi oberörd.

Starkt. Mycket starkt.

Sven-Håkan Holmberg framför sina 50 år gamla bilder från Vipeholmsanstalten

Till sist några bilder av oss som sökte skugga och vätska när vi vimlat klart.

Fotografen Dan Crona och jag i viloläge under trädets skugga. Bild: Micke Berg

Min bild av fotografen Micke Berg, min lapska vallhund och min kära hustru Ulrika

Mästerfotografen Larsåke Thuresson och hans Lotta. Ett strävsamt par sedan dryga 50 år. Min bild.

./.

HÄNDER på Planket på söndag

I helgen är det PLANKET i Stockholm. Ett tvådagars "fotografiskt Woodstock" med 40 år på nacken. Förutom några hundra fotografer är Planket också en mötesplats för gamla och nya bekanta.

Jag har varit med sedan 80-talet till och från.

I min "mancave",  ett litet rum i en salig röra bland kameror, objektiv, skrivare, dator, bilder och vinkyl kom jag på ett tema; HÄNDER, Bilder jag tagit sedan mitten av 80-talet till i början av juli i år.

Vill du se resultatet är du välkommen till PLANKET på Lilla Mejtens gränd på Södermalm i Stockholm nu på söndag 14 augusti mellan 11.00-17.00.

Jag och mina HÄNDER finns mitt i smeten på plats 148.

Tills dess ska jag försöka hinna städa upp i min "mancave".