Minnesbilder från en avslutad utställning

Idag var sista dagen för Christer Strömholms stora utställning – ”Porträtt i Paris” – på Nationalmuseum i Stockholm.

Strömholm är bekant för de flesta som intresserar sig för fotografi. Dels honom som fotograf men också som rektor för ”Fotoskolan”, en utbildning som pågick under tolv år i Stockholm mellan 1962-74.

Skolan var något av ett nav för dåtidens fotografi och mängder av blivande fotografer fick sin start där. Egentligen alldeles för många. Arkiv och elevlistor är sedan länge borta och eftersom datorer egentligen inte användes på den tiden är uppgifterna om hur många som gick där starkt varierande beroende på vem du frågar.

Någon säger ca 500, andra menar att det var så många som 1202 människor inskrivna där under kortare eller längre tid. Unikt var i alla fall att Fotoskolan lockade till sig elever från många andra länder. När jag gick där var 18 nationaliteter inskrivna. En unik siffra för sin tid.

Långt ifrån alla blev fotografer i yrkesmässig mening, men flera av våra mest kända pressfotografer gick där. Andra fotografnamn värda att nämna är t ex Anders Petersen, Yngve Baum och Kenneth Gustavsson.

 Jag gick på skolan under två år, mellan 1972-74, vilket känns som en evighet sedan idag. Sista halvåret mer eller mindre bodde jag i Strömholms mörkrum som då var beläget på Borgmästargatan i Stockholm. Ett trevligt krypin med en våtrumsbänk, en Leitz Valoy II kopieringsapparat och en säng, ett litet skrivbord med en skrivmaskin, en läslampa och ett gäng Mickey Spillane-deckare.

Mitt jobb var att kopiera Christers Strömholms bilder, främst hans dokumentation av transsexuella i Paris, en dokumentation han påbörjade redan på 50-talet. På det sättet lärde jag också känna Strömholm som människan bakom rektorsfasaden och myterna kring honom. Han var själv usel kopist och tyckte att det kunde nog andra göra bättre.

Men ofta kom han ner till labbet på kvällarna med några smörgåsar och en kaffetermos, slog sig ner på sängen, tittade noga på vad jag kopierat och hade precisa synpunkter.

Jag lärde mig otroligt mycket om gråskalor och kontraster på det sättet.

Han var noga till tusen och visste precis hur han ville ha sina bilder.

Och han berättade ofta länge och ingående om sitt Paris, om en tillvaro långt från den svenska folkhemsidyllens 50-tal. Han berättade om sena nätter på restaurang La Methode, om olika konstnärer han kände och fotograferade, vänner som då var unga och idag är världsnamn och tillhör den moderna konsthistorien.

Jag slogs också alltid av hans noggrannhet, hur varje kontaktkarta åtföljdes av anteckningar om i stort sett varje negativ. Samt att hans material egentligen var rätt så litet. Film var dyrt, varje exponering blev därför noga genomtänkt, en fotografisk metod långt ifrån dagens digitala smattrande med kameror som tar 15 bilder i sekunden utan att man behöver bry sig om skärpa och exponering.

 Han använde i huvudsak två kameror, en Rolleiflex och en M-Leica med normal och 35 mm optik. Filmen var Tri-X och framkallaren D-76. Kemi och apparatteknik som var mer eller mindre svartvit standard innan den digitala fotografin bröt igenom.

 Allt detta tänker jag på när jag vandrar igenom salarna på Nationalmuseum. Jag slås av hur enormt fin den stora utställningen är (var). De olika rummen, ljussättningen och urvalet av bilder ger en så väl avvägd bild av sin tid och av människor så långt från idag och ändå så nära..

Det är också en egenartad känsla att se flera av de bilder jag faktiskt kopierade för femtio år sedan.

Och jag kan nästan höra Christers egna kommentarer i det där mörkrummet på Borgmästargatan, hur han kunde peka på en liten ruta på en kontaktkarta och säga; ”Hon där, Eva Klasson, var en begåvad tjej. Synd att hon inte fortsatte fotografera…”

Christer Strömholm avled 2002 men jag är övertygad om att han skulle gillat utställningen som till viss del är (var) curerad av sonen Joakim Strömholm, fotograf även han.

Jag stannar också länge till i ett litet rum där man byggt upp Christers arbetsmiljö. Eller som han inredde de enkla små hotellrum där han för tillfället råkade befinna sig. Spillane-deckarna, pipstället, skrivmaskinen, de uppslagna anteckningsböckerna, reservoarpennan, de gula Tri-X burkarna, de orangefärgade Agfa Brovira-kartongerna. 

Och naturligtvis också en svart Leica M-kamera på ett litet bordsstativ. Vid en hastig blick tänker jag att det naturligtvis måste vara Christers gamla Leica M2:a.

Men sen ser jag att det är en betydligt yngre kamera, en Leica M4-2.

Det känns lite snopet eftersom den kameran kom i produktion först i slutet av 70-talet och inte ens var påtänkt när bilderna på utställningen blev till.

 Nåväl, man kan inte får allt här i världen, tänker jag. "Absolut perfektion är för de ängsliga", minns jag också att han sa vid något tillfälle.

Därefter går jag ner i Nationalmuseums bokhandel och köper boken från utställningen.

Det är en riktigt fin bok, väl värd sina pengar.

Så om du missade utställningen så finns alltid boken att tillgå.

./.

Unikt gatuporträtt på August Strindberg

En ny, tidigare okänd, bild på August Strindberg har dykt upp. Ett fotografi som närmast skulle kunna kallas ”gatufotografi” och som känns lite annorlunda än den tidens typiska fotografi. Bilden är unik i flera avseenden.

Vem som tog den är obekant, och ändå inte….

Vi vet att August Strindberg själv gillade fotografi och att han tog en hel del bilder själv, både av sig själv, sina närmaste och av omvärlden.

Men fotografikonsten var relativt ung på Augusts tid och de bilder som hittills är kända och bär August Strindbergs signatur, finns samlade bl a på  Strindbergmuseet i Stockholm. De tillhör historien och är viktiga pusselbitar i August Strindbergs konstnärsskap.

Men just den här gatubilden på August tillhör inte historien.

Den tillhör samtiden och framtiden.

Den är skapad för några dagar sedan av en AI-generator i England via detaljerade skrivna instruktioner kopplade till en bilddatabas med mängder av fotografier.

Tanken svindlar när jag tänker vad AI-tekniken kommer att göra med vårt visuella medvetande i en framtid. Och vad det kan kan komma att betyda i propagandasyfte väcker, milt uttryckt, funderingar. Så bli inte förvånad om det en dag dyker upp en bild på Putin och Zelensky spelandes schack i all vänskaplighet. Eller varför inte en gruppbild från Auschwitz med leende, välnärda och glada ”arbetare”.

Bildens äkthet är milt sagt relativ idag och möjligheten till manipulationer till synes oändliga

Vad sedan gäller fotografisk upphovsrätt och copyright finns bara en sak att tillägga;

Glöm det….

Gatufoto London år 1860...

Den här bilden, ett gatuporträtt taget i ett disigt London år 1860 dök upp på skärmen idag

Ett bra fotografi, tekniskt oklanderligt och ovanligt närgånget för sin tid. Det andas äkthet.

Som vi lärt oss att fotografier såg ut på ett ungefär vid den tiden.

Problemet är bara att det är en bild skapad genom detaljerade instruktioner till en bilddatabas med miljoner bildfiler. 

Alltså är det ett fotografiskt porträtt av en person som inte funnits, endast skapad av artificiell intelligens,  samtidigt som det är  en porträtterad person som  skulle sett ut så här OM han funnits.

Tanken svindlar när jag tänker vad AI-tekniken kommer att göra med vårt visuella medvetande i en framtid. För att inte tala om vad det kommer att ställ till med i händerna på despoter och galningar med makt.

Kanske inte just nu, men runt hörnet….

./.

En liten berättelse om en annons.

- Kolla här!, sa hon. Jag är fotomodell. Det trodde ni inte va!!

En jättekasse med smink hade hon med sig också. Det mesta gav hon bort och modellkarriären i Paris och Milano fick också vackert vänta.

Hon valde istället att jobba med syriska flyktingar i Grekland, afghanska flyktingbarn i Stockholm och i ett varghägn i New Mexico. Och att bli mamma till Noor, mitt barnbarn.

“Beauty comes from within”, heter det som bekant. Det mesta annat är ju ändå bara yta….

Photoshop, frisörer och smink i all äre, men jag tycker nog att min dotter såg finare ut i verkligheten vid tiden för denna berättelse. Mer verklig i alla fall i min bild.

Undran en söndagmorgon

Söndag förmiddag.

 Jag plöjer DN och nätet för att försöka förstå omfattningen av det s k Tidöavtalet mellan de fyra partier som av allt att döma ska bilda regering imorgon efter riksdagens statsministeromröstning.

 Två områden utmärker sig; migrations  och  kriminalpolitiken. Sammanfattningsvis väntar betydligt tuffare tag.

 Telefonen ringer och det är min kompis Moustafa Jano, flykting och bildkonstnär från Aleppo i Syrien som har ställt ut sina bilder både på GnestaPlanket och på Fotografiska.

Vad betyder ”vandel”, undrar han. Behöver jag vara orolig? Och kommer mitt uppehållstillstånd att dras in nu?

Jag svävar på svaren, eftersom jag inte riktigt vet, men försöker lugna. Han är uppenbart orolig.

Häller därefter upp en ytterligare kopp kaffe och minns bilden jag tog för några år sedan.

Den lilla flickans ögon speglar samma undran.

Såväl Moustafas som min.