Nouruz!

Bilden av mig och en liten iransk prinsessa - tillika mitt barnbarn Noor - tog jag för snart två år sedan med hjälp av en självutlösare.

Ingen märkvärdig bild - men för mig och Noor och hennes iranska släkt spridd över världen - en liten påminnelse om att det idag firas Nouruz, det persiska nyåret.

Inte minst i Iran varifrån hennes pappa, min svärson, kom som treårig flykting med sin familj i början av 80-talet.

Iran - ett  som lämnar så mycket i övrigt att önska.

Allt går

Såja, då var ögonoperationen avklarad.

Hinnorna över gula fläcken avlägsnades i sökarögat med mikrokirurgisk precision igår uppe på nya Karolinska och nu ser jag knappt någonting på det ögat.

Men om ett par veckor ska det tydligen ha läkt och synskärpan vara återställd. Tills dess gäller piratlappen och ögondroppar fyra gånger om dagen.

Vilket får mig att tänka på tre ”vänsterögda” fotografer.

Den första heter Anette Åberg, fotograf nere på Österlen och gammal kompis från Strömholms fotoskola. Hon plåtade med Leica M-kamerans sökare framför vänsterögat och hade en filmframdragning på undersidan så hon slapp ta kameran från ögat stup i kvarten. Funkade utmärkt för henne.

Den andra är DN:s Paul Hansen som också använder vänster öga i sökaren. Och hans bilder är som bekant i absolut världsklass.

Den tredje fotografen jag tänker på hette Josef Sudek. Han plåtade storformat i Prag trots att han förlorade sin högra arm i första världskriget. Har du missat hans mästerverk så är det hög tid att du kollar in honom.

Med detta sagt så är jag inte ett dugg orolig för mitt ”sökaröga”. Skulle det inte läka bra så är det bara att fortsätta jobba med vänsterögat.

Allt går bara man inte ger upp.

Trädgården i Teheran

Ett kollektivminne

Söndag.

Läser Po TIdholms reportage om de svenska kollektivens 70-tal i Dagens Nyheter.

Men allt var inte flum, hemmaodlad hampa, fritt sex och flykt från moderniteten. Att leva kollektivt var också en form av motståndshandling.

I alla fall är det min erfarenhet.

För - efter att ha totalvägrat militärtjänsten 1970 - bodde jag en period på lumpsamlarkollektivet Emmaus i mörkaste Småland.

Det var höst och råkallt. Men jag skötte solidariskt disken i iskallt vatten och tänkte att dom nog hade det mycket värre där nere i Zimbabwe.

För så var de;  stödet för befrielsekampen i de forna afrikanska kolonierna var det överordnade målet med kollektivet.

Vi levde på ett par kronor om dagen. Det räckte precis till rulltobak och från väggarna tittade Karl Marx och Lenin ner som för att hålla koll på att vi bidrog till världsrevolutionen.

Det var en livsstil så enkel det bara gick och pengarna vi fick in gick till bl a till Robert Mugabes Zanu-parti i Zimbabwe

Att ”revolutionären” Robert Mugabe senare kom att bli en av södra Afrikas värsta diktatorer fanns liksom nte på kartan….

Man lär så länge man lever, förhoppningsvis även kollektivt, brukar jag tänka...

Bilden tog jag i Afrika för länge sedan, i Eritrea. Tyvärr med svartvit film i kameran. Jag minns att hon log så vackert och hade starkt lysande gröna ögon!

Peter Lindbergh i minne

Peter Lindbergh var en av de största modefotograferna.
Jag har alltid beundrat hans svartvita stil och naturliga och avsminkade sätt att porträttera modevärldens ikoniska modeller: Naomi Campbell, Kate Moss, Linda Evangelista, Cindy Crawford….. ja, ni fattar.

Peter Lindbergh har definitivt påverkat mitt sätt att se och fotografera även om jag, som fotograf, aldrig varit i närheten av modevärlden. 

Men jag har ibland undrat hur han skulle tagit sig an en av de vackraste - och till mig närstående - kvinnorna i världen.
Det får dock stanna vid funderingar eftersom Peter Lindbergh tyvärr avled 2019.
Jag fick därför ta bilden ”a la Lindbergh” själv….