...raska ryck från det ena till det andra...

DET ENA: Vinter. Kyla. Snö. Jul. Sverige. Uppsala. Vintriga bilder. DET ANDRA: Vinter. Värme. Hav. Ledighet. Indien. Jordanien. Kanarieöarna. Undervattensbilder. Blomfoto. 

Flera dagar under julhelgen gladdes jag åt att dottern och jag skulle alldeles snart ut på en resa till Indien, bokningen skedde nästan som en julklapp på Julaftonsmorgonen. På Annandagens besök i det stora teknikvaruhuset med lurendrejeripriser - förlåt, 20 % rea på allt (en scanner skulle inhandlas) -  kom jag på att en ny kamera behövdes för resan. En enklare kamera som kunde tjänstgöra under ytan. Olympus Mju Tough 3000 hade jag tittat på sedan tidigare för detta ändamål. Utöver att den lär kunna leverera hyggliga undervattensbilder ser den också fin ut, den finns i flera färger, och därtill har den ett skapligt pris. Sagt och gjort, det blev ett köp. En liten (!) protest undslapp maken, men han börjar bli van...

Sent på söndagkvällen stod det klart; det blir problem med att hinna få visum i tid då dotterns pass, som behövdes för visumansökan, fanns i en annan stad. Skulle någon av hennes kompisar kunna hämta den och skicka den? Och jag som icke-svensk skulle få fylla i ett extra formulär, hur lång tid skulle min visumansökan ta att behandla? Hur vi än räknade på antalet dagar gick det inte ihop. Inte ens om resan skulle skjutas fram en vecka kunde man vara säker. Det blev till att bita i det sura äpplet och låta bokningen krympa ihop till ingenting.

På måndagmorgonen kastade jag mig in i ett nytt bokningsäventyr och efter någon timme stod det klart; i stället för det exotiska Indien, och i stället för de andra lite exotiska målen Jordanien, Egypten, Tunisien eller Marocko så blev det - Kanarieöarna! Fast inte vad som helst där utan en liten kanarisk by på sydsidan av Gran Canaria, Puerto de Mogan. Var där på kort visit 10 år sedan när inga charterresor gick dit. Har sedan dess tänkt att någon dag ska jag dit på riktigt; få se nu om byn har lyckats behålla den där orörda känslan som fanns där en gång. Det jag inte kommer att få med mig från denna resa är undervattensbilder på fiskar och annat. Synd när jag nu har en kamera för det...

Som lite tröst tittar jag på bilder som jag tog knappt ett år sedan i Jordanien. Fick låna makens Casio kompaktkamera med tillhörande underhus, denna utrustning dög väl för våra behov under snorklingsturerna i Röda havet. Lite pyssel var det med undervattenshuset dock. Vilken fantastisk upplevelse det var att snorkla och se alla färgglada fiskar och koraller! Och fota därtill!

Det får bli blombilder från Puerto de Mogan, det finns blommor där även denna årstid!

Pilgrimer och höftskott

Margareta bloggar från Tibet och har bl.a. visat bilder på buddistiska pilgrimer. Tommy och Leffe har visat prov på experiment med sina höftskott. Aha, kanske kan jag visa upp bilder av ett dokumentärt slag med kombinationen pilgrimer och ett slags ”höftskott”!

De första pilgrimerna vi fick syn på på Istanbuls flygplats ett par veckor sedan fick oss att haja till. En man klädd i badlakan och badtofflor?! En till??!! Och där, många…

Det visade sig handla om muslimska pilgrimer på väg till Mecka. Hajj, den årliga pilgrimsvärden till Mecka, bör varje god muslim göra minst en gång under sin livstid och under vallfärden klär man sig i enkla vita plagg. Enligt min initierade källa ska man vara ombytt när man anländer till Mecka. Somliga byter om före avfärden, andra på planet, en del när man har landat. Här hade kanske researrangören bestämt att bytet sker lämpligen redan på flygplatsen. Alla hade också fått någon typ av identifikationshandlingar runt halsen. Kvinnor behöver egentligen inte byta om, men i den här gruppen hade de flesta damerna en enhetlig vit klänning med tillhörande vit sjal på sig.

Det här stora pilgrimssällskapet bestod mestadels av ganska åldersstigna människor. Det var rätt rörande att se hur tagna de var av situationen och av stundens allvar; nu skulle vallfärden verkligen bli av! Det hade kanske sparats länge inför resan. Kanske var det den första resan eller vallfärden överhuvudtaget, kanske skulle den bli den sista också. Anhöriga var på plats för att hjälpa till och ta avsked. Det kramades, det pussades, det vinkades. ”Måtte vi ses igen… Insha’Allah.”

Måtte alla komma tillbaka friska och lyckliga! Abdolah Kaders bok beskriver ett annat scenario i sin roman ”Huset vid moskén”: husets två mormödrar ger sig i väg till Mecka. De kommer inte tillbaka. Ingen visste vad som hade hänt. Man trodde att mormödrarna hade lagt sig för att dö i Mecka, att de ville ha det så och var lyckliga med sitt beslut.

Med alla respekt för pilgrimerna har jag lagt ut bilderna här. Är egentligen lite tveksam till höftskottsmetoden ur moraliskt perspektiv. Som ett försvar måste jag väl säga att de bilder jag nu visar är heller inga äkta höftskott. Fotade via sökaren de flesta av bilderna, men försökte låta bli att skylta med kameran, försökte göra mig lite osynlig, det kändes inte som rätt läge för många bilder på raken - lite kände jag mig som en smygfotograf allt. Mycket folk var det på plats så jag smälte väl in. Samtidigt vill jag tro att de berörda såg kameran och att de hade möjlighet att markera om de inte ville vara med. Eller så hände det som mycket kring dem att någon med kamera var inget att bry sig om eller något man inte noterade alls. Vilket förstås inte betyder att det är moraliskt ok att fota i alla lägen…  

Sist ett par bilder från denna så internationella miljö...

PS: Ändrade den ursprungliga rubriken "Medbloggare som inspiration" till något mer rakt på sak, nämligen till "Pilgrimer och höftskott". Få se om ändringen går igenom fullt ut, vill minnas att man kan stöta på patrull... Vill dock fortfarande understryka att medbloggare är goda inspirationskällor!

Grande finale! Sista avsnittet!

Dags att avsluta kattserien från Istanbul. Klämmer in en del av de återstående bilderna här, nu med temat de "riktiga" vildkatterna, dvs de som inte tillhör "aristokratin" kring palats, kyrkor och moskéer (visade bilder på dem i mitt förra blogginlägg). Ofta uppträdde även dessa "gatkatter" i grupper om tre-fyra-fem katter, var i lite ruggigt skick ibland och ibland med någon krämpa. De var dock i regel inte magra, födan kom visst från sopor och åtminstone en del av dem matades av stadsborna, måtte väl ha funnits råttor och möss också fast vi inga såg.

Först ut en grupp på fem stycken missar utanför vårt hotell. En morgonsamling pågår:

Härnäst en samling kring soptunnan. En närbild om regenten på soptunnan har ni möjligen sett i det första blogginlägget, lägger med den också:

Kissen är framme och rotade i skräphögen strax innan det blev mörkt och sophämtningen kom för att hämta skräpet. Daglig effektiv sophämtning fanns i staden även om man inte skulle tro det utifrån vissa bilder.

En liten samling. Han/hon till höger är på väg för att se...

..., ja, där tittar kissen fram. Vad händer? Det blev en liten krock i morgontrafiken och en kort stunds uppståndelse. Ingen större skada visst.

Överallt fanns en misse när något annat skulle fotas:

Och allra allra sist, några bilder på ett skotergäng på tre katter, en av dem ville inte vara med efter ett tag: 

Får jag komma upp?

Nehej... då så...

Nu då...?

Denna katt hade någon pågående ögonsjukdom, förmodligen av infektiös karaktär.

Han som bestämmer. Eller hon.

Denna bild han ni sett förr, möjligen. Han/hon som bestämmer.

SLUT!!!

PS. Varför funkar inte länkningen till albumbilder efter serverbytet? Någon till som har problem? Etikettlistan har i alla återgått till att handla om den egna listan och inte om alla FS-medlemmarnas dito. Tacksam för det! DS.

Någon som är less?

Kanske är någon less på mitt pågående kattema? Någon i Hus- och tamdjurspoolen kanske i alla fall? Har kommit att dominera poolen nu med mina blogginlägg om katter, men idag känns det bättre då Inger, med rubriken Fotografer i Husdjurspoolen 5, presenterar Jonas Mårtensson som är ju helt enastående på att få till häpnadsväckande bilder med sina hundar. 

Törs inte lova att dessa är de sista bilderna från katternas Istanbul. Ämnet för dagen är katter i de lite mer förnäma miljöerna, dvs kring moskéer, kyrkor, palats. Ofta verkade de leva något slags flockliv vilket är lite ovanligt utifrån det nordiska perspektivet minsann. Och de matades bl.a. av personalen vid moskéer, det bevistade vi vid några tillfällen. Och det var inte vilken mat som helst utan riktig kattmat! Inte undra på att dessa missar kunde njuta av livet!

Katter vid Topkapi-palatset:

Ett par katter Süleymaniyemoskén:

Ytterligare en soldyrkare vid Sehzademoskén:

Två stycken under dagvilan vid Chorakyrkan / Kariyemoskén:

Vänlig kattmosfär

Kan inte annat än fortsätta på mitt nuvarande tema, dvs Istanbuls katter. Det var ingen hemlighet att stadens katter var duktiga på att interagera med människan och få fördel av det. Fördelarna var uppenbara: serverad mat lite här och där, klapp från någon, en matta att ligga på, att värma sig i solen var man ville, bli allmänt beundrad osv osv. Samtidigt var det ju uppenbart att de inte hade kunnat vara så till freds om de inte hade blivit hyggligt behandlade. En god relation är ju en ömsesidig konst att upprätthålla. Det känns inte långsökt att spåna vidare utifrån detta; en stad där invånare odlar en fridfull attityd till sina vildkatter måtte vara en trevlig stad att vistas för var och en, även för människor? 

Den lille pojken vet att man är snäll mot katter: 

Bekväm tillvaro för somliga vid Hippodromen:

Ingen människa här just nu, men det var en strid ström besökare till hamam som passerade genom dörren, bl.a. jag kom ut bara en stund innan. Katten rörde inte en fena så det gällde i princip att kliva över.

De fattar nog snart...

Det spökar här på sidan, får göra om vissa saker, hoppas det blir bra nu så alla bilder och texter placerar sig som jag vill...