Där det händer mycket nu, bl.a. Dagnys fotofika i morgon!

Uppsala sjuder av händelser just nu. Se bara - studentlivets nollningar pågår för fullt och en hel del mycket märkligt folk har varit i rörelse överallt i stan, dag som natt. Till och med jultomten har siktats i vimlet...

Sedan är det Kulturnatt i morgon också. Natten börjar faktiskt redan på morgonen. För fotografer rekommenderar jag, i likhet med Lena P, ett besök på Skrotcentralen! Nyheten för i år är en bussförbindelse mellan stationen (hållplats B1) och Skrotcentralen! Bussen går var 20:e minut. Och ni, bussarna, de är något lite extra - kolla ... Mycket information om alla arrangemang hittar du här . En av mina favoriter (utöver Skrotcentralen) är stumfilm med levande musik på Slottsbiografen.

Dagnys fotofika samlas på Broströms kafé kl 10.30. Alla som har det minsta fotointresse och vill träffa andra likasinnade är välkomna! Din bästa sommarbild får du gärna ta med dig!

Obs! Det råkar vara ett vernissage på Broströms kafé kl 10 i morgon (mer folk än vanligt så dags?) så om någon av er är där redan så dags så sätt dig vid det runda bordet (vårt stambord fast vi har provat även andra sittplatser).

I en by som kanske inte är någon by egentligen...

..för där finns bara ett par hus.

Utsikten är underbar.

Utöver de två husen finns här ett speciellt ställe, en fridfull oas.

Oasen är grön och vacker, med växter och blommor, trots hettan och torkan under många månader.

Du är välkommen att göra en kort visit här, för att vila själen på en plats där friden går nästan att ta på. Kanske för att beundra det du ser och hör? Kanske för att förundras i stället?

Du blir väl mottagen som gäst.

Du blir visad runt, men inte överallt.

Du får höra berättelser om män med höga positioner.

I oasen kan du stänga in dig för resten av livet, om du är en kvinna.

Det blir ett liv med mängder av begränsningar, utan att du har möjlighet avvika om du så skulle ändra dig och vilja bli utsläppt. 

Platsen är alltså ett ortodoxt nunnekloster i Grekland, på Kreta. Det blev sparsamt med foton härifån eftersom det inte är tillåtet att fotografera allt det man ser. Inomhusmiljöerna är helt tabu, till stor del även för besök. Nunnorna ställer inte upp för fotografering heller.

Som besökare får du inte gå in på klosterområdet med bara knän och axlar. Nunnorna själva bär svarta långklänningar och slöjor. Nio nunnor bor på  klostret för närvarande, de flesta av dem är ganska unga. Nunnan som visade oss runt hade engelskskunskaper som vida överskred våra egna, så visade det sig också att hon var en australier, uppvuxen i Australien. Hennes föräldrar hade grekiska rötter och de bodde i Australien fortfarande.

Hur ser det dagliga livet ut på detta kloster? I huvuddrag är dagarna säkerligen rätt lika dagarna på andra kloster inom den kristna kyrkan (olika ortodoxa riktningar samt katolska kyrkan; hinduismens och buddismens klosterliv känner inte jag så väl till) - det vill säga arbete och böner varvas i ett liv som präglas av fattigdom, lydnad och celibat. Dagens tre bönetider är obligatoriska, två av dem genomförs i sällskap med de andra nunnorna, en bön utför man på kvällen i ensamhet. En av de gemensamma bönestunderna tar en timme. En präst kommer till klostret två gånger i veckan.

Arbetet består av allt det som hör ett hushåll till, men därtill målar några av nunnorna ikoner för kyrkor (den egna lilla kyrkan är prydd med egenhändiga vackra ikoner), de flesta ägnar sig åt handarbete genom att sy konstfärdiga färggranna tjänsteplagg åt kyrkans män, samt dukar, kuddfodral etc för försäljning. Man målar glasflaskor och småikoner för försäljning också, man tillverkar även tvål, olivolja och raki (!) för att dryga ut inkomsterna.

Ett märkligt liv. Ett beundransvärt liv? Ett liv att ifrågasätta?  Dessa människor visar kanske oerhört mod genom att stänga in sig inom klostrets väggar och rikta sina krafter, till största delen, mot det religiösa livet och för att uppnå större religiös "mognad". Och andra sidan; att dra sig undan ter sig lite egocentriskt och "lättsamt". Man behöver inte konfronteras med samhällets strävan efter likriktning och anpassning. Kraven på att vara en nyttig medborgare för gemensam bästa, i vidare bemärkelse, existerar inte heller när man lever utanför samhället på det här sättet. 

Livet på ett kloster framstår för en utomstående som instängt, enahanda, "gammalmodigt", ett liv som präglas av urgamla traditioner som inte förändras i första taget. Birgittaklostret i Sverige svarar på sin webb (sic!) på en fråga "Varför får ni inte visa håret?" så här:" På den tiden den heliga Birgitta levde och stiftade vår orden, var det så att alla gifta kvinnor hade håret instoppat under ett dok. Doket var tecknet på en kvinna var gift. Endast unga, ogifta flickor hade utslaget hår. Och när man blev nunna, stoppade man håret under ett dok för att undvika fåfänglighet. (Och man slipper jobbet med papiljotter!) " - Papiljotter...!? - Det var något årtionde sedan papiljotterna var i mode.... 

Man undrar hur det kommer sig att de unga kvinnor som väljer detta liv inte verkar äga någon större makt att påverka traditionerna, kanske vill de inte heller att göra det eller tappar förmågan till det när all kraft riktas uppåt mot himlen. Läser en annan fråga på den ovannämda webbplatsen: "Varför får ni inte ha barn?" - Svar: "Det är inte det att vi inte ‘får’, utan att vi har tagit ett medvetet avstånd från äktenskapet och familjebildning för vår del. Om jag var gift och hade många fina barn, och Gud kom till mig och sade: ‘Du! Jag vill att Du i dag ska göra………’ skulle jag svara: ‘Nej, Gud. Det går inte! Min man kommer strax hem med chefen till middag, som jag just nu håller på att laga och jag måste köra barnen till ridlektionen!’ Men, eftersom jag är fri från ett sådant ansvar kan jag mycket lättare bara säga: ‘Här är jag!’ Och så vill jag ha det. Och jag tror, att Gud vill ha mig så också." 

En patriarkal värld skymtar fram (och mer än så) när man besöker ett nunnekloster eller läser om dem. Kanske är det därför traditionerna är så starka. 

Gnäll om lite av varje och riktigt RUSKIGA bilder

Den ordinarie semestern håller på att falla i glömska - jobbet har tagit fart - kanske dags för en semester igen - eller så får man finna sig i sitt öde och allt blir som vanligt igen. Under semesterperioden har jag följt FS ovanligt flitigt, fast det har nog inte märkts för någon... Surfplattan har fått tjänstgöra en del för läsning och under ett par veckor i Finland var den min enda livlina till omvärlden (om man nu överdriver en smula). Surfplattan har sina begränsningar - att skriva med touchknapparna är ingen höjdare! Det blir inte mycket skrivet helt enkelt, t.ex. på FS, inget alls egentligen. 

De övriga elektroniska förbindelserna har varit lagom struliga: Internetförbindelsen har segat i vanlig ordning (delar av Blekinge ligger visst utanför civilisationen), men några gånger lyckades jag prångla ut bilder till FS till blogginlägg via laptopen - med extremt stort tålamod ska jag tillägga. Några bloggkommentarer och svar blev det också, rätt korta mestadels, även om just meddelanden via text enbart funkade rätt bra. Jag lyckades t.o.m. beblanda mig i en oändligt lång diskussionstråd där det luftades tankegångar i något slags brunhöger anda och som jag inte känner mig särskilt bekväm med. Alf Johansson skrev sedermera ett mycket bra "motinlägg" där han allra sist bad om att få slippa en debatt som "ekar av 30-talets stöveltramp" i sin blogg. Hans inlägg var mycket sympatiskt och nog verkar han vara en klok person annars också. Som så många andra här på FS, vill jag tillägga, och då tänker jag inte bara på några deltagare i den nämnda diskussionstråden utan även på andra inlägg och kommentarer i andra ämnen. FS är en kunskapskälla utan like, men även mer än så!

Tillbaka till gnället! Inte ens mobilförbindelsen (Telia!) har varit som den skulle: när jag inte bloggar brukar det bli en del bildpubliceringar via FB, men si, inte har detta funkat så bra i sommar heller... Vilken abstinens!

Och för att det ska bli riktigt riktigt gnälligt så måste jag ju berätta att min laptop lade av efter hemkomsten (hann rädda undan det viktigaste), min ordinarie dator är på fallrepet (vilket den har varit rätt länge nu och värre blir det...) Och så har min cykel blivit stulen under semestern. Klackarna i taket! :-(

Men några glädjeämnen finns också: 1) Pentax, den tuffar på. Inget kan få den ur form, jag tappade den på golvet häromdagen, men no problems! 2) Apostlahästarna fungerar bra. Nu när jag är tvungen att promenera till jobbet har jag kameran med mig oftare. Det som är bra med det är att det blir bilder tagna och man får frisk luft under en längre tid. Det som är dåligt  är att det blir bilder tagna och den dagliga promenaden tur retur till jobbet tenderar att ta alldeles för lång tid. 3) Och inte minst: Semester i sikte inom kort! 4) Allra sist: Ta vara på varje minut, varje timme, varje dygn du lever - njut! Strunt i små problem, halvdant väder och annat småttigt. Livet är inte oändligt och vår tid bör inte ödslas bort på oväsentligheter, även om man kan behöva gnälla av sig emellanåt. Carpe diem!

Dags för de ruskiga bilderna! - Hur många gånger har ni tänkt att man ska gå och fota ut när det regnar? Hur många gånger blir det av verkligen? Jag har tänkt göra detta ett antal gånger, tänker så framförallt vid stunder när det inte regnar, men av någon anledning tappar man lusten varje gång när det verkligen skulle vara möjligt att bli en regnfotograf. Enda boten för detta problem är kanske att hamna i en situation där man inte kan fly regnet och har turen att ha kameran med sig. Detta hände mig förra veckan även om just Pentaxen inte var med denna gång (N8 har jag förstås alltid med).

Det började bra: jag var på väg hemåt för att ta mig vidare till Stockholm sedan. Jag hade en regncape med mig och den fick jag trä på mig när det faktiskt började regna, rätt rikligt dessutom. Ingen fara. Tur att jag hade capen och tur att jag hade täta läderskor på mig och inga sandaler. Halade upp reservkameran för att fota, lite svårt blev det eftersom öppningen i capen för huvudet var rätt liten. Att komponera en bild under dessa förhållanden, det regnade ju på mobilen därtill, lät sig inte göras, det fick bli som det blev. 

I bilden ovan ser man busshållplatsen 100 m bort. Dit tog jag min tillflykt för det började ösa ner riktigt riktigt ordentligt. Det kändes som vattenmängden i skorna var flera liter. Stackars vi alla som var ute just nu...

Ett paraply är inget vidare skydd. Han här nedan stod i busskuren, dubbla skydd således... En förbipasserande bilist hade mage att stanna till för att fota oss stackare...som om vi var något slags djur i bur! Har ni hört...!

Stackars stackars hon...

Förbipasserande bilar skickade iväg kaskader av vatten på oss. För de flesta spelade det säkert absolut ingen roll, alla var ju redan helt genomblöta. Själv vågade jag inte fota någon förbipasserande bil på vår sida för jag var ändå lite rädd om mobilen.

I sakta mak kom folk gåendes från Ackis, ingen idé att springa för det var redan kört.

Allehanda regnskydd måste ändock provas, nöden har ingen lag.

Jag hade ju bråttom till tåget så till slut hoppade jag in på första bästa stadsbuss, trots att jag inte visste vart bussen skulle och inte hade jag knappat in någon SMS-biljett heller (visste inte då och vet inte idag heller hur man gör, men vet att man måste visa upp den när man kliver på bussen).  Busschauffören förstod situationen precis rätt, han hade inte hjärta att skicka ut mig i detta oväder igen; han instruerade i stället hur jag skulle göra samtidigt när han körde vidare. Utan glasögon samt med regnvatten nerdroppandes i ansiktet såg jag knappt vad jag gjorde, sade till slut: "Inte vet jag hur det blir det här..." Jag åkte med några hundra meter, det kom ingen SMS-biljett att visa upp, klev av där det blev lämpligt för mig, så nära hemmet som möjligt. SMS-biljetten dök upp när jag hade kommit hem, till ingen nytta. 

Jag hann byta kläder och jag hann med tåget. Torkprocessen för skorna tog två dygn. Nästa gång vid liknande förhållanden ska jag ha sandaler. Om jag inte har sådana på mig så ska jag ta av mig skorna för de gör ingen nytta alls vid skyfall.  

Allsång på Skan...NEJ... i Hällevik! - Semesterzoomens vidare äventyr

Förra inläggets mörka och "murkna" ovädersbilder med "solskenszoomen" får här en efterföljare - med solskensbilder! Några stycken sådana blev det samma kväll, och även om solen inte var framme hela tiden var det i alla fall ljusare än någon timme innan på eftermiddagen. Det var alltså dags för Allsång i Hällevik!

En sångerska går runt bland publiken enligt beprövad Skansen-stil; hittar hon några som vill sjunga i micken?

En arrangörsklapp på en sångglad vovve.

Jodå, visst fanns det sångsugna i publiken! Härligt!

Gott om folk! De föregående veckorna hade ca 1000-1200 personer hörsammat lockropet om att få sjunga ihop och höra musiker på scen, kanske var det lika många nu.

En lokal stjärna framför sin bejublade "Rosen".  Vi har hört honom tidigare, bl.a. vid  byaöl (som är en sporadiskt förekommande underbar tillställning utanför sommarsäsongen).

Många herrar här. Nästan som en Gnesta-samling (apropå mängden herrar i Gnestabilderna nyligen).

Dags för lite rockigare toner.

Den lilla myser och njuter, trots sina hörselskydd....

Barn och hundar hör allsången till. Här en sheltie i tricolor, en underbar ras (vet, vi har haft en sobelfärgad sheltie).

Nu gungas och klappas det med i takterna ordentligt.

Nya texter delas ut.

"Oj oj oj, hur mår din lilla nalle då...?"

En chihuahua, rasen har blivit rätt vanlig. En Paris-effekt?

Här prickade jag in den prickiga damen och så dök han upp, det blev pricken över i:et! En flagga med bekanta färger slank också med.

Stillsammare toner varvas med det rockiga och fartfyllda.

Familjer, en del med picknick.

Det börjar dra ihop sig. Solen har gått i moln också. Måtte det inte börja regna, sådant har vi upplevt tillräckligt tidigare under dagen.

Vackert vackert... Låten minns jag inte i och för sig, men minns nog att det var vackert. Det syns väl också?

Vi håller om varandra, vi tycker om varandra.

Ser ni? Först när jag såg bilden i datorn såg jag den lille killen. Han verkar grunna på om inte Hällevik Tradjazzfestival vore något, den startar om en vecka.

Allsångskvällen vid havet, självklart!

En av initiativtagarna till jazzfestivalen gör här reklam för Hällevik Tradjazz.

Mörka moln igen över havet och hamnen, över kåsar och hamrar. Hemåt med raska steg!

Köpte en semesterzoom och fick genast suddiga bilder!

Det finns "riktiga" långzoomar på marknaden. De kostar multon och är till för proffs/semiproffs. Eller för inbitna ornitologer med ett "bevisbehov" i prickandet av arter. Eller för paparazzi. Eller för några andra behov som jag inte kommer på just nu. Eller rätt och slätt; för dem med gott om penningar i plånboken. 

Sedan finns det semesterzoomar, eller man kan kanske kalla dem för solskenszoomar också. De är billiga och är till för sanna amatörer och/eller för dem som vill hålla i sina slantar av olika anledningar. Men så kräver de också mycket ljus (= sol). Möjligen kan en och annan duktig proffs/semiproffs göra rättvisa för ett sådant här billigt  objektiv, enligt devisen att "det har ingen betydelse vilken utrustning en duktig fotograf använder - hen kan ta bra bilder med vad som helst".  - Tro på den... den som vill...

Min nyanskaffade zoom är Tamron AF 70-300 mm F/4-5.6 LD Macro 1:2, lite av ett impulsköp även om en långzoom har funnits med i planerna, i någon avlägsen framtid. Impulsköp, varför det?Ja, ibland tycker jag att det är kul att köpa (inte alldeles för dyra) saker på det sättet. Här medverkade det låga priset (som gick ner ytterligare från det egentliga priset) - samt de omdömen  (bl.a. via FS) som jag hann ta del av - till beslutet på stående fot i butiken. Tyckte att just detta objektiv verkade perfekt med tanke på mina behov, dvs att den här typen av zoom inte kommer att bli mitt viktigaste objektiv utan en lite kul pryl för att testa annan typ av fotografering än vad jag sysslat med tidigare.

Redan på väg hem från butiken måste zoomen testas - tyvärr var det inte en solskensdag jag hade valt för inköpet och resultatet blev därefter - "helsuddigt"...!

Torkarbladen gick på den högsta hastigheten och mellan svepen blev det några bilder. Man kan ju undra vad bilden nedan ska föreställa... Svar: en lastbil någonstans en bra bit bort framför nosen på oss...

Väl på hemmaplan var det dock hur fint som helst, skärpan i bilden här nedan kan man dock klaga på hur mycket som helst. Så blir det när man ska fota sittandes i ett rörligt föremål och genom en halvskitig framruta. Man kan dock ana sig till att objektivet har potential... eller?

Rätt som det är hopar sig de mörka molnen på himlen igen. Vad annat, denna sommar!

Det snabba båtfolket kör undan ovädret med rasande fart, mot hemmahamnen...

De (sol)badande snor ihop sina badtillbehör och skyndar iväg.

Och så öppnar sig himlen.

Alla hinner inte undan...

Men solen tittar fram igen efter en stund och min zoom får försöka bevisa sitt ringa värde i snällare förhållanden.

Här lite närbildsnivå. Denna zoom ska kunna användas för makro förstås, enligt sitt namn, men själv kommer jag att välja mitt fasta makroobjektiv för det ändamålet i vanliga fall. Kanske kan zoomen komma till nytta vid fotografering av vissa insekter, t.ex. lättskrämda fjärilar. Dock verkar alal lättskrämda hålla sig borta denna sommar, tyvärr...

Avslutar med droppar på fönsterrutor - utan regn skulle man inte få njuta av deras skönhet.

Dagarna har bjudit på väldiga omkastningar i vädret just nu, både i går och idag. Solsken, regn, åska, solsken igen, hotfulla moln hopar sig igen. Det har blivit en del utryckningar för att fotogragera märkliga himlafenomen. Den mest makalösa av alla var en ordentlig tromb (amer. tornado) ute till havs på förmiddagen; tyvärr hann jag inte få någon bild på den, hann knappt se den, men maken och grannen bevittnade den ordentligt. Som vanligt fanns ju en del båtar ute, men det har inte rapporterats att någon skulle ha råkat illa ut. En liten båt har inte mycket att sätta emot om man råkar ut för detta naturfenomen. Så här såg tromben ut, hittade ingen färsk rättvisande bild så denna bild får duga. 

PS. En sak är jag något konfunderad över med mitt objektiv - den är sträv och "hackar" vid zooming. Finliret med att ställa in ett önskat zoomomfång är inte helt lätt. Enligt googlingsresultatet verkar jag vara ensam om detta problem. Antar att bekymret helt enkelt beror på att zoomen har legat ett tag och har börjat kärva, nu är det bara användning som krävs för att bota problemet. Det verkar i alla fall som den glider nu lite lättare än precis efter inköpet. Vad tror ni? Ska jag kanske ta kontakt med butiken så fort som möjligt? DS.