fotografi för mig

jag märker att jag har ett uppdämt behov av att prata/skriva om fotografi. ni får förlåta mig, era stackare, som klickar er in i mina blogginlägg och tvingas utstå mitt orerande om diverse fotorelaterade grejer. :D men alltså...

vet inte hur många av er som varit med om att gå FRÅN att älska fotografi passionerat, till att ha en mång-årig period utan fotografi, TILL att återupptäcka den där passionen för fotografi igen.

det är vad som har hänt mig. det finns både rutiga, randiga, prickiga osv, skäl till varför jag inte fotograferat särskilt mycket under många år, och varenda anledning jag har är fullständigt giltig och logisk om man vet varför. det är dock inte ett ämne för just den här bloggen.

jag har alltid, i hela mitt liv, varit kreativ. som barn fick jag testa på rätt många olika uttryck, eftersom min pappa också var hyfsat kreativ. jag har tecknat, målat, kladdat med lera (jag säger så, eftersom jag faktiskt var rätt liten då), spelat teater, dansat, sjungit både i kör och solo, skrivit... och så upptäckte jag fotografi när jag var drygt 20 år gammal (jag är betydligt äldre nu :D ).

för mig är fotografi så viktigt att det nästan är heligt. det är mitt yttersta uttryckssätt, där jag kan visa ALLT jag är, hela min själ. jag är bra på att t ex skriva också, men fotografi är det jag är allra, allra bäst på. lägg till det att jag också, utöver det, är en hyfsat analytisk person när det handlar om abstrakt tänkande, seende, osv. jag har ägnat många timmar åt att titta på andras fotografier, konstvetenskapliga studier i framför allt bildanalys av fotografi, vilket åtminstone i min värld har lett till att jag upplever att jag har en hyfsat bred bild av fotografi som fenomen. det ger dessutom stora insikter i hur man själv fotograferar, och varför, när man ägnar sig åt att titta på andras bilder i stor utsträckning.

för den som inte vet det, så har jag jobbat som porträtt- och bröllopsfotograf (både som anställd och egen företagare). det har inneburit många 6-månadersbebisar, många syskonpar i varierande åldrar, många brudpar, en del företag, och mycket annat som faktiskt blir lite småtrist i längden. medan det å ena sidan kan vara väldigt roligt att fotografera brudpar, så blir det ungefär samma grej om och om igen.

det är många år sedan jag slutade jobba som just porträtt-/bröllopsfotograf, och jag kommer inte att göra det igen. jag kommer heller inte att jobba som fotograf där jag fotograferar mot betalning. det finns flera skäl till det.

• stress - jag har ingen som helst stresstolerans, varken fysiskt/praktiskt, ekonomisk eller känslomässig sådan
• jag har inte ett kommersiellt bildspråk öht
• jag må vara en helt ok fotograf, men jag är URDÅLIG på att sälja

på det stora hela är jag för tillfället rätt nöjd med att göra det jag gör. fotografera det jag vill, utforska och undersöka, framför allt att SE. och eftersom jag under den här fotokursen jag håller under hösten, fått inspiration av mina deltagare, så har jag lyckats återuppväcka min passion för fotografi igen. att jag sedan kom tillbaka hit efter runt 20 år eller så, gör saken ännu bättre. jag är SÅ jävla nöjd med det, så ni anar inte.

men för att på nåt sätt återgå till fotografi och vad det betyder för mig.

jag skrev att fotografi är mer eller mindre heligt för mig, och så är det. heligt som kreativt uttryck, som konstform, som ett så oerhört vackert medium. jag har en oerhörd respekt för väl utfört fotografi. för mig är det inte bara bilder, utan ett sätt att se in i en annan värld, att se en annan människas idévärld, att se och bli förförd, att hitta rytm, rörelse och poesi i det visuella... alltså, det är så jävla fantastiskt att jag blir alldeles lycklig i hela kroppen. och är det något jag verkligen älskar (utöver fotografi), så är det när hjärnan möter lite motstånd. för mig är fotografi bland annat det - det kräver något av mig, och jag är mer än villig att ge det. för mig är upplevelsen någon slags blandning av andlig och faktiskt snudd på sensuell.

sen är det ju såklart själva fotograferandet och bildbehandlingen efteråt, som också är enormt givande. med åren hittar man ju sitt bildspråk och det man tycker om att fotografera, och jag tror att det är ganska lätt att se om/att en bild kommer från mig. jag vet ju hur och vad jag ser, och hur jag gillar att presentera det jag ser. dessutom, om man får vara lite skrytsam, så är jag en sån där person som kan.. jag kommer aldrig ihåg vad det heter, men jag kan känna smaken av en färg, se musik, höra lukter osv - åt alla möjliga håll och kanter. jag kan också tänka bort exempelvis färg när jag står där med kameran, och tänka bort allt runtomkring det jag vill ha en bild av. jag har liksom en färdig sökare/titthål i skallen, vilket underlättar en del. :D

men.

nu har jag babblat på rätt länge om vad fotografi betyder för mig. vid det här laget torde det rimligtvis ha framgått att det är en stor grej i mitt liv. ^^

grattis för att du stod ut att läsa såhär långt. =)

"great photography"

bilden här ovan är en bild på min katt, molly. molly är tolv år gammal, och gillar att ligga och sova på sin klöstunna som står bredvid min dator där jag spenderar en del tid. när hon sover brukar hon ligga i de mest bedårande ställningar, och eftersom jag dels fullständigt avgudar hennes framben och framtassar, och dessutom gillar att fotografera, så händer det att hon råkar fastna på bild när hon ligger där och envisas med att vara sådär sjukligt söt.

för mig är ju det här "great photography", eftersom jag känner molly, vi har en djup och kärleksfull relation, och för att hon är bland det bästa jag har i mitt liv.

ur fotografiskt perspektiv, however, så skulle jag inte säga att det här är "great photography". dels är det en mobilbild, dels har den lite knepiga kontraster/gråskala, skärpan är väl inte helt perfekt, osv. så näh, det är inget "great photography".

NOTE! allt som står hädanefter är fullt möjligt att uppfatta som extrem bitterhet, vilket det på sätt och vis är. i detta känner jag mig litegrand som en vit, medelålders kränkt cis-kvinna deluxe. :D

ändå är det uttrycket väldigt välanvänt i de flesta fb-grupper jag är med i, där det delas bilder på just djur. oftast katter och hundar, men också elefanter, lejon och andra vilda djur. och till i princip varenda bild står det "great photography".

jag erkänner att jag faktiskt kan bli lite provocerad när jag läser "great photography" precis exakt överallt i de här grupperna. för mig är det skillnad på att se en bild med en söt kattunge (men där själva fotografiet i sig är rätt dåligt) och en bild på en elefantbebis, där fotografen lagt ner möda på allt som faktiskt gör ett fotografi bra. och jag är helt medveten om att jag (i likhet med det mesta, faktiskt) är rätt specifik i vad jag gillar och inte gillar när det gäller fotografi. så "great photography" för mig, är något helt annat än alla dessa snapshots, förmodligen fotograferade med en mobilkamera eftersom de uppvisar diverse röriga bakgrunder och annat skräp, som i mina ögon gör bilden i princip helt ointressant som fotografi.

det är liksom bara en bild i raden av andra dåliga bilder som susar genom internet och får massor av likes i sociala medier, för att det visar en söt katt.

men det kanske säger något om tiden vi lever i. sociala medier i all ära, men det finns mycket med det som är riktigt jävla crappigt också. alla dessa djurbilder, t ex. mentaliteten i sociala medier är ju inte heller alltid skitkul. i min värld är sociala medier fördummande, troligtvis på ungefär samma sätt som man tyckte om tv en gång i tiden.

.. men för att hålla oss till ämnet.

kanske är det så att alla dessa "great photography"-bilder håller på att förändra vårt sätt att se bildkomposition. fotografi, liksom alla andra konstformer, genomgår ju förändringar i stil, hur vi förstår och tolkar osv, lite då och då. det kanske är dags för en förändring?

fast alltså. jag går inte med på det. jag vet visserligen att mitt sätt att uppskatta fotografi troligtvis skiljer sig en hel del från framför allt icke-fotografer. jag kan uppskatta ett fotografi oerhört enbart utifrån bildkomposition, filmval (på den tiden man fotograferade analogt), ljus, osv, utan att bry mig jättemycket om innehållet. är det vackert, så är det vackert.

och för att återkoppla till just djur och deras ungar - en bild på en kattunge kan absolut vara "great photography" - men för mig behöver det vara MER än nämnda söta kattunge för att jag ens ska överväga att säga "great photography". en söt kattunge räcker liksom inte för att en bild ska ingå under "great photography"-taket.

sådär. nu har jag lekt färdigt att jag är en vit, medelålders, fotograferande, lättkränkt cis-kvinna. nu ska jag sluta upp med det, och eventuellt börja avfölja alla de här sidorna som delar "great photography", så slipper jag fundera över den saken.

"think *side the box"

i söndags var det dags för nytt kurstillfälle med fotokursen jag håller under hösten. hittills när deltagarna har laddat upp bilder för kommentarer, har jag varit väldigt peppande och jobbat hårt på att lyfta dem allihop.

men nu har vi ändå varit igång i några veckor, och det börjar bli dags för den konstruktiva kritiken.

en deltagare hade tagit en jättefin bild på ett superläckert motiv - men det var lite skräp och onödigheter som störde i överkanten. en kommentar senare hade hen beskurit bort skräpet, och bilden blev genast SÅ mycket bättre.

det fick mig att tänka litegrand på uttrycket "tänk utanför lådan". det är ju ett vanligt sätt att säga att någon behöver vidga sin tankevärld en aning, att inte fastna i gamla mönster. och det är naturligtvis jättebra. det finns enormt mycket nytta med det, för väldigt många människor. om man har lust att engagera sig i det, finns det dessutom väldigt mycket att diskutera omkring det - men den diskussionen ska jag inte föra här och nu.

det slog mig att i fotografi bör man tänka tvärtom. jag skrev ett inlägg i min fotokurs fb-grupp om att när man står där med kameran i högsta hugg, så ska man inte vara rädd för att gå närmare inpå. antingen rent fysiskt, eller zooma in. har man bestämt sig för att fotografera den där specifika prylen, så är det ju oftast den prylen som är intressant. det som är runtom behöver liksom inte finnas med.

jag tror att det är ett vanligt misstag när man börjar fotografera, att ta med lite för mycket av det som finns runtom. jag var också skyldig till det när jag började fotografera. numer är jag faktiskt rätt noga och undviker i största möjliga mån just det där skräpet som liksom inte behövs. om det inte tillför bilden någonting, behöver det inte heller vara med innanför bildkanterna.

och det var därför jag gjorde den här memen. :D jag tyckte att jag var lite vitsig där, faktiskt.

fast jag tycker att jag har en poäng. ur ett bildanalytiskt perspektiv finns det poänger med att fundera på vad som finns utanför bildytan, men ur det praktiskt fotograferande perspektivet är det faktiskt tvärtom, kan jag tycka. där känns det åtminstone för mig, viktigare att bara ta med det som behövs, och inte ett smack mer.

sen är det säkert någon som argumenterar för att "ja, men man kan ju beskära bilden efteråt".

ja, det är klart att man kan. jag gör det hela tiden, eftersom jag presenterar de allra flesta av mina fotografier som kvadrater, när de är fotograferade som rektanglar. men jag tänker redan när jag fotograferar att bilden ska bli en kvadrat, och tar med tillräckligt mycket på sidorna för att ge mig själv lite wiggle room när jag beskär. det jag däremot INTE gör, är att ta med onödigt mycket skräp som jag måste beskära bort i bildbehandlingen.

ju mer vi tänker innan vi ens gör vår exponering, desto mindre måste vi arbeta efteråt. jag gör faktiskt inte särskilt mycket med mina bilder. jag beskär dem som råfiler, gör dem oftast svartvita (färg i undantagsfall), justerar exponering, skuggor/svärta/kontrast, lägger på en vinjett - och när råfilen öppnas i photoshop, trycker jag till kontrasten en aning. sen är det klart!

hur tänker du omkring det här med utanför/innanför lådan?

min fotokurs

jag håller en fotokurs i abf's regi, nu under hösten. det är många, många år sedan jag gjorde något liknande senast, så bara därför är det ju skitkul. när det var klart att kursen skulle bli av, satte jag mig och skrev ihop ett helt nytt kursmaterial på drygt 30 sidor. det är tio träffat, varav den första bestod av planering och lite annat smått och gott, en träff kommer att bestå av planering inför sista gången som kommer att vara en liten utställning i abf's lokaler, för familj och vänner.

jag skyller min närvaro här, på mina deltagare. vet inte om nån av dem finns här, men det är faktiskt deras fel, alltihop. den här veckan har jag varit ute med kameran tamejfan varenda dag, och det är evigheter sedan jag var så ambitiös. men det är sååå roligt! och jag tänker hela tiden att jag behöver ha nytt material som exempelbilder på de avsnitt som är med i kursmaterialet.

kursen handlar om bildseende och bildkomposition, så det är det vi ägnar oss åt. mitt sätt att närma mig det utgår från geometriska former, och sen fortsätter det in i en rad andra sätt att se, och allt hänger ihop och är egentligen samma sak, bara olika sätt att se och skapa.

vid första tillfället fick deltagarna göra varsitt titthål = tänk passpartout, fast utklippt/utskuren ur en kartongbit motsvarande a5. jättepraktiskt att gå runt och titta genom, för att träna ögat och hjärnan att börja se i bild redan innan man exponerar. nästa tillfälle har jag bett dem att göra ett rutnät över titthålet, med nio rutor - vi ska titta på tyngdpunkter och gyllene snittet, nämligen.

och det är så sjukt kul att se deras bilder. varje vecka när vi träffas ska de ha läst ett avsnitt i kursmaterialet (2 - 4 sidor/avsnitt), tittat på bilderna - och sen får de några olika uppgifter, så att de får testa på själva. därefter har de några dagar på sig att välja ut några bilder och lägga upp i vår fb-grupp, och så får alla kommentera minst en bild på allas bilder. visst märks det att de är ovana att tänka och se i bild, men alltså - de är sååååååå jävla duktiga! de tar sig an mina utmaningar med nyfikenhet och lust att utforska, och jag tror och hoppas att de steg för steg kommer att hitta nya sätt att se världen. jag vet ju hur jag själv funkar, och när jag är mer aktiv med kameran så ser jag bilder överallt. det är nästan lite jobbigt ibland. vad ska man med alla bilder till, liksom!? :o

tillsammans med deltagarna har jag börjat fundera på om det skulle vara kul med en fortsättningskurs. det är väl egentligen två saker jag är riktigt bra på. det ena är porträtt (har jobbat som porträtt- och bröllopsfotograf), det andra är just kreativt/konstnärligt bildskapande. när det gäller just porträtt insåg jag att det behöver vara en längre kurs, för shit, vad mycket grejer det är att tänka på. det är liksom inte bara att stoppa in en människa framför kameran, säga "say cheese", och sen knäppa en bild. porträtt är så väldigt mycket mer än så.

vi får se vad det blir. det blir antingen en porträttkurs, eller en projektkurs där varje deltagare får välja ett eget tema att jobba med, och som sedan avslutas med en gemensam utställning på ett lite roligare ställe än abf's lokaler.

avslutningsvis kan jag säga att allt det här sätter igång ungefär en biljard med tankar i skallen på mig. jag vill inte jobba som fotograf, sådär som man tänker sig, men det finns annat inom fotografi jag definitivt skulle vilja göra. jag vet inte riktigt hur jag ska nå dit, men på ett eller annat vis tror jag att det måste gå, för jag blir så jävla glad i hela kroppen när jag ägnar mig åt det här. jag mår SÅ bra av att fotografera, och jag hade faktiskt glömt bort hur fantastiskt det är.

att uppskatta fotografi

det är många år sen jag var aktiv här på fotosidan. igår fick jag en nyck och loggade in, och fick för mig att bli aktiv igen. ni anar inte hur kul just det känns. anledningen till det ligger till stor del i den fotokurs jag håller via abf under hösten. det är sååå kul att prata fotografi, och se deltagarna ta till sig materialet jag har satt ihop åt dem.

jag har ägnat delar av dagen åt att sitta och bläddra igenom rätt många bilder, och det fick mig att fundera på vad det är jag uppskattar i ett fotografi. egentligen vet jag det redan, men en tanke jag fick var att det är skillnad på att se fotografier som är trevliga att titta på, där komposition, bildspråk osv är trevligt, men som jag inte skulle sätta upp på väggen - och att betrakta ett fotografi där jag uppskattar varenda del i det.

för mig som lärde mig fotografera analogt, är det en hel del analoga, tekniska grejer jag uppskattar. till exempel kan jag uppskatta kornet som uppstår med just film. digitalt fotografi kan härma kornet i t ex en film med 3 200 iso, men det är INTE samma sak. en annan sak jag uppskattar är ett vackert ljus. nu finns det ju många vackra ljus, men jag tenderar att fastna för ljus som liksom smyger sig runt motivet. ytterligare något annat jag uppskattar är skicklig bildkomposition. vad det innebär skiljer sig nog från person till person, men jag gillar överlag rätt tighta kompositioner, och framför allt gillar jag när det inte är så rörigt med många linjer och element. jag gillar också lugn i både ljus och komposition, men det får gärna finnas med någon slags rörelse.

.. när det gäller just det där "vad jag kan tänka mig att sätta på väggen" så är jag otroligt kinkig. det finns mycket som är fint här i världen, men det är  ytterst lite jag vill ha på mina väggar. faktum är att jag uteslutande har mina egna bilder och annat jag har gjort, på väggarna här hemma.

oh, och en annan sak jag verkligen uppskattar med fotografi är att åtminstone jag ser det som en helt egen konstform. jag har lite svårt för exempelvis målande konstnärer som använder fotografi i stället för att måla. det har mest med bildkompositionen att göra - för mig är det skillnad på att komponera en målad bild och att komponera ett fotografi. jag uppskattar målad konst oerhört, så det är inte där problemet ligger, utan mer när man använder fotografi på ett sätt som jag personligen inte tycker gör det rättvisa.

men - smaken är som baken. så är det.

vad uppskattar ni andra i fotografi, när det gäller att titta?