provocerande porträtt

well. just den här bilden är kanske inte så provocerande. inte som bild, iaf. två människor som står/sitter rakt upp och ner, tittar mot kameran, och en drös linjer i bakgrunden som följer samma rörelse.

trots att det är en så traditionell bild på ett brudpar (som det gäller - de gifte sig i hemlighet några veckor innan fotograferingen), så är jag faktiskt väldigt förtjust i den. jag är annars inte så traditionell av mig, så det känns lite småskumt att gilla den så mycket som jag gör. men så är det.

det som kan upplevas som provocerande i den här bilden - och ännu mer i en av bilderna som kommer, är det faktum att en person med synlig och märkbar funktionsnedsättning har en kärleksrelation med en gående person, och dessutom visar det offentligt.

och tro mig, även om du själv inte känner så, så finns det gott om individer i samhället som inte alls har någon trevlig syn på personer med funktionsnedsättningar. det är t ex väldigt otrevligt att veta att den här kvinnan har vräkts ur sin rullstol för att hon höll sin partner i hand offentligt, så folk såg. att folk ens kommer på tanken att göra våld på andra för att de är avvikande, är för mig helt.. jag har inte ens ord att uttrycka mig med där, känner jag.

det som dock är ännu märkligare är hur många ur funkisrörelsen som tyckte att den här bilden var alldeles, alldeles för mycket att hantera. min väninna blev av med flertalet vänner på facebook, som tyckte att hon hade gått över alldeles för många gränser i den här och liknande bilder.

är det inte märkligt, säg, med tanke på att om det här hade varit två fullt fungerande, gående personer, så hade nog de flesta tyckt att det var en riktigt läcker bild som uttryckte deras passion och kärlek för varandra.

själv tyckte jag att det var fantastiskt roligt att göra den här fotograferingen. jag har fotograferat min väninna tidigare, men inte i det här sammanhanget. vi pratade mycket om att göra det här till ett större projekt, just för att skapa någon slags tanke om att personer med funktionsnedsättningar både kan och får ha kärleksrelationer, och till och med skaffa familj om de har lust - på samma sätt som alla andra. varför ska kärlek vara begränsad till de som kan gå, kan man undra!?

sen tycker jag att det finns fler poänger med fotografier såsom dessa. nu råkar ju jag känna den här kvinnan, och enbart för den sakens skull tycker jag ju att hon är oerhört vacker. men jag tänker att det också är intressant att lyfta fram att skönhet inte alltid måste motsvara rådande skönhetsideal. bara för att man inte ser ut som angelina jolie eller någon annan pinnsmal tjej med stora tuttar och plutande läppar, så betyder inte det att man per automatik är ful.

jag har drösvis med tankar om vad jag skulle vilja göra med det här. hittills har jag inte fått arslet ur, men förr eller senare kommer jag att vilja göra något av det. det är alldeles för viktigt för att låta bli. och det finns ju hur mycket som helst man kan göra med det här.

...

hur provocerad blir du av bilderna?

det här med bildspråk

det är skillnad på bildseende, bildkomposition och bildspråk. de ligger förvisso väldigt nära varandra, och det ena är beroende av det andra och det tredje, utan inbördes rangordning.

men det är skillnad - iaf som jag ser det.

bildseende handlar ju om att se i bild. för mig är det medfött - jag tänker i bild, så att se bilder som ligger och väntar är inte ett problem för mig. visst blir bildseendet mer aktivt när jag väljer att fotografera mycket. men det finns alltid där.

bildkomposition handlar ju om att möblera det man ser, innanför bildkanterna. det är i mångt och mycket en träningssak. man kanske inte är skitbra på det när man tar upp kameran första, andra, tredje eller sjuttonde gången, men medvetenhet och övning ger erfarenhet, och till slut sitter det.

bildspråk handlar, åtminstone för mig, om vad man vill säga med sina fotografier, och hur man uttrycker det. i min värld är det oerhört starkt kopplat till vem man är som person och vad som är viktigt för en. alla vi som fotograferar, väljer ju t ex mer eller mindre olika motiv. varför väljer vi just de motiv vi gör? hur fotograferar vi dem? vad inkluderar och exkluderar vi? vad framhäver vi, och vad låter vi sjunka undan i bilden?

när jag var barn älskade jag tanken på tomtar, vättar, troll och annat skrymt i skogen. mina farföräldrar hade en sommarstuga som var omgiven av skog. där lekte jag mycket, och överallt i diverse håligheter i både träd, under stenar, mellan grenar osv, såg jag små bostäder för alla magiska varelser som barn tror på. idag är jag ju uppenbarligen inte ett barn längre, och även om jag inte nödvändigtvis tror på tomtar, troll, vättar mm längre, så tror jag på magi - på ett annat vis, bara.

jag minns mycket väl när jag började fotografera som jag gör idag. skulle tippa på att det är runt 20 år sedan. jag var klar med mitt porträttfotograferande som yrkesverksam, och började fotografera helt för min egen skull i stället. av någon anledning fick jag för mig att jag ville fotografera träd, och så bestämde jag mig för att jag skulle göra det ur ett skogsmagiskt perspektiv. det vill säga; det blev många detaljer på träd, håligheter under stenar och allt det där jag upplevde som barn.

som person är jag rätt otillgänglig, och många anklagar mig för att vara både spännande och mystisk. :D inte vet jag om det stämmer, men det finns vissa ord som jag gillar och i hyfsat stor utsträckning identifierar mig. ord såsom hemlig, undangömd, dunkel, förgänglig, och ett antal liknande uttryck. jag har alltid, ända sen jag var barn, varit intresserad av framför allt vampyrer, och som vuxen, naturromantik, gotik (både medeltidens gotiska kyrkor, samt 1800-talets gotiska berättelser, och fotografi från samma period), art grotesque (de flesta konstnärliga uttryck). sånt färgar av sig i hur och vad man ser.

i bilden här ovan, ser jag t ex en älvas slängkappa som hänger på tork. alla bilder i det här inlägget (hittills) är fotograferade idag, och jag tog flera på löv som låg ovanpå granris. de flesta av dem såg jag som små sängar som någon slags granféer lägger sina barn i för att sova.

...

sen förstår jag ju att ni som betraktar mina bilder, inte tolkar dem på samma sätt. :D underligt vore väl om ni gjorde det. vi alla ser, förstår och tolkar allt vi ser på olika sätt, utifrån vilka vi är. vid tillfälle ska jag faktiskt skriva ett inlägg om den saken också, eftersom jag planerar att skriva en bok om det (arbetstitel: sanningen att säga).

men för att återgå till bildspråk - det är inte något jag bedömer att man kan lära ut. det är något som växer fram över tid. eftersom det är så länge sen jag började fotografera själv, måste jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det funkade för mig då. men jag ser på mina kursdeltagare att de redan från början har varsina sätt att se - det som händer under kursen är att det förfinas lite i uttryck, och det kommer att fortsätta utkristallisera sig, allt eftersom de fotograferar mer och mer. det är väldigt roligt att se.

men nu tror jag att det får bli en bild till, sen får det här inlägget vara färdigskrivet. :D

när inspirationen tryter

idag var det dags för ytterligare en träff med mina fantastiska kursdeltagare. jag har verkligen haft en enorm tur - det är en helt jävla fantastisk grupp, och vi har SÅ trevligt tillsammans. jag kunde verkligen inte vara mer nöjd än jag är - det känns så lyxigt.

det som känns lite mindre lyxigt är när (även) jag har dagar där inspirationen verkligen tryter. idag är en sådan dag. vi var till stans friluftsmuseum, där det finns oerhört mysiga miljöer. jag har fotograferat rätt mycket här genom åren, och det kanske är därför jag inte kände mig så inspirerad. dagens kurstema var "ram-i-ramen" - att rama in något i bilden med hjälp av något annat. och.. been there, done that, ur de flesta perspektiv jag kunnat hitta, just på det här stället, so many times before.

när jag kom hem, tömde ur kameran och började titta på bilderna så kände jag verkligen ingenting. normalt sett brukar jag känna iaf NÅNTING, men näh. det var helt tomt i känslorna. alltså, jag ser ju att bilderna är helt ok, men jag känner verkligen inte ett skit för någon av dem - och det brukar jag göra.

samma sak hände mig igår. jag var ute en kort sväng med kameran med mig, och visst.. bilderna blev ok, men jag kände mig ändå besviken när jag tittade på dem. hur skumt som helst.

men jag misstänker att det beror på att jag vände dygnet för ett par dagar sen - och jag är för gammal för att det ska vara ok, numer. förr kunde jag vara vaken 24 - 36 timmar flera gånger i veckan utan att det störde alltför mycket, men det funkar inte längre. jag blir tröttbakis i upp till nån vecka, tio dagar. och dessutom blir jag lite skum i skallen, så jag gissar att det är vad som spökar just nu.

jag tror att det jag skulle behöva göra är att bege mig till något ställe där jag antingen inte varit på, eller iaf inte varit så mycket. jag tror att jag vill ha lite NYTT att se, och att fotografera. och tack och lov - jag har börjat planera inför fortsättningskursen i vår, och i den planeringen ingår det en hel del fotograferande. jag ska berätta mer om det i ett annat inlägg, dock.

bilden här ovan har inte jättemycket att göra med den här veckans kurstema, dock. det är en av friheterna man kan ta sig som kursledare (det är iaf så jag bortförklarar mig inför deltagarna :D ), att inte behöva hålla sig till dagens tema. den här bilden har dock ett annat tema som vi ska ägna oss åt om ett par veckor, som jag kallar "dragkamp". det handlar om när två linjer/riktningar möts och det uppstår någon form av konflikt eller dragkamp. jag vet att jag har kommenterat ett par bilder här på fotosidan, med just sådana konflikter i en linje. det är inte alltid uppenbart vid fotograferingsögonblicket, utan det är något som iaf jag själv oftast upptäcker när jag tittar ordentligt på dagens bildskörd.

jag avslutar dagens inlägg med en bild på en ursnygg tupp som traskade runt med sina hönor. jag hade med mig min hund, som bröt ihop fullständigt och trodde att han skulle få.. ja, man vet inte riktigt vad han trodde att han skulle få göra. det är en stor, fet #facepalm på den. han skällde ut nämnda tupp och hönor rejält. för att inte tala om hur han skällde ut hästarna som promenerade förbi på lite avstånd. det var så jag fick skämmas för hundskrället. tur för honom att han är söt. ^^

och vet ni vad? nu när jag har visat er några av dagens bilder, så känns det faktiskt lite bättre.

rörelse i bild

när man ägnar sig åt fotografi händer det ju saker i skallen mest hela tiden. man ser något kul att fotografera, man tittar genom sin sökare och väljer utsnitt och gör den faktiska exponeringen. därefter tittar man igenom sitt material i datorn, och väljer vad man vill jobba med den här dagen. sen GÖR man det - tittar noga, beskär eventuellt, justerar diverse spakar hit och dit, och förr eller senare känner man sig åtminstone hyfsat nöjd.

poängen jag försöker driva hem med det där, är att när man står där med kameran är det inte alls säkert att man tänker att "nu ska jag lyckas få till rörelse, eller den och den effekten i mitt fotografi". det händer inte jätteofta för egen del - jag hittar mest ett ställe, och sen makar jag mig tillrätta (på riktigt - jag står där och makar mig in till rätt ställe där "min" bild finns) och så exponerar jag.

själva fotograferandet går ju så fort. det tar ju liksom.. tja, säg 1/60 sekund, sen är det ju färdigt.

det är i efterarbetet vi har tid att reflektera och faktiskt SE vad vi gjorde under den där 1/60 sekunden.

( .. och trots att det här inlägget egentligen ska handla om något annat, vill jag ändå passa på att inflika hur oerhört viktigt det är att titta på andras verk, och att diskutera fotografi. särskilt om man håller på att lära sig. varför? därför att det ger ett språk att kommunicera omkring fotografi med, och det sätter ord på effekter man är ute efter. man lär sig massor på att PRATA om fotografi. )

...

när jag säger "rörelse i fotografi" så menar inte jag nödvändigtvis att bilden innehåller en cyklist, en bil som kör väldigt fort, ett träd där man ser att det stormar, eller liknande.

jag menar något helt annat.

allt beror naturligtvis på VAD som är fotograferat, och HUR bildkompositionen ser ut. men - åtminstone för mig, finns det krafter i ett fotografi som kan arbeta med varandra, eller mot varandra. effekten blir lite olika, beroende på hur alla de här delarna samverkar.

en kraft av det här slaget kan t ex bestå av ett större ting som väger över hela bildytan, gärna framåt eller bakåt. om detta TING har en linje som riktar sig åt ett håll, blir det en kraft som strävar åt just det hållet. titta på bilden högst upp, så ser du en stenbänk som är rund - men man ser inte hela cirkeln i bild. däremot ser man en böj som liksom vänder sig åt höger. för mig blir det en kraft - bänken blir nästan till en skyffel som vill skjuta något framför sig, ut ur bilden till höger.

alltså blir det en rörelse.

jag tänker att en rörelse ofta har med öppna ytor att göra - i mitt huvud oftast att det handlar om en rörelse som skjuter något framför sig. men det kan ju också bestå av, såsom i den här bilden, att det är lätt att se en rörelse in i bilden som väldigt hastigt stoppas av något, på vägen. för mig känns det som att jag rusar rätt in i bilden från vänster, och rusar rätt in i raka, hårda linjer som jag studsar tillbaka från, om än bara med blicken. det ger ett rätt hårt och brutalt intryck.

...

det mesta jag gör när jag fotograferar är nog mer eller mindre omedvetet vid det här laget. jag fotograferar det jag gillar när jag är ute med kameran - något fångar mitt öga, och jag "makar in mig" tills bilden sitter rätt i sökaren, och så exponerar jag. det här med att skapa rörelse är långt ifrån alltid medvetet. ibland bara blir det, utan att jag tänker nämnvärt det just vid fotograferingen. det är sånt jag ser efteråt.

...

det är snudd på genant, men alltså.. mina kursdeltagare är stundvis så imponerade av mitt sätt att komponera mina fotografier. de använder ord som "magiskt", "otroligt" och liknande. jag blir såklart skitglad, men något generad också. fast å andra sidan - jag kanske skulle skippa att bli generad och bara ägna mig åt att bli glad. jag råkar nämligen själv vara väldigt nöjd med hur jag ser bild, och jag tror att jag har ett relativt utvecklat sätt att använda mig av just bildkomposition.

...

den sista bilden jag bjuder på i det här inlägget tog jag idag. jag gillar den, men den skaver lite i ögat på mig, och jag vet exakt varför.

det jag gillar - jag gillar hur löven liksom öppnar sig åt höger. det får mig att tänka på ett blint, hungrigt djur som öppnar käftarna för att konsumera något som befinner sig framför (utanför bildytan i det här fallet).

det som skaver - att bakkanten av löven befinner sig så nära bildkanten. det stör mina ögon, och samtidigt så vill jag ha "den gapande munnen" precis där den är. och för den som undrar; när jag fotograferade hade jag kunnat åtgärda det här genom att backa lite eller zooma ut en aning, så att själva löven blev något mindre. då hade jag kunnat beskära bilden så att det blev lite, lite mer luft mellan bakkanten av löven, och bildkanten.

men. nu gjorde jag inte det. alltså får det se ut såhär. och jag är faktiskt rätt förtjust i den ändå. ibland är det där ögonskavet av ondo, men ibland gör det ingenting att det finns något litet som stör.

...

men nu, gott folk, har jag skrivit ytterligare ett långt inlägg. på samma dag som det förra, dessutom. ni får nog leva med att det sprutar ut blogginlägg från mig ett tag framöver. :D

tankar om porträtt

en sak jag har lärt mig under de år jag fotograferat just porträtt, är att alla inte går att fotografera på samma vis. som just porträttfotograf är ju ett av knepen att använda samma poser för så många som möjligt, för att det ska bli tidseffektivt, lätt och enkelt, och för att inte behöva fundera alltför mycket. det är ju lite den stil man antar som blir ens signum, det sätt folk känner igen ens bilder på.

jag insåg långt innan jag slutade jobba som porträttfotograf att det inte riktigt funkar så i praktiken. dels är jag själv en person som inte tillhör normen när det gäller utseende, klädstil osv, dels har jag fotograferat tillräckligt många, framför allt avklädda kvinnor, för att veta att kroppar inte fungerar på samma sätt, de rör sig inte på samma sätt, de uttrycker inte samma sak. en del kvinnor är vad de flesta uppfattar som rejält sexiga, medan andra har ett mer dämpat, sensuellt uttryck i sina kroppar. och så finns det förstås de som har något helt annat uttryck i sina kroppar.

personen på bilden här ovanför föddes som man, och levde som man upp till cirka 50 års ålder. då insåg han att ööööh.. alltså, jag är ju för tusan kvinna!!!

vi bestämde oss för att under en längre tid träffas ungefär en gång i månaden för att dokumentera den förändring hon precis gett sig in på. bilden ovan är en av de första, och den tog vi enbart för att ha något att utgå från - det här är alltså en representation av henne som man. hon tyckte att det var lite småjobbigt att behöva agera som man, men jag tyckte att det var viktigt, så vi skulle kunna jämföra senare.

den här kvinnan är ett alldeles ypperligt exempel på hur jag som fotograf fått tänka om, både en, sju och arton gånger vid fotograferingstillfällena. när jag tänker att jag ska fotografera en kvinna, så tänker jag mig att personen i fråga har ett visst sätt att röra sig, att jag ska kunna begära att personen håller kroppen på ett visst sätt, att jag ska kunna vrida och bända kroppen i olika riktningar - men med den här människan var det svårt. just för att hon var så ny som kvinna, att hennes kroppsspråk fortfarande var väldigt manligt. plus att hon, eftersom det här var så nytt, fortfarande hade så manliga former.

fotograferingarna gick dock bättre och bättre, allt eftersom. med regelbundenheten kunde jag höja min lägsta nivå igen, och jag började lära mig hennes kropps sätt att fungera, vad jag kunde kräva och vad som helt enkelt inte fungerade, hur hon använde sin kropp när hon rörde sig, hur hennes armar såg ut när de böjde sig, osv i all oändlighet.

these things matter, gott folk. så är det bara.

den här bilden togs ungefär ett halvår efter att vi träffades första gången. den är tagen inomhus med hjälp av lampor. jag råkade dra på mig en släng av bröstcancer, så jag gick på cellgifter under flera månader och orkade inte ge mig ut på några direkta äventyr. man tager vad man haver, helt enkelt.

...

jag vet inte vad den här kvinnan själv hade för tankar om vårt projekt (utöver dokumentation, vill säga), men för mig har det känts på lite olika sätt. det har t ex varit enormt intressant att se hennes utveckling från att vara väldigt typiskt manligt kantig och otillgänglig i kroppen, till att bli mjukare och mer feminin i sitt uttryck. jag har också velat ge henne möjlighet att utforska sin kvinnlighet framför kameran, genom att presentera olika sätt att röra sig, att stå, att vinkla händer, haka, osv. det har blivit lite olika detaljbilder här och där, bara för att visa att såhär ser det ut när du gör si eller så. det är liksom olika mellan män och kvinnor, hur man rör sig. en del kvinnor kan förvisso vara manhaftiga och en del män kan vara feminina, men om man ska generalisera så tycker jag ändå att det är rätt stora skillnader - bara på en sån grej som hur man håller sina fötter när man står still.

här har vi ett rätt bra exempel på när min vän transkvinnan börjar känna sig mer avslappnad i sin roll som kvinna. det märks, tycker jag, i hur hon håller kroppen, hur hon håller armarna, hur hon lyckas vrida kroppen från väggen mot mig, utan att det ser alltför stelt och kantigt ut. jag var och fortsätter vara, superimpad. och såna här små skillnader märktes mellan varje gång vi sågs - så häftigt!

en del av de bilder vi tog kommer jag att använda i en del material jag planerar att skriva om bl a bildanalys. den här, t ex, känns oerhört relevant när det handlar om just självbild, hur vi reflekterar och speglar oss i andra, och liknande diskuterbara ämnen.

den här bilden är hennes egen absoluta favorit av alla fotografier vi har tagit under det dryga året vi gjorde det här. jag är böjd att hålla med, hon är oerhört fin här. och jämför man med bilderna i början av inlägget, så är det ju en alldeles enorm skillnad.

...

ingen av de fotografier jag visat i det här inlägget är bland vad jag skulle säga mina bästa. jag HAR känt mig ringrostig, och perioden jag gick på cellgifter var ju verkligen inte skitkul. men det spelar faktiskt mindre roll, eftersom jag tycker att poängen med det här projektet vida överstiger kvaliteten (som inte på något som helst vis är dålig per se, men heller inte det bästa jag gjort).

som med all annan fotografering, tror jag att min eventuella poäng handlar om att SE. att SE, och att skala bort det som är irrelevant, att hitta själen i det som är viktigt att få med.