Grått och varför finns det en ovilja mot svartvitt?

En hel dag i gråton. Ostlig vind och 8-9 m/s, alltså inte tillräckligt mycket för en upplyftande kuling. Ingen dramatik direkt. Det småregnar mest. Sitter på arbetsverandan och läser Brusewitz. Denne fantastiske stilist och tecknare. Men som ett eko från en lite granna annan tid. Ja, nog vet jag att Brusewitz nog fortfarande står rätt högt i kurs bland naturintresserade geronter men nog är det en annan ton, en annan tid i det han beskriver.
Så mycket natur är det inte i min idag, några ekorrar och visserligen, tror jag åtminstone, ser jag skymten av lärkfalken. En liten flock storskrak flyger upp vid stranden. En silltrut tittar på. Han verkar inte bry sig nämvärt. Allt detta skulle naturligtvis dokumenteras på bild. Men jag går i andra tankar. Det här med gråton. Och när verkligheten blir grafisk till sitt uttryck. Gunnar Brusewitz beskriver det rätt bra: Man kan beskriva årstidsstämningarna med grafiska tekniker; sommaren är en mjuk litografi, hösten en fuktig akvatint, snövintern ett träsnitt och våren en spröd radering på en kopparplåt.
Verkligheten må vara i färg, men dagar som denna är de svartvita ingredienserna påtagliga.
Så kommer en skur, smattrar mot verandarutorna. Det är ett ljud av trygg härlighet. Det minner lite grann om ljudet när det första senhöstregnet sveper in över en nyligen uppspänd och byggd båttäckning. Det är ett ljud som talar om beredskap och avslut. Man sitter nog torrt.
Men bland fotografer finns en tanke om att då verkligheten är i färg bör den återges i färg. Då har man nog missat två saker, dels att verkligheten faktiskt kan vara nästan i svartvitt (akvarellmålaren har ett par bra pigment att ta sig runt det här, Paynes gray och neutral tint). Men också att bilden inte är en repetition av den sedda verkligheten utan en tolkning av densamma. Mer eller mindre nära förlagan.

Apropos skärpa och ett lite annorlunda sätt att förhålla oss till tekniken.

Jag är tecknare och fotograf. När jag tecknar har jag ett flertal parametrar att förhålla mig till. Om jag Exempelvis väljer ett papper (Steinbach 250gr) med satinyta och hyfsat hårda blyertsstift HB eller kanske ner till 2B och ser till att de är ordentligt vässade (antagligen använder jag i stället min stiftpenna 0,5mm) kan jag teckna mig fram till små detaljer och vad som i fotografikretsar kan uppfattas som skärpa. Väljer jag i stället ett papper med lite mer gräng (varför inte Caslon lanaquarelle 250gr eller möjligen ett Fabriano om det finns nåt kvar på lagret) och mjukare bredare stift kommer det att resultera i ett lite mer ”oskarpt” intryck. Jag har alltså möjlighet att skapa bilder med olika uttryck. Jag kan driva det till sin spets och teckna med en 0,1mm Rotring på bestruket papper, då snackar vi helt plötsligt om kontrast. Så det finns olika möjligheter att skapa olika uttryck i linje och svärta.
Men i fotografi verkar bara skarpaste tuschpenna och hårdbestruket papper vara det enda som gäller. Vilket naturligtvis är lite trist eftersom det finns så många fler uttryckssätt i fotografi. Men det är klart,  man säljer inga nya kameror på oskärpa.

(Ni som funderar på vad en Rotring är eller Steinbach och Caslon  är så är det tecknarbegrepp liksom lite grann som HP5, Plus-X, Rodinal,D76, Fomapan med mera.)

(Bild: Greenwich Village. D300 24-75mm. Intensivt rådbråkad och oskärpad. Eller lite som grängat papper, stift mellan 3B och 6B.)

I köket och ett fotofynd.

Morgonspring som vanligt. Det är lugnt på ön. Många är hemma i grottekvarnen. Lite kyligare i vattnet men morgondoppet känns fortfarande bra. Lite skogsarbete med att korta ner hasseln vid arbetsbänken. Olja in arbetsbänken. Tecknar en stund och börjar med nån slags färgarbete. Sånt jag inte pysslat med på länge. Och att översätta fotografi till tecknad bild utan att det blir platt upprepning.

Kikärtsbiffar enligt något recept på nätet. Blir nog bra. Kanske lite torra för min smak. Men morotstzatzikin fick godkänt.

(Ett kök i arbete.)

Hittade en bok med David Douglas Duncans bilder på Picasso och Jaqueline. Den påminner rätt mycket om Edward Quinns ”Picasso i arbete”. Hittade i en skänkeslåda med böcker ett stycke bort på vägen. Femtiotalsfotografi. Det här är amerikanskt femtiotalsfotografi. Duncan som en av många krigsfotografer, han hann beta av både det andra världskriget, Koreakriget och Vietnamkriget, hamnar i Europas femtiotal bland konstnärer och författare i kulturens mecka Paris St Germain. Berlin som kulturmetropol var skändad sen många år tillbaks. Och vem är störst, och mest bildmässig där? Pablo Picasso så klart. Men Duncans bilder utgår i stället från Jaqueline Picasso, den ständigt närvarande musan. Robert Capa har väl för övrigt tagit en av de mest berömda Picassobilderna, den när han går med ett parasoll på stranden, och skuggar Jaqueline. Ta en titt på den bilden igen om ni inte gjort det. Det finns en ganska tydlig blink i den bilden.
Hur som helst, om man bortser från en lätt panegyrisk text så är det fina bilder. Svartvitt så klart. Behagligt kornigt med en smakfull oskärpa. Om Duncan kan man så klart läsa allt som behövs på nätet.
Om typografin i denna bok. Tidigt åttiotal och lite för mycket halvfet. Trångt kägel (litet radavstånd). Men hyfsad repro, åtminstone för den tiden.

(Ute på skären. Lillskärgården söder om Svartlöga. En plats för om inte inspiration så ändå kontemplation. Lägg märke till kondensstrimman till vänster i himlen. Såna har varit sällsynta denna sommar. Det flygs mindre. Det bullrar mindre.Fuji Xpro2 23/1.4)

Bästa kamera liksom

Kan man undra över och det görs i en tråd signerad Mikael Good här på FS. Det är en trevlig läsning många inlägg, och många, många tankar. Önskemålet verkar vara en kamera som i princip bara gör det den behöver göra (vilket naturligtvis är en svår fråga i sig). Allt för många finesser är av ondo är den allmänna meningen. Och ampra påpekanden att det är just det som håller ner priset på grunkorna.
Men man skulle kanske kunna tänka att en kamera må ha en massa funktioner och man får aktivera dem allt efter som man behöver dem eller finner ett visst nöje i att ha dem. Somliga vill filma andra behöver kanske gaffling, byta AFmetod eller vad det nu kan vara. Man får liksom komponera sin egen kamera med de ingredienser som finns till buds. I stället för att stänga av dem. Lite grann som en PC. Man fyller på den allt efter som man behöver.

Jag skulle vilja ha zoomobjektiv med tydliga klicklås på de vanligaste brännvidderna. Jag önskar en ESR som har Pentax spotmatics tumgrepp för ljusmätare, läs aktivering. Jag skulle vilja ha min Nikon F med samma funktioner som den hade då. Jag skulle vilja ha en strippad, avskalad Fuji Xpro2. 
Frågan är dock om man blir en bättre fotograf för det?

(Jo, nog börjar Coronaförsiktigheten gå lite granna på nerverna, även om vi inte är i riskgrupp. Naturen här omkring känns lite uttömd. En vill gärna ta sig in till en stad och se och vara 24mm-nära folk. Det får bli nåt från arkivet.)

I snickarbon

Draken

Ibland, faktiskt rätt ofta hittar jag former som sätter igång ett tänk. Något visuellt. Som draken till exempel. Den kommunicerar väldigt mycket med Torsten Renkvist skulpturer tycker jag. Och en gång på det tidiga sjuttiotalet strövade jag på Moderna Museet i Stockholm. Just då höll Torsten Renkvist på att hänga sin stora retrospektiv. Med måleri, grafik och framför allt skulpturerna. Jag fick väl byta några ord. Utan att då  förstå att Renkvists konstnärskap skulle komma att hänga kvar som en ständig retning i mitt bildseende. Oklart hur egentligen. Och skulptur har nog inte varit mitt medium alls. Men en och annan fågelliknande sak har kommit ut ur snickarboa. Ett slags förenklingar, lite grann inspirerade av de ställningar man gjorde  vettar av en gång i tiden. Vettar, såna som man la ut för att locka till sig sjöfågel under vårjakten här ute i skärgårn. Mest handlar det kanske om hur mycket man kan förenkla och ändå behålla en trovärdighet i uttrycket. Och översätt gärna det till ett fotografiskt sammanhang.

Nån slags fågel

( Jag har en slags ateljé på verandan. Bakgrunder. Diffuserat ljus går lätt att ordna. Stativ och ett lite väl gammalt macro-objektiv, Nikkor 55 2.0 funkar bra med en D800. Nånstans i nån mapp har jag en bild på en sån där ställning för vettar. Jag får återkomma till det. Om jag inte missminner mig helt har AnnaKarin Boode, keramikern och skulptören några sådana i sin sjöbod. Och jag har foton på dem. Nåt jag får återkomma till vid tillfälle.)