Om dop och det privata dokumenterandet

Tre bilder från ett dop. Jorå, hyfsat oskarpt. Det här är den privata sfärens dokumenterande bilder. Våra allra äldsta vänners dotter döper sitt tredje barn i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Såsom varande icketroende kan jag ha lite svårt för ritualen i sig, men som den väluppfostrade jag tror mig vara, i såna här sammanhang kan man ju alltid ägna sig åt lite diskret fotografi. Och i efterhand fundera lite på bildutsnitt och vad de kan förmedla.

Avståndsbild förmedlar svaren på frågor som var och ibland även vad. Petra Marklund bidrar med sång och gitarr. (Synd bara att Hedvig Eleonoras akustik är all musik och sångs fiende.)

Utpassering. Mamma Elsa med nydöpta Nellie. Mamma Elsa har körat med Petra, och en del andra inom den svenska populärmusikens parnass. Helbild funkar bra om man vill berätta om vem. Mycket kornsimulering efter eget recept i Camera raw.

Och jag har som sagt inga problem med oskärpa. Halvbild och innanför 70 cm är rätt ok om man vill berätta om hur och lite mer om känslor och sånt.

Inte badväder.

Inte badväder eller båtväder heller. Liksom inte väder alls. Men det finns inomhusarbete att göra. Ett omslag ska färdigställas och skickas till kund. Ett köksgolv ska målas. En vädret passande gratinerad löksoppa ska göras, förstärkt med lite skogslök, eller kajplök som de säger på Gotland.
   Fast badväder, det är nog inte mer än åtta-nio grader i viken...jag går mot trenden. Den där, titta på mig, jag vinterbadar! Med bekräftande bild på sociala medier. Varför görs saker i flock? 
   Till fotografiets natur hör att det har en bekräftande dimension. Bilden som sanningsvittne. Samtidigt är vi nog mer än nånsin överens om att bilder ofta ljuger värre än en häst travar. Om man då betänker att bilders sanningshalt avgörs från vilket perspektiv mottagaren har. Då blir mottagarens ansvar i kommunikationsprocessen betydande. Mycket handlar också om vilken "yta" bilden projiceras på. Och då menar jag socialt medium, tidning, trycksak, utställning et cetera. Och finns det en beställare med i processen? Kan vi se det och hur tydligt är det i så fall? Och då blir det fler frågor som helst ska besvaras för att vi ska förstå bilden fullt ut. Vilka har tid med det, när det nu gått inflation i bilder?

Men vi har alla våra kanaler, våra små hagar där våra bilder möter betraktaren. För även om det är så att det publiceras oräkneligt antal bilder varje dygn så angår ytterst få av dessa bilder mig. Jag kommer helt enkelt inte se dem. Gudskelov.
  Men däremot kan det vara idé att, åtminstone som gott föredöme rensa bort en massa bilder som ligger ute i molnet. För det måste ändå vara en lysande affärsidé att lagra mänsklighetens bortglömda bilder. Elektroniskt skräp. Mycket energi går åt.

(En sväng ner för att titta till båtarna i morse. Rätt mycket snedställt regn. Xpro2 50/1,4. En liten vända i Efex Silver. Undrar varför det heter "som en häst travar?) 

Svart eller färg. Behövs det mer än en färgton?

Häromdagen bjöd knappast på färg. Grått skulle nog många sagt men sanningen var nog snarare ett antal nyanser av brunt. Men jag valde  svartvitt i stället och tänkte på hur olika svärta man kan få beroende på vilka pennor och mjukhetsgrader man väljer. Och papprets gräng, bulk och yta inte att förglömma. Liknande möjligheter finns i fotografiet, om än helt andra verktyg och förfaringssätt.

Bilden och kanske särskilt fotografiet är något av ett  kärl som kan fyllas med betraktarens minnen, associationer, tidigare erfarenheter och upplevelser. Där bildmakarens uppgift blir att orkestrera denna betraktarens väg in bilden. Men där tecknandet och måleriet redan från början anger att detta är något av handen skapat, så har fotografiet fortfarande sin roll av att vara det ställföreträdande ögat.

Landskapsbilder, naturbilder, stilleben, miljöer kan beundras för sina estetiska kvaliteter i det att de är tekniskt framstående, komponerade efter principer, utnyttjar särskilt omtyckta färgackord. De kan beundras tack vare sina förmågor att väcka de privata minnet, med andra ord, den privata kontexten. Bilden är en beskrivning, en anvisning till betraktaren, varsågod, skapa din upplevelse.

Men vad behövs för att en bildens riktning ska gå mot djupet? I riktning mot något som griper tag? Som griper tag mer än en privat kontext? Bilder som skapar gemensamma tolkningar, eller åtminstone konnotationer vi känner att vi delar med andra.
Kan det vara så att det behövs en blick, ett par ögon i bilden. Ögon som i stunden kanske inte tittar på oss, men som i vilket ögonblick som helst skulle kunna se. Jag ser dig. Du ser mig.
Jag bläddrar i Gunnar Smolianskys bok Barn. Ett mycket bra exempel på öga möter öga tycker jag.

Dagens processfoto

En kortare vandring utmed Ekolns stränder. Mälarens nordligaste fjärd. Processfoto för att hålla fingrarna igång. Rätt grått i dag. Milt sagt.

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)