Populära motiv

Om himlen draperas i flammande rödgult är det säkert som amen i kyrkan att de närmaste environgerna på Facebook fylls av flammande himlar. Så vad gör man? En bild från sovrumsfönstret. Man får vara snabb, de varar inte så länge. Solnedgången, ett av våra vanligaste trivialbildsmotiv. Men vackert är det- med mycket partiklar i luften.
Trevlig helg

Lite granna udda kamera, eller?

Små kameror har nog alltid haft sin lockelse. Inte för inte såldes de som ”spionkameror”.  Lirade kanske i samma segment som Hobbyförlagets spionglasögon, de där som man kunde titta på tjejer fast man tittade åt ett annat håll. Liksom.
Det var väl Minox som så att säga ägde marknaden, så döm om min förvåning när jag hittade en Voigtländer i en inte helt genomgången kartong ur pappans kvarlåtenskap. Så ett antal frågor dök upp. Var pappan spion? Varför hade vi inte gått igenom den kartongen, det är nu rätt många år sedan dödsboet delades. Att pappan, den habile amatörfotografen hade en särskild böjelse för nyheter på det tekniska området vet jag, Men varför i hela friden en Voigtländer och inte en Minox, hans favorit? Dessa frågor kommer att bli obesvarade…(nja, spion var han nog inte)
Efter att försvunnit längre och djupare ner i Internets fotohistoriska avlagringar, spännande men sidospåren är lika många som i en uppslagsbok, hittar jag till slut en på Amazon till det facila priset av 564,60 Sek, en rulle film ingår. Frakt tillkommer. Jag slår inte till. Men jag kan förstå att kameran har modellbeteckningen Vitoret och lite mer sökande på nätet så dyker den upp både här och där. Det verkar finnas en liten Youtube-grej om den. Kan bli intressant. Inställningsmöjligheterna verkar vara bortom rudimentära.
Film beställd från Götaplatsens foto. Det här ska bli kul.

Några tankar om pictorialism.

Pictorialism vs straight photography är en diskussion som bör dyka upp emellanåt. Den är nyttig. Inte för att fotovärlden kommer att uppnå något som ens liknar ett consensus. Men ändå. Historien är viktig. Den kan kanske om inte annat vara en hjälp att vässa det egna bildtänket, oavsett vad man för stunden har sin håg till.
När pictoralismen i första halvan av nittonhundratalet förpassades till reproduktionernas och hötorgskonstens trygga värld hände det i en tid när den fotografiska tekniken stod i full blom. Snabbare material och utrustning. Möjligheten till ett straight photography i alla situationer. Mer lätt hanterligt för både yrkesverksamma som för fritidsfotografen. Massbilden inte att förglömma. ("You press the button-we do the rest.") Men skillnaden mellan de olika förhållningssätten är ju inte enbart teknisk, den är framför allt en skillnad i hur och varför man ens vill berätta något. Inget konstigt i det. Men visst är det intressant att idag när jag som  fotograf vinnlägger mig om att plocka ut jpg direkt ur kameran och publicera direkt så är det en berättarteknik i sig. En process, eller snarare en icke-process i syfte att tillföra bildens något till bildens berättelse.
   Idag i pictorialismens "andra våg", den som hämtar sin näring ur den digitala bildens möjlighet att redigera, där redigeringen mer än en gång passerar manipulationens gränser är det inte bara det fotografiskt medvetna språket, om man får uttrycka det så, utan även massbildens uttryck och möjlighetsbatteri som sätter ribban. 
   Parallellt med en ny piktoralism, postmodern om man vill kalla den så, lever och frodas den gamla piktoralismen, den med rötter ända ner i artonhundratalet, i nationalromantiken, i oljetryckens reproduktionsvärld. Den oförargliga bilden. Här finns det säkert anledning att vara på sin vakt, det är i den här bildvärlden mycket av populism, värdekonservatism och kulturkonservatism simmar.

( Det roade mig att ta en bild från gårdagens vandring i ett orangeri och dra den genom ACR och Photoshop, dock utan att dra för mycket i alla nödvändiga spakar. Det går visserligen snabbare att göra det i Analog Efex pro men roligare att mixtra lite själv. Och spara proceduren som ett makro. Som kanske kan komma till användning nån gång. Men attans också att det inte finns ett riktigt mörkrum i närheten.)

Mata duvor

Inte gatufoto, vi pratar med varandra. Om duvor och änder. Dokumentär bild? Porträtt? Fågelfoto? Trevlig stund.

(Fuji Xpro 23/2.0 Tri-x simulering som vanligt. Med lite justering av kurvan. Som vanligt. Och det slog mig att jag stod på ungefär samma ställe för femtio år sedan med en Pentax Spotmatic och Tri-x i kameran. Jag har negativen kvar.)

Prophoto. Och varför.

Hur många använder sig av ProPhoto som arbetsfärgrymd och när tilldelar ni bilden en annan profil och i så fall vilken? Och tänker ni relativt kolorimetriskt eller perceptuellt i den operationen? Skulle kunna vara en relevant fråga. Om du är färgfotograf och använder raw. Och nu vill jag vrida frågan lite granna bort från högsta möjliga teknikanvändandet för teknikens skull. Till en fråga om när teknikanvändandet har relevans för bildens berättelse. Eller inte.
Att den här bilden gör sig bäst i färg är antagligen på gränsen till consensus. Men svartvitt då? Alla vet hur färgen ska vara ändå. Med viss reservation för subtila framkallnings- och allmänt fototekniska manövrar. Hur ofta gör vi såna här bildöverväganden? Vem talar vi med? En del betraktare vill alltid ha färg. Kanske känns det tryggast så. Ingen osäkerhet. Även fast färgerna i en bild kan vara helt uppåt väggarna. Färg är vackert. Det här är återigen en sak att återkomma till...

Bondens marknad vid Resecentrum för några dagar sedan. Jag köpte inte pumpa men väl palmkål som fick steka med vitlök, hackade valnötter och en skvätt grädde. Salt och peppar. Pasta och en driva parmesan.

Fuji Xpro2 23/2.0 En del testande med färgrymder i CR och Photoshop. Problemet är att gå från ett motiv som inte riktigt ryms i AdobeRGB. ProPhoto och perceptuell återgivning fungerar bäst för den här bilden. Och den oundvikliga konverteringen till Srgb sker sent i processen. Den svartvita är ett gammalt Silver Efex recept.