Mellandag. Inte analog.

Vi tog en sväng ner till Morga hage vid Mälaren. Knasterskarpt lågt ljus inte utan en viss dramatik så som det ofta blir när isarna lägger sig i sträng kyla. 
Hemma i värmen skruvar jag några bilder rätt mycket. Svartvitt, korn och kontrast. Jag tänker kameran som ett skissblock. Ett grängat papper och blyerts 8B. Det här skulle också kunna vara utgångspunkten för några etsningar eller mezzotinter eller något däremellan. Från digital process till väldigt analogt arbete i grafikverkstaden. Man kan gå den vägen också.

Vinter 1

Ja, så var det det där med skidåkning. Fredag. Runt nollan. Man åker på skrapet från en konstfrusen isbana. Vilket kommunen inte är sen med att kommunicera. Lite hållbart så där. 

Boksläpp på kvällen. Elin Sundström: River and I. Elin är keramiker som även arbetar med leran på ett grundläggande konceptuellt sätt. Ett projekt som blev en bok. Fin, annorlunda, med en intressant layoutlösning.

Ja, dagarna går...

Om utsnitt och brännvidd

Idag blev det en sväng för att testa det nybegagnade objektivet 18-55mm zoom. Fungerar det som det ska, som förväntat? Hur går det med handskar? Är motstånd i bländarring som sig bör? Levereras tillräcklig skärpa? Och så vidare. Så passar jag också på att göra testet som visar att brännvidd är lika med utsnitt och konstaterar att det fungerar utmärkt. Och att sensorn räcker till. Men det visste  jag föralldel redan innan. 

Brännvidd 18mm bl 4.0(APS-C)

Brännvidd 55mm bl.4.0

Första bilden beskuren till motsvarande 55mm.

Ovanligt slabbigt idag. Och halt. Då ska man gå som en pingvin har jag hört. Fötterna lite granna utåt, korta en aning rullande steg, som en pingvin, typ. Man kan skramla fram med broddar under sulorna också. Undrar hur skridskoisarna mår? Vi har tre och en halv grad plus. Det hade varit roligt att ta några skär på isen. Men det kommer nog nog kyla igen. Det gäller bara att passa på i variationerna.

Om objektiv och bildutsnitt, plånböcker...och lite Indien.

När jag mer och mer började fotografera med Fuji X kom det också att bli mer och mer med fasta objektiv, eller fast bestämda utsnitt kan man också säga. Även om jag använt mycket zoomobjektiv, och gör det i min Nikonvärld har jag alltid föreställt mig att mina zoomobjektiv haft liksom fasta klickstopp på de brännvidder som är mest förekommande. En mental rulle eltejp för att vid behov låsa objektiven så att säga.
   De flesta systemkameror säljs med ett så kallat kit-objektiv. Smaka på ordet, kit, låter inte det som lite billigt, lite sekunda, lite plast så där. Men vad som oftast gäller brännviddsomfånget  är att det följer det den gängse brännviddsnomenklaturen. Mitt Nikkor 24-70mm 2.8G ED befinner sig inom normalzoomens, och följaktligen kit-objektivens värld. Eller? ( Nja, jag vill väl inte påstå att 24-70:an är något billigt eller plastigt, snarare gediget som en pansarvagn.) Och vad behöver en fritidsfotograf som i huvudsak publicerar sig på webben och dessutom i de flesta fall hänger sig åt lite skorrigt svartvitt fotografi? Här nånstans dyker samtalet mellan "vill ha" och plånboken återigen upp som så ofta när det gäller penningen och verklighetens trivialiteter. Eller för att precisera det inre samtalet. Stor bländaröppning och ett bildutsnitt som beskrivs i termen kort porträtttele. Hur ofta har jag ett behov av dessa, föralldel delikata parametrarna? Ganska sällan är nog närmast sanningen. Jag är mer ute efter möjligheten ett kort tele för dokumentärt foto, ungefär så som man ofta fotograferade för fyrtio femtio år sedan, innan det här vidvinkelkorta påträngande utsnittet blev allenarådande, och nu pratar jag Full Frame. 28-35mm som ofta framhålls av gatufotografer. 
Men då tänker jag så här. 70mm, som ett exempel, är betraktarens bildutsnitt, 35mm är utsnittet som är nära men ändå inte inne, på gränsen till armlängds avstånd. Den där oönskade tittaren. Men det finns också bildutsnitt ännu närmare, 21-24mm då gränssnittet börjar prata om att bilden-ögat är inne i händelsen, är en del av händelsen. En deltagare. Här blir också skillnaden mellan fönsterbild och spegelbild tydlig
   Så hur ska man tänka. Om jag vill fotografera knasterskärpa i genren hemma i trädgården och spenaten i största allmänhet då har jag min Nikon-utrustning som även om den har ett antal år på nacken fortfarande levererar som man säger. Och skulle något inte vara tillfyllest vad gäller skärpa och kontrast finns ju alltid Topaz och annan AI att tillgå.
   Men om jag vill fotografera i nuet, människor, händelser, porträtt, reportage och sånt. I de situationerna är kanske en normal så kallad kitzoom, och en rulle eltejp modellen?

Vägtransporter.

 Från Sirsi i Karnataka till Agonda i Goa, en minnesvärd färd, alldenstund som den skedde i nån slags taxiliknande fordon till stor del  i indisk natt. Indisk natt är väldigt mörk. Alltså svartare än svart.  En färd i lite granna onödigt hög fart på väg mot gryning och morgon.Vårt syfte är nu att få en veckas avkoppling på en strandort. Ligga i en solstol under palmerna och läsa romaner, äta och dricka Kingfisher. Bada i Indiska oceanen. Vegetera. 

Gästarbetare från Nepal. Säsongsarbetar i turistbranschen. Vi fick lite kontakt ch en del svar på frågor om arbetsförhållandena.
Södra Goa är lugnare, mer avspänt och med en genuin landsbygd ett par hundra meter bort från stranden än vad den gängse bilden av Goa säger. Goa som ett slags Indien-light. Ja, det kanske gäller Goastränderna norr om Pajani, regionshuvudstaden i Goa. Turistboenden i södra Goa eller vad man nu ska kalla dem är enkla hyddor som dessutom måste plockas ner inför monsunsäsongen, dels för att inga turister, vare sig indier själva eller utrikes komna besöker stränderna i monsunregn. Men också för att det inte är tillåtet att bygga permanenta byggnader. Ja, det finns ett miljötänk även i Indien, trot eller ej.  Vad gäller Goas indiska genuinitet kan sägas att det går alldeles utmärkt att dra på sig en typisk indisk artontimmars magrevolution även där. Kan intygas(!).

Lite julstämning i "taxin".

Såna här resor görs inte längre. Jag bojkottar flyg, det är slutfluget. Och tåg till Indien, ja varför inte, kanske nån gång i framtiden om man får vara med.

Om bilddjup eller djup upplevelse

Och fotografen som en i dramat. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Som återkopplar. Utan återkoppling blir det ingen kommunikation men möjligen information. Informativa bilder ska helst vara så enkla att någon återkoppling inte behövs.
Men hallå, stopp där. Hur vet man att det inte uppstår en återkoppling? Om man i förhand inte vet när återkopplingen ska komma. Den kan ju komma långt senare än vid publiceringstillfället. Till exempel. Eller att återkopplingen sker i ett annat forum eller media än  det där publiceringen sker. Det finns många hakar.
   Gör du bilder för din egen skull? Antagligen, åtminstone oftast. Åtminstone så länge du (vi) är den dedikerade fritidsfotografen. Vi berättar, oftast, inför en förväntad åhörare, som kanske inte finns.. Annat är det om vi fotograferar för tidning, annons eller andra uppdrag. Men hur ofta gör vi det? Såklart kan fotografi vara glädjen i att lära sig och förstå vad fotografi är. Eller kan vara. Utforska möjligheterna.

Är det ens möjligt att applicera ett bildkommunikativt tänkande på fritidsfotografens bilder? Det handlar om publiceringen. Var, vad när och hur? Det fyra ständiga frågorna i all bildkommunikation. Vilken fråga väljer du som fotograf att börja med? Var behöver kanske helst en avståndsbild som visar hela miljön, enkelt uttryckt. Men det går så klart att ta en närbild, hur för att skapa en spänning i berättelsen. Som fungerar eller inte.Bildkommunikation har ett batteri av verktyg. Men ett oändligt antal av möjligheter. Något, som sagt, att återkomma till.

Bilder från den stora tråkigheten.
Jag återupptog ett spår som handlar om bildens ram. Finns det någon skillnad mellan en oramad bild och den som har den svart ramen som man får fram i förstoringsapparaten när man gör kopian en aningen större än negativet. Den ram som så att säga står som en garant för att det här är hela bilden. Vilket kan vara en osanning. Fler än jag har "fuskat" och med hjälp av kartongbitar skapat den där eftersträvansvärda ramen. En observant fotograf och fotografibetraktare kan naturligtvis avslöja att såna där falsarier skulle innebära ett helt batteri av unika brännvidder. Brännvidd är lika med utsnitt, icke att förglömma. Men för att poängen med den svarta ramen ska gå fram helt förutsätts att betraktaren förstår innebörden. Vilket inte alltid är fallet och även ett problem med olika digitala manipulationer.
Vad är skillnaden upplevelsemässigt om en Kodachromesimulering av en bild upplevs som "liksom lite gammaldags" eller "som en blinkning till Kodachrome och sextio-sjuttiotalets färgfoto"? 
Något liknande kan man tänka om den svarta ramen. Det är kanske så, även här att kunskapen berikar.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Tri-x simulering. Bilderna sotar lite granna men det är så att säga meningen det också. Som när man gnuggar ritkolet extra hårt. Jag gillade tri-x och gör det fortfarande. Både på låtsas och i verkligheten.)